Mina favoritfilmer - 1965

Trots att det inte finns någon femma från året så är det ett riktigt starkt och jämnbra år. Det kan i princip kastas om bland alla platser då dagsformen avgör. Några av filmerna utanför topp tio var även svåra att inte ta med.

På topp tio återfinns filmer från:

4 USA
3 Storbritannien
2 Tjeckoslovakien
1 Italien


#10 Mirage (Edward Dmytryk)



En man i New York lider av minnesförlust. David Stillwell har svårt att få tillbaka minnet innan de som är ute efter att döda honom lyckas. Vem är han, vilka är dem och varför omges han av mord?

En mycket trevlig premiss som lika gärna hade kunnat vara regisserad av Alfred Hitchcock. Snygga twists och med en som vanligt sevärd Gregory Peck i huvudrollen.


#9 Obchod na korze / The Shop on Main Street (Ján Kadár)



En slovakisk snickare slits mellan girighet och skuldkänslor när nazisterna utser honom till "arisk kontrollant" av en liten affär som drivs av en judisk änka.

Sägs ha inspirerat Spielberg till att göra Schindler's List. Ett starkt drama som vann Oscarn för bästa utländska film.


#8 Doctor Zhivago (David Lean)



Detta drama ger ett porträtt av ett skakande människoöde mitt under den ryska revolutionen. Kring läkaren, äkta mannen, älskaren och poeten Zhivagos liv, slår historiens ofrånkomliga vingslag vilket tvingar honom och hans närmaste att försöka anpassa sig till den nya tiden.

Stor klassiker som är en fröjd för ögat och för sinnena. Kanske ingen jättefavorit, men det är ofrånkomligt att det är en klassiker värd namnet.


#7 The Bedford Incident (James B. Harris)



En diktatorisk kapten på ett amerikanskt jaktfartyg jagar en rysk ubåt i Arktis. Samtidigt anländer en krigsreporter och fartygets nye läkare, något som kaptenen inte är särskilt förtjust över.

Favoriten Richard Widmark får tampas med Sidney Poitier i denna smått underskattade film med ett klart minnesvärt slut.


#6 Lásky jedné plavovlásky / The Loves of a Blonde (Milos Forman)



En fabriksarbeterska spenderar en natt med en barpianist och när han inte hör av sig, bestämmer hon sig för att åka till Prag och leta reda på honom.

Min favorit bland Milos Formans tidiga filmer innan han kom till Hollywood. Varm, rolig och med en hel del att ta med sig.


#5 Von Ryan's Express (Mark Robson)



Ryan är en amerikansk krigsfånge, som under andra världskriget leder sina medfångar på en farlig flykt från nazi-okuperade Italien mot det neutrala Schweiz. Allt går dock inte enligt planerna...

Ett riktigt trevligt krigsdrama, fånglägerfilm och äventyr i ett. Frank Sinatra i en av sina bästa roller och en film som har en stark och minnesvärd avslutning i alperna.


#4 The Collector (William Wyler)



Freddie Clegg kidnappar Miranda Gray som han är besatt utav, och håller henne fången i källaren. Bara för att ha henne där och försöka få henne att älska honom...

En riktig pärla från storregissören William Wyler som bjuder på tät stämning och en djävulsk plan iscensatt av en härlig Terence Stamp i huvudrollen. Det minnesvärda slutet höjer även en del.


#3 Repulsion (Roman Polanski)



Carol lämnas ensam i sin och sin systers lägenhet när systern reser bort ett par dagar. Carol isolerar sig i lägenheten och hennes paranoida sinne och rädsla för män och deras sexualitet ger henne hallucinationer som skickar henne djupare och djupare in i vansinnet.

Fin, tidig Polanski som utgör den första delen i lägenhetstrilogin. Inleder som ett rent drama, men övergår till att bli alltmer psykologiskt laddad.


#2 The Ipcress File (Sidney J. Furie)



Den f.d. sergeanten Harry Palmer arbetar inom den brittiska underrättelsetjänsten. Han undersöker försvinnandet av några forskare och deras topphemliga dokument. Under utredningens gång dyker det upp ett band med ordet 'Ipcress' på som kommer visa sig vara betydande för att kunna lösa fallet.

