Path to War

Titel: Path to War
Genre: Drama/Krig
Land: USA
År: 2002
Regi: John Frankenheimer
I rollerna: Michael Gambon, Alec Baldwin, Donald Sutherland, Felicity Huffman, Bruce McGill, Frederic Forrest, Philip Baker Hall, Tom Skerritt, Gary Sinise, J.K. Simmons

Handling: USA på 60-talet under Vietnamkriget. När Lyndon B. Johnson tillträdde sitt presidentämbete gjorde han det med en stark framtidstro. I takt med att situationen i Vietnam urartar, tilltar protesterna såväl på hemmaplan som runt om i världen.

Omdöme: Efter att Lyndon B. Johnson (Michael Gambon), eller kort och gott LBJ som han också kallas blivit utsedd till ny president, eskalerar kriget i Vietnam. Trots att han i sina vallöften gått ut med att han är för fred ser han och hans medhjälpare ingen annan utväg än att trappa upp USA:s insats i Vietnam. Hans närmaste rådgivare försvarsminister Robert McNamara (Alec Baldwin) är den LBJ litar på mest. Han tjänstgjorde även under president John F. Kennedy och var tongivande i att ta USA igenom Kubakrisen några år tidigare.



Understatssekreterare George Ball (Bruce McGill) och LBJ:s vän och senare rådgivare Clark Clifford (Donald Sutherland) är två av få som motsätter sig ett krig med Vietnam. LBJ är kluven i frågan, men då McNamara får en bra plan presenterad för sig av General William Westmoreland (Tom Skerritt) som är ansvarig på plats i Vietnam samt att General Earle G. Wheeler (Frederic Forrest) som är militärrådgivare i Washington rekommenderar att de trappar upp bombningarna i Vietnam, är det vad LBJ bestämmer sig för.



Hade detta varit en biofilm och inte en TV-film hade Michael Gambon i rollen som LBJ garanterat blivit Oscarsnominerad för han är grymt bra. Det är en sån där presidentprestation som måste räknas bland de bästa man sett. Det är en sak att prata och se ut som någon, men han gör även väldigt mycket med sitt kroppsspråk, bl.a. de små men så viktiga rörelserna med händerna. Det är även en nyanserad prestation och karaktär man bjuds på då man visar upp LBJ som en hård och bestämd man, men även svårt pressad och lättpåverkad.



Alla är dock bra och övertygar där Alec Baldwin som Robert McNamara och Donald Sutherland som Clark Clifford får de största rollerna vid sidan av Gambon. Att detta är en skådespelares film råder inget tvivel om. Men det är inte det enda filmen gör bra. Den gör det mesta mycket bra. En lyckad sak är t.ex. hur väl man integrerat det autentiska materialet - mycket bra.



Det som också gör att denna film höjer sig över många andra politiska filmer är att den trots en speltid på en bit över två och en halv timme bara tagit med det viktigaste. Den får med en hel del, och det finns inga döda punkter eller svackor. Hela tiden engagerande, greppar tag i en och gör det på ett träffsäkert och övertygande sätt.



Med sin sista film, som kom bara en och en halv månad innan han dog vid 72 års ålder, gick John Frankenheimer ut på topp med en av de i mitt tycke främsta TV-filmerna någonsin.

5 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.5