Danny Collins

Titel: Danny Collins
Genre: Komedi/Drama
Land: USA
År: 2015
Regi: Dan Fogelman
I rollerna: Al Pacino, Annette Bening, Christopher Plummer, Bobby Cannavale, Jennifer Garner

Handling: En åldrande musiker inspireras av ett gammalt brev som han har fått av John Lennon att börja leva livet annorlunda, och gör samtidigt ett försök att återknyta kontakten med sin biologiska son.

Omdöme: Detta var en film jag inte hade hört så mycket om. Titeln sa mig inte heller något. Men när man har Al Pacino, Annette Bening och Christopher Plummer samlade i en och samma film kan den kanske vara värd att kolla in.



Regissören (och manusförfattaren) Dan Fogelman kände jag inte till. Kanske inte så konstigt då detta är hans regidebut. Däremot hade han tidigare skrivit manus till ett flertal filmer (av blandad kvalité), som t.ex. Cars (2006), Tangled (2010), Crazy, Stupid, Love (2011) och Last Vegas (2013). Sistnämnda hade förresten också ett gäng veteranskådespelare i huvudrollerna (Michael Douglas, Robert De Niro, Kevin Kline, Morgan Freeman och Mary Steenburgen).



Historien handlar om musikern Danny Collins (Al Pacino) som i början av 1970-talet slagit igenom och gör en intervju med en musiktidning. Flera år senare är han en erkänd stjärna som turnerar med sina gamla låtar, men inte har skrivit något nytt på väldigt länge. På sin senaste födelsedag får han en present av sin manager Frank (Christopher Plummer). Det visar sig vara ett brev skrivet av John Lennon till Danny Collins som inkluderar Lennons telefonnummer. Brevet skickades dock till musiktidningen i början av 70-talet eftersom Lennon hade läst artikeln om Danny Collins. Just historien om brevet är en sann händelse.



Brevet får Danny Collins att börja fundera. Fundera på hur hans liv hade kunnat se ut om han fått brevet då, innan han blev en stjärna. Vad hade han sagt till John Lennon och vilka val hade han gjort? Hade han hållit sig undan drogerna? Hade han haft ett stadigt familjeliv? Det får honom att ta ett viktigt beslut. Han beslutar sig för att ställa in resten av turnén och åker till New Jersey. Där bor nämligen hans biologiska son han aldrig träffat...



Danny Collins visar sig vara en överraskande film. Jag gillar det här ganska tidigt och filmen fortsätter att vara stabilt bra hela vägen. Man får en mysig känsla helt enkelt och det är komfortabelt att vara i händerna på duktige Al Pacino som övertygar. Han behöver inte ens ta i särskilt mycket känns det som. En lite mer nedtonad Pacino, men fortfarande så det känns äkta med hans stjärnstatus som musiker.



Pacino har ett mycket fint och lyckat samspel med Annette Bening som spelar Mary, hotellmanager på det trevliga hotellet han bor på i New Jersey. De har gott om ordväxlingar ihop och flytet finns verkligen där. Men filmen bjuder på flera bra saker. Christopher Plummer dyker upp lite då och då som managern och jag skrattar nästan varje gång. Skön karaktär, småfräcka repliker och nästintill perfekt spelad av duktige Plummer. Han och Pacino spelade för övrigt tillsammans i den lyckade Michael Mann-filmen The Insider (1999).



Det här blir dock inte bara en historia om Danny Collins. Det blir en historia om hans försök att komma nära sin biologiska son Tom (Bobby Cannavale). På köpet får han en svärdotter i Samantha (Jennifer Garner) och deras dotter Hope. Hope är en ADHD-unge som har inlärningssvårigheter, men är samtidigt full av energi och en glädjespridare. För Danny Collins blir det en tid där han lägger av med drogerna, försöker komma nära sin son och hans familj, hittar en ny kärlek och får inspiration till att skriva nytt material.



En sak man inte får glömma eller underskatta är musiken. Musikvalen är mycket bra och bjuder inte minst på flera John Lennon-låtar. Men man får även nyskrivna låtar till filmen som funkar, inte minst några som Al Pacino framför (låter förvisso lite som ett fyllo, men det har sin charm det också). Det är helt enkelt en film som har mer att bjuda på än vad jag hade trott eller förväntat mig. Dessutom slutar den vid precis rätt ögonblick. Utan Al Pacino hade dock filmen inte blivit så lyckad, den saken är säker. Svag fyra.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.1