The Frighteners - Director's Cut

Titel: The Frighteners - Director's Cut
Genre: Fantasy/Skräck/Komedi
Land: Nya Zeeland/USA
År: 1996
Regi: Peter Jackson
I rollerna: Michael J. Fox, Trini Alvarado, Jeffrey Combs, Jake Busey

Handling: I den lilla staden Fairwater livnär sig Frank Bannister på att jaga ut spöken ur hus där de inte är välkomna. Men en ond kraft drabbar staden och folk dör som flugor. Invånarna börjar misstänka att Frank ligger bakom.

Omdöme: Frank Bannister (Michael J. Fox) har efter en bilolycka och nära-döden-upplevelse förmågan att se döda människor. Eller rättare sagt de som inte tagit vägen som erbjudits till himmelen utan valt att stanna kvar på jorden. Med hjälp utav två döda kan han bedriva sin verksamhet - att driva ut spöken från folks hem. Hans två döda vänner ställer till med spökerier och så ringer de Frank som fixar biffen - mot betalning så klart.



Något står dock inte rätt till i den lilla kuststaden Fairwater. Ett stort antal människor har den senaste tiden drabbats av oförklarliga hjärtproblem och dött, trots att inget tyder på hjärtattacker eller liknande. Frank kan vara den enda, tillsammans med sina döda vänner som kan ha en chans att stoppa den onda kraften som terroriserar staden.



Den enda som tror på honom är Lucy Lynskey, en läkare i staden som fått hjälp av honom efter att hennes 29-årige make dött av hjärtproblem. Frank måste dock hålla den minst sagt udda FBI-agenten Milton Dammers (Jeffrey Combs) på avstånd om han vill lyckas. Dammers är skadad efter åratal av arbete under täckmantel och vill inget hellre än att sätta dit vad han tror är en seriemördare i Frank.



Detta blev den sista filmen Peter Jackson gjorde innan han fem år senare slog igenom på allvar med The Lord of the Rings-trilogin. Minst lika intressant är att en viss Robert Zemeckis ligger bakom filmen som producent. Han hade ju ett minst sagt lyckat samarbete med Michael J. Fox på Back to the Future (1985) och dess uppföljare. Lite synd kan jag tycka att det inte är han som regisserat denna, men Peter Jackson gör ett helt ok jobb han med, även om det kunde varit bättre.



En titt på skådespelarna ger följande tankar. Michael J. Fox är ok som Frank Bannister, men här hade nog Robert Zemeckis varit en bättre regissör då man inte riktigt får ut så mycket humor ur karaktären som man borde fått. Trini Alvarado som Lucy Lynskey gillade jag, men konstigt nog blev hon inte särskilt känd efter det här. Hon påminner en del om en ung Andie MacDowell. Annars är Jeffrey Combs som FBI-agenten Milton Dammers skön, även om man kanske tar det lite för långt vissa gånger. Han är nog mest känd som galen vetenskapsman i Re-Animator (1985), något jag är övertygad om att man tagit inspiration från till hans karaktär här.



Jag hade sett filmen en gång tidigare för länge sen, men kom inte ihåg ett dugg. Jag tog mig an Director's Cut-versionen av filmen som är lite över tio minuter längre än originalet. Utan att ha något att jämföra med så tycker jag det funkar ganska bra. Visst är filmen lite för lång med sina två timmar, inte minst då det känns som den blir lite sämre under filmens andra timme. Den har dock gott om underhållning för att göra den värd en titt. En av filmens styrkor är annars att den genomgående har en komisk ton utan att gå för långt. Den är även lite småbrutal på sina håll och blir ganska mörk under filmens slutuppgörelse där filmen dock tappar snarare än att växa.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.1

2010: The Year We Make Contact

Titel: 2010: The Year We Make Contact / 2010: Året då vi får kontakt
Genre: Sci-Fi/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1984
Regi: Peter Hyams
I rollerna: Roy Scheider, John Lithgow, Bob Balaban, Helen Mirren

Handling: I denna fristående uppföljare till "2001: A Space Odyssey" sänds ett sovjetiskt rymdskepp ut till Jupiter för att undersöka vad som hände med rymdskeppet Discovery nio år tidigare. Tillsammans med den sovjetiska besättningen finns även tre amerikaner ombord.

