The Sicilian Clan

Titel: Le clan des Siciliens / The Sicilian Clan / Den sicilianska klanen
Genre: Kriminaldrama
Land: Frankrike
År: 1969
Regi: Henri Verneuil
I rollerna: Jean Gabin, Alain Delon, Lino Ventura, Irina Demick

Handling: Roger rymmer från fängelset med hjälp av en siciliansk familj och tillsammans med dem börjar han planera en till synes omöjlig kupp.

Omdöme: Tre av de stora franska skådespelarna har samlats i samma film. Jean Gabin är Vittorio Manalese, ledaren av en kriminell siciliansk familj. Alain Delon är Roger Sartet, en morddömd stortjuv som får hjälp av Vittoria att rymma under en fångtransport. Lino Ventura är Le Goff, poliskommissarien som är dem på spåren. Två kvinnor kommer också spela en betydande roll. Dels Rogers syster Monique och dels Jeanne, Vittorios svärdotter. Båda kan leda Le Goff till den förrymde Roger.



Det första man lägger märke till är den lite speciella musiken av Ennio Morricone. En något lekfull melodi som känns lite som en blandning mellan titelmelodin till Jönssonligan och en spaghettivästern. Denna melodi tillsammans med en, max två till återanvänds flera gånger under filmens gång. Det ger filmen en harmonisk känsla, trots att det är en relativt hård film utan så mycket humor.



Historien bör sägas är ganska jämnbra filmen igenom. Till en början är det Alain Delon och hans Roger Sartet som fokuset ligger på. Men efter hans rymning övergår det alltmer till en film om Jean Gabin och Lino Ventura. Filmen påminner förresten en del om ett annat franskt kriminaldrama (även den med Alain Delon) som kretsar kring tre män som är inblandade i en kupp. Den filmen heter Le cercle rouge (1970) och är nog också en bättre och lite mer känd film.



Här är det en kupp som planeras mot ett flygplan som ska transportera en stor mängd värdefulla smycken till en utställning i New York. Roger och Vittorio planerar att genomföra kuppen när planet flyger från Rom mot New York med mellanlandning i Paris. Eftersom den dyrbara lasten ska transporteras ombord ett vanligt passagerarplan, har gänget inga större problem med att vara ombord planet. Givetvis något som aldrig skulle hända idag, men säkerhetsrutinerna såg lite annorlunda ut på den här tiden.



Själva kuppen är inte så jättemärkvärdig, förutom hur de tänkt avsluta kuppen på. Uppbyggnaden, avslutningen av kuppen och efterspelet där Roger, Vittorio och Le Goff gör upp är dock klart tillfredsställande. Om man sen lägger till Morricones trevliga musik (om än inte hans mest framstående verk) och den typiska 60-tals känslan i form av inte minst färgerna (allt verkar gå i färgerna gult, orange, rött och brunt), så får man en gemytlig liten film som inte går till historien som den bästa kuppfilmen men trots allt sevärd. Stark trea till svag fyra.


Alain Delon som Roger Sartet


Jean Gabin som Vittorio Manalese


Lino Ventura som Le Goff

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.4

The Flying Deuces

Titel: The Flying Deuces / Vi fara till Sahara
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1939
Regi: A. Edward Sutherland
I rollerna: Stan Laurel, Oliver Hardy, Jean Parker, James Finlayson

Handling: Helans hjärta är krossat när han får reda på att hans stora kärlek redan har en käraste - en officer i den fransk främlingslegionen. För att glömma henne tar han värvning i legionen och tar Halvan med sig.

Omdöme: Helan & Halvan på nya äventyr. De två är i Paris på semester när det börjar bli dags att återvända hem till jobbet på fiskmarknaden. Men Helan funderar på att stanna, inte minst som han blivit förälskad i fransyskan Georgette. Hon är dotter till hotellägaren på hotellet de bor på. Men när Helan ska fria får han nobben - hon har redan en man. Helan känner att han inte har något att leva för och vill begå självmord. Då får han och Halvan tipset om att gå med i franska främlingslegionen, något de tycker låter som en strålande idé...



