Titel: The Osterman Weekend
Genre: Thriller/Action
Land: USA
År: 1983
Regi: Sam Peckinpah
I rollerna: Rutger Hauer, John Hurt, Meg Foster, Craig T. Nelson, Dennis Hopper, Burt Lancaster
Handling: Varje år tillbringar nyhetsmannen John Tanner en weekend tillsammans med tre av sina bästa vänner. Nu kontaktas han av CIA som avslöjar att vännerna i själva verket är ryska spioner. Motvilligt går Tanner med på att CIA övervakar hans hem. Gästerna anländer för en weekend som kommer bli en isande katt-och-råtta-lek där ingen är den han utger sig för att vara...
Omdöme: Regissören Sam Peckinpah är nog mest känd för sina hårda västern-filmer, men även några actionrökare. Denna hans sista film är istället, tillsammans med hans The Killer Elite (1975) en thriller med CIA i blickfånget. Detta var den första boken skriven av författaren Robert Ludlum som filmatiserades. Flera år senare kom en rad filmer om en viss Jason Bourne...
Handlingen är något för invecklad för sitt eget bästa. Till en början är det inte så invecklat om man är med på noterna, vilket jag inte riktigt var då jag hade sett filmen tidigare. Det stora problemet kommer dock senare i filmen när man ska bjudas på en twist som inte riktigt går ihop. En vändning i storyn är förvisso aldrig fel, men filmen gör inget bra jobb med att få ihop eller förklara det hela på. Känns minst sagt långsökt utan att gå in på vad det handlar om.
Filmen har annars ett intressant upplägg där några gamla vänner ska träffas hemma hos John Tanner (Rutger Hauer), precis som de gör en gång om året. Grejen är bara den att Tanner blir kontaktad av CIA-agenten Lawrence Fassett (John Hurt) och CIA-toppen Maxwell Danforth (Burt Lancaster). De avslöjar att de tre vännerna som ska komma över till helgen är spioner åt KGB och en hemlig organisation som heter Omega. Efter att ha fått se och höra bevismaterial har han inget annat val än att jobba åt CIA. Fassett sköter operationen och tillsammans med sitt team installerar han övervakningsutrustning hemma hos Tanner. Låt festligheterna börja.
Det är lite småkul att se alla kända ansikten dyka upp och ha kul tillsammans. Särskilt kul får de iofs inte, men stämningen blir allt mer upptrappad när helgens trevligheter övergår till att misstankarna mot varandra stiger. Fassett har nämligen kontakt med Tanner hela tiden och finns redo i närheten med sitt team. De typiska slow-motion scenerna som Peckinpah var känd för bjuds man givetvis på även här. Inte lika kraftfulla som i hans bästa filmer, men ändå roliga att se då de trots allt tillför hans touch.
Filmens största problem, tillsammans med manuset är filmens avslutning som kommer efter ett ganska underhållande actionparti. Det blir därför lite av ett antiklimax efter detta då man inte riktigt lyckas knyta ihop säcken på ett tillfredsställande sätt.
3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt
Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.9
Denna film såg jag för evigheters evigheter sedan, dvs på tidigt 80-tal. Jag hade läst boken av Robert Ludlum och blev grymt besviken på filmen som inte alls kom upp i den nivå boken hade i mitt huvud.
SvaraRaderaDet var inte sista gången en filmatisering av känd bok skulle göra mig besviken, rent generellt sett eftersom det oftast är ett svårt företag att ro iland...
Henke: Kan tänka mig att det är en typ av bok som man borde kunna göra en bra film på. I det här fallet hade man dock inte rätt regissör för materialet, särskilt som hans tillstånd var uselt av alkoholberoendet.
Radera