A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors

Titel: A Nightmare on Elm Street 3: Dream Warriors / Terror på Elm Street 3: Freddys återkomst
Genre: Skräck/Fantasy
Land: USA
År: 1987
Regi: Chuck Russell
I rollerna: Heather Langenkamp, Craig Wasson, Patricia Arquette, Laurence Fishburne, John Saxon, Robert Englund

Handling: Några ungdomar är intagna för psykiatrisk vård. I deras drömmar figurerar Freddy. En läkare och en psykolog försöker med gruppterapi rädda dem.

Omdöme: Två år efter den andra delen var det dags för denna tredje del. Originalets skapare/regissör Wes Craven var tillbaka som producent och manusförfattare. Och till skillnad mot den förra delen i serien dök det här upp ett par kända ansikten.



Heather Langenkamp som spelade Nancy i den första filmen är tillbaka, denna gång som psykologstuderande som ska hjälpa ett gäng ungdomar som lider av samma mardrömmar om en otäck boogeyman vid namn Freddy Krueger. Craig Wasson syns som läkaren Neil, men så fort jag ser honom tänker jag på trevliga Body Double (1984). En ung och söt Patricia Arquette ses i sin debutroll som Kristen som är en av ungdomarna med skräckmardrömmar. Dessutom har vi stabile Laurence Fishburne som anstaltsskötaren Max och så dyker John Saxon (även med i originalet) upp en stund som Nancys far.



Ja, det är kul att ha lite kända ansikten och dessutom blir man förhoppningsfull när man ser att Angelo Badalamenti (som varit David Lynchs gamla vapendragare) står för musiken. Tyvärr betyder det inte alltid per automatik att man får en bra film för det. Denna film verkar räknas som en av de bättre uppföljarna, inte bara i Elm Street-serien utan överhuvudtaget bland skräckfilmer. Personligen kan jag inte hålla med. Framförallt då den andra delen föll mig mer i smaken.



Denna film går i stort sett ut på att ett gäng ungdomar intagna på en psykiatrisk anstalt försöker övervinna Freddy Krueger tillsammans, i sina drömmar. De hamnar gång på gång i fantasyvärlden där man förvisso bjuds på en del småhäftiga drömmar, men som till stor del känns själlös. Det blir för många karaktärer som man inte bryr sig om. Det börjar annars ganska lovande när man bara följer Kristen (Patricia Arquette). Man borde helt enkelt ha satsat mer på att ha henne som huvudperson. Istället tar man in Nancy (Heather Langenkamp) och då tappar också filmen, inte minst då hon är en svag skådespelerska.



Kanske var förväntningarna lite högre på denna än den förra delen, men jag tror inte det är orsaken till varför jag inte gillar denna speciellt mycket. Det har mer att göra med att det inte finns så mycket som filmen gör bra. Förutom en del bra makeup och några effekter som funkar, så är det en film utan någon vidare handling. Dessutom känner man inte för karaktärerna, musiken är inte bra (rent utsagt svagt för att vara Badalamenti) och stämningen finns inte riktigt där. När man sen lägger till några minst sagt taffliga stop-motion effekter, ja då förlorar jag intresset (även om jag är fullt medveten om att stop-motion effekterna oftast såg ut så här på den här tiden).

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.6