Detta är en av flera Helan & Halvan långfilmer jag brukade titta på som liten. Hade inte sett den på ett bra tag, men så fort den drar igång känner man igen sig. Första 20 minuterna eller så utspelar sig i Paris och det är här filmen också är som bäst. Den bjuder på klassisk H&H-humor, utan att det blir riktigt så bra som i deras bästa stunder. Här finns dock flera situationer som får en att både le och skratta.



När de två så går med i franska främlingslegionen blir filmen något för upprepande där våra två vänner hamnar i trubbel som de har svårt att ta sig ur. Det visar sig nämligen att det är mycket svårare att lämna främlingslegionen än att gå med i den. Detta är något de inte räknat med då de bara tänkt stanna tills Helan glömt Georgette och kommit på andra tankar. Givetvis ställer de till det och går alla på nerverna. Men nej, detta är inte en av deras starkare långfilmer, även om den är ok.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.9

Mina favoritfilmer - 1962

Ett oerhört jämnt år med ett par filmer precis utanför topp tio som var svåra att lämna utanför. Därför blir det elva filmer som tas med. Ingen utpräglad toppfilm gör det däremot svårt att rangordna listan. Vilken film som egentligen var bäst från året är nästan omöjligt att säga, något som är lite synd då man gärna vill ha en given etta.

På topp tio återfinns filmer från:

5 USA
3 Storbritannien
1 Frankrike
1 Japan

Uppdatering: Plats #2 (Le doulos) flyttas till år 1963. In på plats #10 tar sig Advise & Consent. 28/1-18

Uppdatering: Plats #8 (The Man Who Shot Liberty Valance) tas bort från listan. Hatari! tar sig in på plats #10. 20/5-21

Uppdatering: Ingen film tas bort från listan. Billy Budd tar sig in på listan på plats #8. Samtidigt flyttas Hatari upp från #10 till #9 medan The Manchurian Candidate och Advise & Consent går från plats #8 respektive #9 ner till delad plats #10. 10/9-21

Uppdatering: Le doulos är tillbaka från år 1963 och tar sig in på plats #3. Advise & Consent och The Manchurian Candidate åker ur listan. 26/4-22


#10 Hatari! (Howard Hawks)



Sean Mercer fångar djur i den afrikanska vildmarken. Han får så småningom sällskap av en kvinnlig fotograf som jobbar åt ett schweiziskt zoo. Detta till hans stora förtret.

Mysig äventyrsmatiné av Howard Hawks med John Wayne. Hög realism under jaktscenerna och även med gott om humor och en del romantik.


#9 Billy Budd (Peter Ustinov)



Filmatisering av Herman Melvilles klassiska roman om kampen mellan gott och ont. Handlingen är förlagd till engelska flottan 1797. En naiv och omutlig sjöman ställs mot ett sadistiskt befäl som tror att alla hatar honom och vill se honom död.

Klassiskt drama-äventyr ute till havs med trion Terence Stamp, Robert Ryan och Peter Ustinov. Välgjord och välspelad på alla sätt och vis med en engagerande historia ända till slutet.


#8 Dr. No (Terence Young)



Agent 007 kämpar mot den mystiske Dr. No, en vetenskapsman som bestämt sig för att förstöra USA:s rymdprogram. För att undvika en katastrof skickas Bond till Jamaica där han möter den vackra Honey Ryder och konfronteras med den storhetsvansinnige Dr. No på hans ö Crab Key.

Det är här hela äventyret började med 007 - James Bond. Kanske inte den bästa i Bond-serien, men utan tvekan bra och med en hård och iskall Sean Connery.


#7 Lawrence of Arabia (David Lean)



Detta är en biografi av T.E. Lawrence. Den unge löjtnanten Lawrence lyckas få ett jobb som observatör hos prins Feisal, ledaren av Arabiens fria armé. Lawrence bestämmer sig för att stanna kvar och hjälpa Feisal. Hans äventyr är noga beskrivna av journalisten Jackson Bentley.

Storslaget äventyr av mästaren David Lean som är svårt att klaga på. Kanske lite för lång för sitt eget bästa, men det krävs nästan när man har en så episk berättelse.