Omdöme: Denna fristående uppföljare till Stanley Kubricks klassiker 2001: A Space Odyssey (1968) tar vid 9 år efter den första historien. Amerikanerna jobbar på att skicka upp en besättning till Jupiter för att ta reda på vad som hände rymdskeppet Discovery. Men Sovjetunionen är redan startklara och kommer hinna dit före. Dr. Heywood Floyd (Roy Scheider) får chansen att följa med på uppdraget eftersom han kan mest om Discovery. Tillsammans får han med sig två andra amerikaner - Discoverys designer Dr. Curnow (John Lithgow) och HAL 9000:s skapare Dr. Chandra (Bob Balaban).



Efter en stund på jorden, där USA och Sovjetunionen är mitt i en politisk konflikt som håller på att eskalera, är det så dags för amerikaner och sovjeter att samarbeta uppe i rymden. Ansvarig ombord det sovjetiska rymdskeppet Leonov är Tanya Kirbuk (Helen Mirren) som förvisso inte styr över de tre amerikanerna, men fattar ändå de flesta av besluten ombord. Hon och Dr. Floyd ser inte saker på samma sätt till en början, något de måste börja göra när det börjar hetta till om öronen. Något stort håller nämligen på att hända när de når Discovery...



Detta är en film som givetvis har svårt att följa i originalets fotspår, men likväl är det en intressant fortsättning på historien. För regin står Peter Hyams som några år tidigare gjorde den inte så tokiga sci-fi/thrillern Outland (1981). Det är egentligen inget större fel på produktionen som bjuder på snygg design och fungerande effekter. Inte lika snyggt som i originalet, men fullt dugligt.



En sak som filmen kunde lyckats bättre med är att skapa en tätare stämning. Den är ofta nästan där, det är liksom på gång flera gånger men tar inte nästa steg. Man känner t.ex. aldrig den där riktiga känslan av att bli helt uppslukad av vad man får se, även om filmen håller uppe intresset rakt igenom.



Bäst och mest nervkittlande blir det när HAL 9000 startas upp igen. Besättningen är fullt medveten om vad den är kapabel till och det leder till en något tryckt stämning när de behöver hjälp av HAL 9000 för att ta sig tillbaka till jorden. Sevärd rymdfilm, även om den aldrig riktigt lyfter.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.8

The Thomas Crown Affair

Titel: The Thomas Crown Affair / Äventyraren Thomas Crown
Genre: Kriminalare/Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1999
Regi: John McTiernan
I rollerna: Pierce Brosnan, Rene Russo, Denis Leary, Faye Dunaway

Handling: När en ovärderlig Monet-målning stjäls från ett ledande New York-galleri frågar sig polisen vilken professionell tjuv av världsklass som ligger bakom. De anar inte för en sekund att tjuven är en fullständig amatör. Thomas Crown föddes fattig men tog sig till Oxford med hjälp av ett boxningsstipendium. Med hans skarpa sinne för affärer har han lyckats bli miljardär men trots sin framgång söker han nya utmaningar och stjäl ingenting för pengarna, utan bara för spänningens skull. Men att stjäla är olagligt och försäkringsagenten Catherine Danning tar sig an fallet och börjar röra sig i Crowns sociala kretsar.

Omdöme: Thomas Crown (Pierce Brosnan) har allt man kan önska sig och lite till. Men vad vore hans liv utan lite spänning? Som den konstälskare han är besöker han ofta ett museum i New York för att titta på tavlorna. En dag utförs en vågad kupp mot museet av en utländsk liga. Givetvis är det bara en avledningsmanöver så att Thomas Crown relativt enkelt ska kunna stjäla en värdefull Monet-målning värd $100m.