En riktigt bra konkurrent till James Bond där Michael Caine är Harry Palmer. På många sätt lyckas den bättre än de flesta Bond-filmerna, trots att det hela endast utspelar sig "på hemmaplan" i England. Strålande musik av John Barry, som ju även gjorde Bond-musiken på den här tiden.


#1 For a Few Dollars More (Sergio Leone)



Den snabbskjutande prisjägaren som oftast kallas 'Mannen utan namn' är tillbaka. Här slår han sig ihop med f.d. sydstatsöversten Mortimer för att ringa in skurken El Indio och dennes gäng, samt ett kassaskåp fyllt med dollars.

Den andra delen i dollartrilogin är också den näst bästa. Sprudlar med skaparglädje i såväl regin som musiken, och så klart Clint Eastwood i huvudrollen. Finns gott om härligheter här som gör den till en film att återvända till.


Några filmer som slogs om platser på listan var:

Bunny Lake Is Missing
The Cincinnati Kid
Compartiment tueurs
The Great Race
The Hill
King Rat
Morituri
The Sound of Music
Thunderball
The War Lord

---

Sämsta filmen: La decima vittima

Ett bra upplägg, men där man dribblar bort sig genom att göra det hela för komiskt och flummigt.


Största besvikelsen: The Flight of the Phoenix

Klassiskt äventyr, men som tyvärr visar sig vara ganska tråkigt och utan spets.

Remember

Titel: Remember
Genre: Drama/Thriller
Land: Kanada/Tyskland
År: 2015
Regi: Atom Egoyan
I rollerna: Christopher Plummer, Martin Landau, Bruno Ganz, Jürgen Prochnow

Handling: Den snart 90-årige Zev överlevde Förintelsen. Med hjälp av sin vän Max bestämmer han sig för att hitta den gamla nazisten Rudy Kurlander, som hade ihjäl deras familjer under andra världskriget.

Omdöme: De två vännerna Lev (Christopher Plummer) och Max (Martin Landau) träffades på ålderdomshemmet. Efter att Levs hustru gått bort är det dags för de två vännerna att sätta sin plan i verket. Lev har nämligen lovat att hämnas på den nazist som var ansvarig för deras familjers död i koncentrationslägret under andra världskriget. Eftersom Lev är dement och lätt glömmer saker, har hans vän Max förberett ett brev med instruktioner.



Lev ger sig ut på en resa som tar honom runt USA och Kanada. Max har planerat allt åt Lev med kontanter, adresser till de fyra män som alla går under namnet Rudy Kurlander (en av dem är i själva verket en f.d. nazist) samt instruktioner med hur och var han ska införskaffa sig ett vapen. Lev har allt han behöver för att kunna genomföra sitt löfte. Nu är det upp till honom själv om uppdraget ska bli framgångsrikt.



Intressant nog har filmen en del likheter med utmärkta Memento (2000). I båda fallen har huvudpersonen minnesförlust (dement i det här fallet) och måste med hjälp av instruktioner försöka hitta en mördare. I båda fallen bjuds man även på en intressant resa för vår huvudperson. Christopher Plummer är också mycket bra som Zev, vilket gör det enklare att engagera sig i karaktärens öde.



Jakten på rätt Rudy Kurlander blir även en kamp för Lev att klara sig på egen hand. Han har nämligen spenderat den senaste tiden på ålderdomshem. Han klarar sig för det mesta bra, men plötsligt kan han drabbas av minnesförlust och förvirring som givetvis försvårar allt. Dock är hans höga ålder oftast till fördel då ingen misstänker honom för att ha onda avsikter. En gamling kommer lätt undan med saker.



Detta visar sig vara något så ovanligt som en pensionärsthriller. Man har "gubbaction" med Liam Neeson, men detta är på nästa nivå. Michael Caine var t.ex. med i den lyckade Harry Brown (2009) så visst kan gamlingarna ro hem en sån här typ av film. Deras pondus och närvaro lyfter även filmerna på egen hand. En rakt igenom "trevlig" liten thriller.