#6 Lonely Are the Brave (David Miller)



En cowboy i ett modernt samhälle har kommit för att försöka frita en gammal vän som sitter fängslad. För att ha en chans att uppnå detta ser han till att själv blir fängslad.

En något bortglömd film där Kirk Douglas ger järnet i en film han själv var med och producerade (vilket inte var första gången). En gammaldags cowboy i ett modernt samhälle skapar givetvis problem.


#5 Experiment in Terror (Blake Edwards)



Kelly Sherwood terroriseras av en man som vill att hon stjäl $100,000 från banken där hon jobbar. Han vet bevisligen väldigt mycket om henne och hotar döda henne, eller hennes yngre syster Toby, om hon går till polisen. Hon lyckas dock kontakta FBI, men kan de rädda henne i tid...

Blake Edwards, kanske mest känd för sina Rosa pantern-filmer med Peter Sellers, har här lyckats göra en tät och spännande thriller med ett härligt upplägg som får det att vattnas i munnen.


#4 Harakiri (Masaki Kobayashi)



Freden i Japan under sextonhundratalet ställer samurajklanen utan arbete och gör dem fattiga. Koden för en samuraj i den situationen är att begå harakiri - rituellt självmord. Samurajen Tsugumo berättar om sin svärsons öde.

En av de bättre samurajfilmerna och en klassiker värd sitt rykte. Snygg, välgjord och med flera minnesvärda scener.


#3 Le doulos (Jean-Pierre Melville)



Maurice blir tagen på bar gärning när han gör ett inbrott tillsammans med Remy. Polisen har fått tips av en tjallare och tjallaren Silien misstänks för att ha satt dit Maurice. Det är bara en tidsfråga innan någon dör.

En av flera bra Melville-filmer och en skön fransk noir är vad man får. Gillar hur den byter fokus en bit in i filmen och blir därför inte så enkelspårig.


#2 Cape Fear (J. Lee Thompson)



Advokaten Sam Bowdens liv blir outhärdligt efter att fången Max Cady blir frisläppt efter 8 års fängelse. Bowden vittnade i en rättegång om att Cady attackerade en ung kvinna vilket ledde till att Cady blev fälld. Nu när Cady har blivit fri börjar hans terror mot Bowden och hans familj, särskilt riktar han in sig på Bowdens dotter...

Klassisk nervig thriller där Gregory Peck och Robert Mitchum tampas med varandra ända in i slutet. Filmen fick även en remake av Martin Scorsese som inte alls var dum.


#1 Days of Wine and Roses (Blake Edwards)



Joe och Kirsten är bilden av den perfekta familjen med sin vackra lilla dotter. Men skrapar man på ytan kommer en helt annan bild fram. Båda har spriten som sitt största intresse och allvarligaste problem.

Favoriten Jack Lemmon gjorde många bra prestationer och detta är en av hans allra främsta. Lemmon och Lee Remick bjuder på ett riktigt starkt porträtt av två förlorade själar som bara gör det värre genom att vara tillsammans. Gripande, stark och ytterst välspelad.


Några filmer som slogs om platser på listan var:

Advise & Consent
Birdman of Alcatraz
The Counterfeit Traitor
The Man Who Shot Liberty Valance
The Manchurian Candidate
Mr. Hobbs Takes a Vacation
Requiem for a Heavyweight
Vu du pont / A View from the Bridge
What Ever Happened to Baby Jane?

---

Sämsta filmen: Le procès / The Trial

Denna Orson Welles-film var visuellt sett klart lyckad, men innehållsmässigt och skådespelarmässigt för svag.


Största besvikelsen: Le procès / The Trial

En riktigt stor besvikelse då den inledde klart lovande och bjöd på mycket fint svartvitt foto, har Anthony Perkins i huvudrollen och Orson Welles som regissör och skådespelare. Skådespelaren Orson Welles slår regissören i detta fall.

