When a Stranger Calls

Titel: When a Stranger Calls / Rösten inifrån
Genre: Thriller/Kriminaldrama/Skräck
Land: USA
År: 1979
Regi: Fred Walton
I rollerna: Charles Durning, Tony Beckley, Carol Kane, Ron O'Neal

Handling: Jill Johnson ställer upp som barnvakt då paret Mandrakis ska ut. Jill planerar en lugn kväll, men avbryts av ett mystiskt samtal. Hon tolkar det först som ett skämt, men när en läskig röst frågar henne "när tittade du till barnen senast?" blir hon riktigt rädd - den som ringer iakttar henne. Snabbt ringer hon polisen, men frågan är om det hjälper...

Omdöme: Jill (Carol Kane) är en ung tjej som denna kväll för första gången ska sitta barnvakt åt paret Mandrakis. När hon kommer dit säger de att barnen ligger och sover på övervåningen så hon lär få en lugn kväll. Men när Jill är ensam i huset börjar telefonen ringa. Hon tror först det är en kompis hon pratat med tidigare under kvällen, men en mansröst frågar henne upprepade gånger när hon senast tittade till barnen. Efter ett tag blir hon riktigt skärrad och ringer polisen. Men hur nära är mannen som ringer och borde hon inte titta till barnen?



Under filmens första 20 minuter får man en film i filmen. Denna inledning var från början en egen kortfilm som hette "The Sitter", men regissören blev övertygad om att det fanns en marknad för en hel långfilm efter att Halloween (1978) blev en succé. Man lade till en historia om den onde Curt Duncan och jakten på att hitta och sätta dit honom en gång för alla. Av det hela blir det därför inte en renodlad skräckfilm, men trots allt med gott om sådana element för att bli tillfredsställande.



Efter de inledande 20 minuterna blir det fokus på den f.d. polisen och numera privatdetektiven John Clifford (Charles Durning) som anlitas att hitta den förrymde Curt Duncan efter att han rymt från mentalvården. Han misstänker att Duncan återvänder till kända trakter, med andra ord storstaden där han begick sina brott. Mycket riktigt är Duncan tillbaka och strosar runt på gatorna och bland barerna. Han träffar på den äldre kvinnan Nancy som hänger på en av barerna och hon kommer visa sig bli en viktig pusselbit för privatdetektiven längre fram.



Det är nog en del som blir besvikna på filmen efter de inledande 20 minuterna eftersom filmen ändrar karaktär. Visst är den inte lika intensiv efter det, men den har en stämning man inte bör underskatta. Duncan är ganska harmlös, om än missanpassad till samhället till en början. Men avsaknaden av de droger och lugnande som han pumpats med inom mentalvården kommer till slut göra att bägaren rinner över. Det är också här man knyter ihop säcken på ett fint sätt med inledningen.



Början och slutet bjuder på den psykologiska skräcken medan resten av filmen mer är en detektivhistoria. Det funkar ganska bra för egen del, även om det är skillnad mot en modern skräckfilm där man ofta slänger in fler billiga s.k. jump-scares. Det leder (oftast) bara till att det inte ger samma effekt när man väl ska känna av terrorn.



Intressant nog lär Wes Craven ha gillat inledningen så pass mycket i den här filmen att han inledde sin film Scream (1996) på ett liknande sätt där en ensam tjej (Drew Barrymore) terroriseras med obehagliga samtal. Även om inledningen här är klart bra så är resten av filmen också klart sevärd. Filmen lever med andra ord på mer än bara inledningen. Det kom för övrigt en remake 2006 som inte lär vara speciellt bra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.6