4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.3

Before Sunset

Titel: Before Sunset / Bara en dag
Genre: Drama/Romantik
Land: USA
År: 2004
Regi: Richard Linklater
I rollerna: Julie Delpy, Ethan Hawke, Vernon Dobtcheff, Diabolo

Handling: Det har gått nio år sedan Jesse och Celine träffades en lång och romantisk natt i Wien för att sedan skiljas åt igen. Nu möts de igen i Paris och spenderar en dag tillsammans.

Omdöme: Jesse (Ethan Hawke) är på bokturné i Europa med sin nya bok och sista stoppet är Paris. Han ska ta flyget hem till USA samma kväll. Det är nio år sen den där dagen då han träffade Celine (Julie Delpy). Nu möts de igen. Hon kommer till bokaffären där Jesse intervjuas och signerar böcker. Han har några timmar på sig innan han måste ta sig till flygplatsen. Under de timmarna spenderar de tiden tillsammans för att prata om gamla minnen och vart livet tagit dem under de nio år som gått.



Skådeplatsen är Paris och våra två huvudpersoner tar sig till ett kafé, promenerar längs Paris gator, tar turistbåt längs kanalen, blir skjutsade av chauffören som ska ta honom till flygplatsen och spenderar lite tid i Celines lägenhet. Det hela känns som det utspelar sig i realtid, vilket det också gör. Vi får följa paret från bokaffären till lägenheten under knappt 80 minuter. Man får till ett bra flyt och även om det inledningsvis i bokaffären känns något krystat så är resten av historien mestadels naturlig.



En sak som slår mig med denna andra del är att det är långt ifrån en lika romantisk film som Before Sunrise (1995) var. Denna har en lite annorlunda, mer vuxen ton. Det är givetvis helt rätt med tanke på att det gått nio år och de befinner sig i en helt annan situation än första gången de träffades. På sätt och vis kan jag tycka att det inte känns helt naturligt när de först träffas här. De pratar om jobb och annat ytligt istället för att prata om det viktiga. Men de kommer till det så småningom när de fått ventilera lite.



Även om jag inte tycker denna andra del kommer upp på samma nivå som den första så är det skönt att man inte försöker göra exakt samma typ av film i en ny stad. Tycker även det är intressant att Julie Delpy är den som övertygar mer här då jag tyckte Ethan Hawke gjorde det i den första filmen. Men båda är klart bra och funkar bra tillsammans. Däremot finner jag inte slutet på denna film vara lika tillfredsställande som i den första filmen. Det slutar lite tvärt. Men det är en bra mittdel i trilogin innan Before Midnight (2013) kom ytterligare nio år efter denna. Alla tre är bra, men denna är nog den svagaste om man ska välja en.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.0

Before Sunrise

Titel: Before Sunrise / Bara en natt
Genre: Drama/Romantik
Land: USA/Österrike/Schweiz
År: 1995
Regi: Richard Linklater
I rollerna: Ethan Hawke, Julie Delpy, Dominik Castell, Erni Mangold

Handling: Amerikanen Jesse möter fransyskan Celine på tåget till Wien. De beslutar sig för att spendera en kväll tillsammans och ett starkt band knyts mellan dem, men de vet att deras förhållande är omöjligt.

Omdöme: Det är mitten av sommaren och fransyskan Celine (Julie Delpy) sitter på tåget mot Paris där hon studerar. Ett tysktalande par bredvid henne börjar gräla, vilket får henne att byta plats. Hon hittar en plats intill amerikanen Jesse (Ethan Hawke). Han är på väg till Wien där han morgonen därpå ska ta flyget hem till staterna. De två börjar prata och konversationen fortsätter snart i matvagnen. När de anländer till Wien och ska ta farväl kommer Jesse med den galna idén att hon ska kliva av med honom så att de kan spendera kvällen tillsammans.