What We Do in the Shadows

Titel: What We Do in the Shadows
Genre: Komedi/Skräck/Fantasy
Land: Nya Zeeland/USA
År: 2014
Regi: Jemaine Clement & Taika Waititi
I rollerna: Taika Waititi, Jemaine Clement, Jonny Brugh, Cori Gonzalez-Macuer

Handling: I ett litet hus i Wellington, Nya Zeeland, bor de fyra vampyrerna och vännerna Viago (379 år), Deacon (183 år), Vladislav (862 år) och Petyr (8000 år). Vi får följa deras vardagsbestyr med allt från vems tur det är att diska till vem som städar upp efter senaste blodsoffret. Utan några dödliga vänner kvar att bjuda in dem på alla coola ställen i stan har de helt tappat stinget och hänger inte längre med i vad som är inne och ute. Tills de träffar Nick och hans vän Stu.

Omdöme: En vampyrkomedi på/från Nya Zeeland, ja varför inte? Ett dokumentärteam, som fått tillstånd och försäkrats om att de inte kommer bli dödade, följer ett par vampyrer som bor ihop i Wellington, Nya Zeeland. Viago, Deacon och Vladislav (som nog är favoriten tillsammans med Viago) är "ungdomarna" i sammanhanget medan veteranen Petyr är flera tusen år gammal. Han har för länge sen förlorat sitt ungdomliga utseende och liknar mest huvudkaraktären i klassiska Nosferatu (1922). Han håller sig även i bakgrunden, närmare bestämt i källaren av huset och dyker bara upp om det vankas färskt blod.



De tre yngre vampyrerna försöker hitta någorlunda färskt blod och ger sig in i Wellingtons stadskärna på kvällarna och nätterna. Men de har svårt att komma in på nattklubbarna och får mest hänga på samma ställe som vanligt som ägs av en vampyr. De tar även hjälp av Deacons "slav", en kvinna vid namn Jackie som lovats evigt liv om hon utför diverse tjänster åt honom. Diverse tjänster innebär i princip allt som städning (blodiga badrum t.ex.), tvätta (blodiga) kläder och även att försöka hitta folk de kan sätta tänderna i och få lite färskt blod. Det är här Nick och hans vän Stu kommer in i bilden och vänder upp och ner på vampyrernas tidigare inrutade värld.



Detta är en för det mesta rolig film som lyckas bra med humorn. Det är även en film som lyckas väl med effekterna, trots att det på förhand känns som en lågbudgetfilm med tanke på att det hela är filmat i en dokumentär stil. Man får sig gott om skratt på vägen och under ungefär halva filmen flyter det hela på och tiden går fort. Dock tappar filmen en del längre in, inte minst då våra vampyrvänner stöter på ett gäng varulvar. Här känns det snarare som man behövt något att fylla ut tiden med och det drar ner helheten en del. Istället borde man fått med Petyr mer, men han råkar tyvärr ut för en förödande olycka.



Sett till hela filmen så finns det nog flera bra scener och saker än dåliga. Därför är det synd att man inte lyckas fullfölja under andra halvan. Man vill så klart inte att filmen ska bli för upprepande och lägger då in varulvarna och en maskerad, men detta är helt enkelt inte lika kul som när man bara följer vampyrernas vardag hemma i deras hus. Det är där festligheterna sker, även om det givetvis förekommer en del bra scener även utanför hemmet. Tänker t.ex. på när de förvandlas till fladdermöss ett par gånger. Inte mer än en stark trea till slut.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.6

Bride of Re-Animator

Titel: Bride of Re-Animator
Genre: Skräck/Komedi/Sci-Fi
Land: USA
År: 1989
Regi: Brian Yuzna
I rollerna: Jeffrey Combs, Bruce Abbott, Fabiana Udenio, Claude Earl Jones

Handling: Dr. West fortsätter med sina makabra experiment i hopp om att väcka upp de döda. Nu har han bestämt sig för att bygga ihop en tjej. Det hela blir väl inte så bra, eftersom han får både polisen, sin kamrat och alla han experimenterat på emot sig.