New York-detektiven Michael McCann (Denis Leary) och hans kollegor kopplas in på fallet. Men det är försäkringsagenten Catherine Banning (Rene Russo) som egentligen sköter utredningen. Hon representerar försäkringsbolaget som måste betala ut stora summor för den stulna tavlan om den inte hittas. Tidigt får hon upp ögonen för Thomas Crown som inte bara är ett huvudvittne till själva kuppen utan även en konstälskare som i synnerhet verkar gilla Monet.



Filmen är en remake av The Thomas Crown Affair (1968) som ser Steve McQueen och Faye Dunaway i huvudrollerna. Även om det inte är någon perfekt film så håller jag den ändå som den något bättre av de två. Det finns egentligen två orsaker till det. Den ena är att Steve McQueen som Thomas Crown känns mer rätt. Karaktären har även lite mer djup än vad Pierce Brosnans motsvarighet har här. Den andra är kopplad till karaktären Thomas Crown och det är att man har en lite sorgligare och seriösare ton i originalet.



Den något lättsammare tonen i denna remake behövde inte vara helt fel, men i mitt tycke funkar det inte lika bra som den sorgligare och seriösare tonen i originalet. Sen minns jag inte om Vicki Anderson (Faye Dunaway) i originalet var lika otrevlig som hennes motsvarighet Catherine Banning (Rene Russo) är här. Catherine har nämligen en överlägsen och dryg attityd mot alla, särskilt inledningsvis. Det blir lite bättre längre in när Thomas Crown sätter henne på plats, men hennes karaktär kunde gott ha varit mer sympatisk.



Sen är en annan skillnad mellan originalet och denna remake att mer fokus läggs på försäkringsagenten Catherine än på Thomas Crown. Man kommer aldrig Thomas Crown riktigt lika nära här och då känns han mer avlägsen. Det är trots allt han som är den intressantaste karaktären i spelet. Det är förvisso bra att en remake inte är en ren kopia av sitt original. Men summerar man filmerna märker man att originalet har mer att erbjuda än denna remake som är lite lättviktig i jämförelse.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.8

River

Titel: River
Genre: Thriller
Land: Kanada/Laos
År: 2015
Regi: Jamie M. Dagg
I rollerna: Rossif Sutherland, Douangmany Soliphanh, Vithaya Pansringarm, Sara Botsford

Handling: En amerikansk volontärläkare tvingas på flykt i södra Laos efter att han ingripit under ett sexuellt övergrepp på en ung kvinna. När gärningsmannens kropp senare dras upp ur floden, spinner situationen snabbt utom kontroll.

Omdöme: Vissa gånger kan det vara värt att ge en mindre film man inte vet så mycket om en chans. Vad som väckte mitt intresse var dels att filmen hade sin premiär på Torontos filmfestival och dels att trailern såg lovande ut. Det visar sig också vara en film man är van vid att se på en filmfestival - och det är positivt i det här fallet. Det är nämligen en mindre film, men som drar in en och faktiskt inte är så tokig. Speciellt skönt blir det att slippa de vanliga klichéerna.



I korta drag följer man John Lake (Rossif Sutherland) som jobbar som volontärläkare i Laos. Efter att en akutpatient dör under en operation ber hans chef på kliniken honom att ta lite semester. Han beger sig till en ö i Thailand där han kopplar av. När han en kväll traskar hem efter ett par öl och drinkar på en bar, ingriper han när han ser en ung lokal tjej som blivit sexuellt utnyttjad av en australiensare. När australiensaren dagen efter saknas och senare hittas död i floden, är John huvudmisstänkt och måste försöka fly från ön.



När jag tänker efter så har filmen egentligen endast en sekvens som jag under filmens gång kände var lite svagare än resten av filmen. Det är själva ingripandet vid floden där man använder sig av skakig kamera och en del klippning som inte känns helt tillfredsställande. Men å andra sidan är det som sagt en av få scener som man inte riktigt lyckas med. Resten bjuder nämligen på en adrenalinfylld och tät liten thriller.