Det är sommar, två turister är i vackra Wien, har flera timmar på sig att umgås och lära känna varandra bättre. Snart formas en kärlekshistoria ur det hela, trots att de vet att det hela är omöjligt. Hon ska fortsätta sina studier i Paris och han ska hem till sitt i USA. Trots detta försöker de släppa tankarna på nästa dag och bara leva i nuet. De har kul ihop och tar vara på varje minut fram till det oundvikliga farvälet morgonen därpå.



Jag gillar att det hela är så där oskuldsfullt och harmlöst. Det är mitten av 90-talet i en annan, mindre komplicerad tid känns det som. Man låter också de två få den tid som krävs för att utveckla en fin historia tillsammans, utan att det känns tillgjort eller särskilt tillrättalagt. Visst är männen på bron tillgjorda, visst känns inslaget med sierskan på kaféet onödigt och visst är poeten vid floden ett enkelt trick för att skapa lite romantik. Men på det stora hela funkar det. Bäst är det dock när Jesse och Celine bara får vara ensamma, vandra runt eller åka spårvagn runt Wien (i en enda skönt lång tagning) och umgås.



Det är egentligen två scener under senare delen av filmen som får mig att känna att det här är bra, klassisk romantik. Först är det när de sitter på restaurangbåten och börjar prata om att ta avsked och om de ska ses igen eller inte. Den konversationen får tankarna att sätta igång och tänka på nästa del i trilogin. Den andra scenen är på slutet när de är på tågstationen och ska ta farväl. Kommer man falla i fällan att ge ett lyckligt slut eller kan man bibehålla magin ända tills eftertexterna börjar rulla? Svaret är värt att ta reda på. Filmen gör rätt val.



4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 8.1

The War

Titel: The War - Trädkojan
Genre: Drama
Land: USA
År: 1994
Regi: Jon Avnet
I rollerna: Elijah Wood, Kevin Costner, Mare Winningham, Lexi Randall

Handling: Mississippi sommaren 1970. En uppvaknandets tid för alla. Vietnamkriget börjar lida mot sitt slut. Barnen Stu och Lidia bygger tillsammans med några vänner en trädkoja, men får slåss mot stadens värsta ungar för att behålla den. Deras far har precis återvänt från kriget i Vietnam och han har stora förväntningar för framtiden.

Omdöme: En film med Kevin Costner är sällan helt fel (finns givetvis undantag). I detta fall får man en film med två sidor. En sida handlar om pappa Stephen Simmons (Costner) som efter återkomsten från Vietnamkriget lider av posttraumatisk stress. Det gör att han har svårt att behålla ett jobb och att han haft mentala problem. Han försöker dock vara en god far till barnen Stu (Elijah Wood) och Lidia (Lexi Randall) samt en god make till Lois (Mare Winningham).



Den andra sidan handlar om något annat. Det handlar om barnen, men inte bara Stu och Lidia. Här finns nämligen Lipnicki-barnen som är en white trash-familj som ständigt hamnar i bråk med Stu och Lidia. Här finns även två svarta tjejer som är bästa kompisar med Lidia. Det är denna andra sida som handlar om barnen som tyvärr är filmens svaga sida. Det är inget fel på Stu och Lidia, de spelas båda bra av Elijah Wood och Lexi Randall. Det är värre med de flesta andra av barnen. Dessutom blir historien inte alls lika engagerande när det handlar om barnen och inte om Costner med sina barn.



Det var den ena sidan av historien, den mellan en far och sina barn som jag såg fram emot att få se. Den är det absolut inget fel på. Men det utgör en för liten del av helheten. När det är fler svaga scener och situationer än det är starka så blir man givetvis besviken. Det fanns helt klart något att jobba med, men man skulle i princip helt ha struntat i att ta med de övriga barnen i historien och endast gjort det till en film om familjen Simmons. Man får t.ex. inte med Mare Winningham (i rollen som fru/mamma Lois) som man hade önskat sig. En film med missad potential känns det som.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.7

Death at a Funeral

Titel: Death at a Funeral / Trångt i kistan
Genre: Komedi
Land: Storbritannien/USA/Tyskland/Holland
År: 2007
Regi: Frank Oz
I rollerna: Matthew Macfadyen, Keeley Hawes, Andy Nyman, Peter Dinklage

Handling: Fadern i en dysfunktionell familj har dött. När hans son under begravningen får reda på en stor hemlighet om honom bryter kaos ut.