Omdöme: Ett par år efter originalet Re-Animator (1985) kom denna uppföljare. Precis som med klassiska Frankenstein (1931) valde man att kalla den "Bride of...". Vid sidan av de uppenbara referenserna till nämnda klassiker bjuds man precis som i originalet på en huvudmelodi som är inspirerad av Bernard Herrmanns musik (fast sämre så klart).



I denna uppföljare fortsätter Dr. West (Jeffrey Combs) experimentera. Det är viktigt för honom att det är så färska kroppar som möjligt. Man bjuds därför på en del komiska scener där han med hjälp av sin assistent Dr. Cain (Bruce Abbott) börjar skära i kroppar som precis avlidit. Hemma i källaren har de två nämligen börjat sätta ihop en kvinna och behöver några sista delar innan de kan börja väcka henne till liv med hjälp av den lysande gröna vätskan som blivit lite av en synonym med Re-Animator-filmerna.



Denna film lever lite två liv. För under filmens första halva bjuds man på flera skratt där Jeffrey Combs som Dr. West är lika torr och känslolös som i den första filmen, vilket funkar perfekt. Man får även ta del av flera galna grejer som man bara måste gilla och skratt åt. Experimenten han utför är verkligen egna (fingrarna med ögat är ett av dem).



Tyvärr tappar filmen ju längre in man kommer. Det blir alldeles för "out there" när allt som Dr. West experimenterat på väcks till liv och besöker honom och hans vän Dr. Cain i deras hem. Till det har man bruden som är redo att ta sina första kliv och hon blir mest en besvikelse.



Den stora skillnaden mellan originalfilmen och denna är helt klart att den första filmen är ganska så jämnbra och rolig. Denna lyckas bara vara det stundtals och tappar alltså rejält när man närmar sig slutet.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.2

Avant l'aube

Titel: Avant l'aube / Before Dawn / The Night Clerk
Genre: Drama/Thriller
Land: Frankrike/Luxemburg
År: 2011
Regi: Raphaël Jacoulot
I rollerna: Vincent Rottiers, Jean-Pierre Bacri, Sylvie Testud, Ludmila Mikaël

Handling: Frederic jobbar som nattreceptionist. En natt ser han att hotellets ägare, Jacques, tillsammans med hans son, gömmer en bil på parkeringen. Någon dag senare får han reda på att en av hotellgästerna lämnat hotellet utan förvarning. Snart kommer polisen och börjar utreda försvinnandet...

Omdöme: Frederic (Vincent Rottiers) är en ung man med ett brokigt förflutet. Han har lämnat storstaden och flyttat till södra Frankrike och bergen. Där har han fått anställning som nattreceptionist på ett hotell beläget mitt i det vintriga landskapet. Tjänsten är endast temporär och han vet att det inte lär bli en förlängning. En natt ser han dock något på parkeringen som förändrar allt. Han ser nämligen hotellets ägare Jacques (Jean-Pierre Bacri) som med sin son försöker dölja något.



Några dagar senare visar det sig att en av hotellgästerna försvunnit och syntes senast till på hotellet. Rätt vad det är blir Frederic erbjuden en annan tjänst på hotellet, en dagtjänst och fast anställning, trots hans förflutna. Givetvis tackar han ja då det innebär bättre säkerhet för honom och flickvännen. Ägaren Jacques är också trevlig mot honom och allt flyter på. Men polisen skickar en ny utredare som gräver allt mer i ärendet, något som får både Jacques och Frederic att känna sig allt annat än komfortabla - av olika anledningar.



En okänd liten fransos det här, men det betyder inte att den är dålig för det. Man bjuds nämligen på en typisk fransk film som ger en ungefär vad man är ute efter av en sån här film. Det är nämligen en film som lyckas fånga intresset relativt tidigt och aldrig riktigt släpper taget. Så fort man ser Frederic bila genom det snötäckta bergslandskapet känner man att detta kan bli något. När sen mysteriet tätnar görs det på ett sätt så man vet mer än Frederic, men mindre än Jacques. Man visar långt ifrån allt och det brukar bli bäst så.