En av filmens styrkor är att huvudpersonen känns som en normal person. Han tar inte alltid de rätta besluten och klarar sig inte ur alla situationer. Om man själv skulle sätta sig in i en liknande situation så är det omöjligt att veta hur man skulle reagera. Med den press och stress han känner kan man inte klaga på de beslut han tar.



Något som helt klart höjer stämningen och skapar tät atmosfär är musiken. Relativt enkel, men effektiv genom hela filmen. En film som gör sig påmind under filmens gång (speciellt mot slutet) är Midnight Express (1978) där ju en amerikan döms för narkotikasmuggling i en ogästvänlig miljö. Här är huvudpersonen lite i samma situation, men skillnaden är att han är på flykt istället för att hamna i fängelse tidigt som i nämnda film. Givetvis inte en lika stor film i det här fallet, men man får en liknande hopplös känsla av situationen han befinner sig i.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.4

Timecop

Titel: Timecop
Genre: Sci-Fi/Action/Thriller
Land: USA/Kanada/Japan
År: 1994
Regi: Peter Hyams
I rollerna: Jean-Claude Van Damme, Mia Sara, Ron Silver, Bruce McGill

Handling: År 2004 är tidsresor inte bara en realitet, utan även en möjlighet att ändra historiens gång för att skaffa sig makt och pengar. Polisen Walkers uppgift är att upprätthålla lagen. Hans fiende blir den korrumperade senatorn McComb.

Omdöme: Regissören Peter Hyams må inte tillhöra de mest kända eller främsta regissörerna där ute. Men med trevliga filmer som t.ex. Capricorn One (1978), Outland (1981), The Star Chamber (1983) och Running Scared (1986) vet man att potentialen finns där. Eller rättare sagt fanns där. För efter 80-talet gick det snabbt utför. Ett samarbete med Jean-Claude Van Damme skulle inte ändra på det. Eller?



Storyn är lite som om man skulle slå ihop Minority Report (2002) och Looper (2012), fast sämre. Till stora delar utspelar sig handlingen år 1994 och tio år in i framtiden, år 2004. Det handlar om Max Walker (Van Damme) som är en s.k. tidsrespolis eller agent. Han är en av flera agenter som skickas tillbaka i tiden till olika platser för att förhindra de som använder tidsresor i fel syfte (för egen vinning eller för att ändra händelser).



Tidigt står det klart att hans senaste uppdrag kommer bli hans tuffaste. Senator McComb (Ron Silver) är nämligen nära att bli president. Vad Walker får reda på av en gammal kollega är att McComb ser till att tjäna stora pengar till sin valkampanj genom tidsresorna. Han ser till att göra investeringar och annat som ger honom gott om pengar. Vad som försvårar uppdraget ytterligare för Walker är att McComb är huvudansvarig för tidsreseprojektet där Walker jobbar som agent...



Ok, jag gillar tidsresefilmer av det här slaget när de är bra gjorda och har en bra story. Här har man en story som funkar till viss del. Eller rättare sagt, man skulle kunna ha en story som funkar då grundpremissen där någon använder tidsresorna för egen vinning inte alls är dum. Vad som snarare blir problemet är att det blir lite för korkat, man krånglar till det och förklarar vissa saker för illa.



Man kan givetvis inte förvänta sig så mycket av en Van Damme-film, men lite god underhållning kan man allt få. Visst får man sig också ett par goda skratt när man bjuds på en del roliga repliker och situationer. En del ska vara roligt, annat blir det för att det är dumt. Vad som inte hjälper till är att musiken och klippningen håller låg nivå. Musiken blir för skrikig så man aldrig får till en stämning. Klippningen är typisk för en b-film där man klipper för mycket så man aldrig riktigt hinner se vad som händer. På så vis får man ingen känsla för actionscenerna och till slut kopplar man bara ifrån. Fotot är det dock inget fel på. Småkul men inte särskilt bra.