Omdöme: När en älskad familjefar gått bort anländer släkt och vänner för ett sista farväl. De två vuxna sönerna har inte alltid lätt att komma överens. Situationen blir inte bättre när den ena sonen ska hålla tal trots att det är den andra sonen som är den duktige författaren av de två och bor i New York. Men denna meningsskillnad blir minst sagt sekundär när bröderna får reda på en obekväm hemlighet som har att göra med en amerikansk dvärg som dyker upp på begravningen. Dessutom skapar annan släkt och vänner minst sagt problem denna redan mörka dag.



Om man skulle beskriva filmen skulle man kunna säga att det är lite som en kombination av brittiska Four Weddings and a Funeral (1994), danska Festen (1998) och amerikanska Very Bad Things (1998). Man bjuds på mörk humor som kanske inte går hem hos alla, men som inte minst britterna är väldigt bra på. Det är den där torra humorn som gör att man kan komma undan med en del som annars skulle bli för mycket.



Det är kanske inte riktigt min typ av humor. Eller rättare sagt, det kan vara det när allt faller på plats. Här tycker jag dock det inte riktigt görs med rätt finess. Det blir lite för överdrivet istället för att låta det vara mer lågmält. Det saknas lite smarthet kan man säga. För man behöver inte alltid visa exakt allt och få det förklarat för sig. Dessutom är vissa prestationer lite för simpla. Det blir dock en del småroliga scener och situationer som får en att dra på smilbanden ett par gånger. Det är dock långt ifrån samma klass som Dirty Rotten Scoundrels (1988) av samma regissör nästan tjugo år tidigare.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.4

Housesitter

Titel: Housesitter / Snyltgästen
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1992
Regi: Frank Oz
I rollerna: Steve Martin, Goldie Hawn, Dana Delany, Peter MacNicol

Handling: Arkitekten Newton Davies förälskar sig i sin barndomsvän Becky och bygger ett drömhus åt dem, men hon tackar nej när han friar. Tre månader senare träffar Davis den vackra servitrisen Gwen som arbetar på en ungersk restaurang. Han berättar om alla sina problem för henne. När Davis lämnar stan flyttar Gwen in i det stora huset och har snart övertygat grannar och andra om att det är hon som är Davis fru.

Omdöme: Det är något mysigt med en Steve Martin-film. Filmerna behöver inte alltid vara de bästa man sett, men de funkar (oftast) som god underhållning, bjuder på en del skratt och även värme. I det här fallet får man se Goldie Hawn paras ihop med Steve Martin. Hon hade ju stor framgång med sina komedier på 70- och 80-talet (inte minst flera av "Tjejen som..."-filmerna).



Martin spelar arkitekten Newton Davis som designat och byggt ett drömhus i sin pittoreska födelsestad. Men när han får nej av sin barndomskärlek Becky (Dana Delany) efter att ha friat till henne, står huset tomt i ett par månader. Ända tills Gwen (Goldie Hawn) flyttar in, utan hans vetskap. Hon är en kvinna han träffat på en restaurang när han varit ute och firat med sina kollegor. Gwen visar sig vara en äventyrslysten kvinna som är lite av ett geni vad gäller att hitta på historier om sig själv och människor runt sig, inklusive Davis.



Sett till helheten är det en relativt harmlös liten komedi. Den bjuder dock på tillräckligt för att underhålla för stunden där man bjuds på en del skratt när Steve Martin och Goldie Hawn drar igång. Båda är bra och komfortabla i sina roller. Man märker att de är veteraner i denna sorts film. Regissören Frank Oz gjorde ett par år tidigare den klassiska komedin Dirty Rotten Scoundrels (1988) med Steve Martin. Detta är inte av samma klass, men vissa likheter finns trots allt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.0