Något man noterar är att i princip samtliga män är något osympatiska, svåra att tycka om. Inte minst Jacques och hans vuxne son Paul. Sådan far, sådan son. Fast jag gillar ändå Jacques på något sätt. En intressant karaktär om inte annat. Även Frederic är halvsvår att tycka om. Han har förvisso fått ordning på sitt liv, men man märker att han fortfarande har tendenser att kunna hamna snett. Han känns också butter mest hela tiden. Istället är det kvinnorna som (oftast) känns mer normala och förnuftiga, även om utredaren Sylvie Poncet (Sylvie Testud) är något virrig för min smak (speciellt som hon jobbar som polisutredare). En fullt duglig film utan att bli direkt minnesvärd.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.4

Spy Game

Titel: Spy Game
Genre: Kriminalare/Action/Thriller
Land: USA/Tyskland/Frankrike/Japan
År: 2001
Regi: Tony Scott
I rollerna: Robert Redford, Brad Pitt, Catherine McCormack, David Hemmings, Charlotte Rampling

Handling: Året är 1991. Nathan Muir, en ärrad veteran inom CIA, skall just gå i pension när han får veta att den yngre kollegan Tom Bishop fängslats i Kina, anklagad för spioneri. En gång i tiden handplockades Bishop av Muir och blev snart en av CIA:s skickligaste agenter. En händelse i Beirut för några år sedan ledde till att deras vägar skiljdes åt. Meddelandet från Kina att Bishop skall avrättas inom 24 timmar, kommer som en chock för alla på CIA:s högkvarter. Men av fruktan för en internationell konflikt bestämmer sig ledningen för att lämna Bishop åt sitt öde. Nathan Muir är emellertid av en helt annan uppfattning.

Omdöme: Efter att CIA-agenten Tom Bishop (Brad Pitt) tillfångatagits under ett räddningsuppdrag i Kina, har CIA 24 timmar på sig innan han ska bli avrättad. Veteranen Nathan Muir (Robert Redford) måste under sista dagen på jobbet hos CIA svara på diverse frågor om Bishop då han var den som rekryterade honom för flera år sen. Samtidigt som Bishop förhörs av diverse CIA-höjdare måste han försöka hitta ett sätt att hjälpa sin forne adept.



Historien berättas i en rad långa tillbakablickar när Muir berättar om diverse uppdrag och situationer som han och Bishop varit i genom åren. Det började när Muir rekryterade Bishop under Vietnamkriget och leder de båda till Östtyskland och Beirut. Ett Beirut där Bishop blir involverad med Elizabeth Hadley (Catherine McCormack), en biståndsarbetare som Bishop bearbetar för att komma åt måltavlan som ska elimineras. Någonstans bland tillbakablickarna ligger svaren samtidigt som man visar Muirs förmåga att hela tiden ligga steget före.



Tony Scott må inte ha tillhört de främsta regissörerna eller varit en av mina favoriter, men han gjorde en del klart sevärda filmer. Filmer som Top Gun (1986), Beverly Hills Cop II (1987), The Last Boy Scout (1991), Crimson Tide (1995) och Enemy of the State (1998) bl.a. Han må inte ha haft topparna som hans äldre bror Ridley Scott haft, men en jämn regissör var han allt.



Detta är en film som bjuder på en del under den två timmar långa speltiden. Skådeplatserna är CIA:s huvudkontor och på diverse uppdrag ute på fältet. Personligen tycker jag nog det blir som intressantast att följa Robert Redford på huvudkontoret då han måste svara på frågorna om Bishop, försöka hitta ett sätt att hjälpa Bishop utan att hans planer avslöjas och se sin dröm om att pensionera sig på Bahamas börja rinna ut i sanden.



Det är en klart stabil film, men personligen saknar jag lite mer spets, särskilt ute på fältet. Kanske är det för att Redford här stundtals får kliva åt sidan. Det är trots allt han som är filmens drivande stjärna, han som är den där lurige gamle räven man vill se mer av. Redford spelade ju för övrigt en CIA-agent i trevliga Three Days of the Condor (1975) en gång i tiden. På sätt och vis kan man säga att detta är en fortsättning på hans karriär inom CIA. God underhållning för stunden.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0