2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
11 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.0
IMDb: 5.8

Demolition

Titel: Demolition
Genre: Drama/Komedi
Land: USA
År: 2015
Regi: Jean-Marc Vallée
I rollerna: Jake Gyllenhaal, Naomi Watts, Chris Cooper, Judah Lewis

Handling: En investmentbankir kämpar med att förstå sitt känslomässiga bortfall efter sin frus tragiska bortgång. Han börjar slita sitt liv i bitar i ett försök att se var allt gick fel.

Omdöme: Davis (Jake Gyllenhaal) har egentligen det mesta man kan önska sig. Han är gift och bor i en modern villa i utkanten av New York. Varje morgon kl. 05:30 går han upp, går ut och springer och tränar innan han tar pendeltåget in till New York till sitt jobb inom finansvärlden. Men allt detta förändras en dag när han och hans fru är ute och kör mot stan. Olyckan är framme och hon tas ifrån honom innan han hunnit förstå vad som hänt.



Davis känner sig nu ovanligt fri och känslolös. Älskade han verkligen sin fru? Han börjar bete sig irrationellt på och utanför jobbet, något som gör hans chef och svärfar Phil (Chris Cooper) allt mer upprörd. Davis börjar även skriva brev till företaget som har hand om den försäljningsautomat som inte gav honom en godispåse som han betalt för på sjukhuset där han fick reda på att hans fru gått bort. Dessa brev blir väldigt personliga och visar på att han behöver någon att dela sina tankar och känslor med. Vad han inte räknat med är att bli uppringd av Karen (Naomi Watts) som har hand om kundsupporten på företaget. Snart blir han lika nyfiken på henne som hon blivit av honom.



En orsak till varför Jake Gyllenhaal tillhör en av mina favoriter bland de något yngre skådespelarna idag är att han är villig att ta chanser och jobba med lite mindre projekt. Resultaten blir allt som oftast lyckade och det är därför spännande att se vad han ska bjuda på med varje ny roll och film. Här har han regisserats av Jean-Marc Vallée som bl.a. gjorde lyckade Dallas Buyers Club (2013).



En intressant skådespelare (även Naomi Watts och Chris Cooper är bra så klart), en intressant regissör och ett intressant manus (som listades bland de mest lovande manusen) ger en spännande film man inte riktigt vet vad den ska bjuda på. För det påminner lite om sköna American Psycho (2000) och lika sköna Nightcrawler (2014) med tanke på den mörka humorn och tonen i kombination med ett lite tyngre drama där någon försöker bearbeta en tung förlust.



Det är intressant att filmen funkar på flera plan där Davis upptäcker och ser saker han inte tänkt på eller noterat tidigare. Han gör det han känner för och har bara kul. Men någonstans på vägen hittar han även vänskap, kärlek och sorg. Det är en kombination man inte ser varje dag i en film, i synnerhet när det inte känns krystat. Dessutom är Jake Gyllenhaal klart stabil och i vissa lite starkare scener visar han vad han går för.



Slår man ihop allt kan man inte annat än gilla vad man bjuds på. Kanske inte riktigt i samma klass som nämnda Nightcrawler (2014), men fortfarande klart sevärd och tankeväckande. Det är komiskt, galet, sorgligt och på sina håll vackert. Känns även omtittbar. Svag fyra.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.4

St. Elmo's Fire

Titel: St. Elmo's Fire
Genre: Drama/Romantik
Land: USA
År: 1985
Regi: Joel Schumacher
I rollerna: Emilio Estevez, Rob Lowe, Andrew McCarthy, Demi Moore, Judd Nelson, Ally Sheedy, Mare Winningham, Andie MacDowell, Martin Balsam

Handling: Sju vänner som alla just har gått ut college ska ut i den "riktiga världen", där de konfronteras med sånt som karriärer och plikter. Leslie och Alec försöker förtvivlat att rädda resterna av sitt förhållande. Wendy, en blyg jungfru, döljer sin förälskelse i Billy, som är en motsträvig far och äkta man som fortfarande festar varje dag. Kevin är en cynisk författare som föraktar kärleken. Kirby studerar juridik och är besatt av en äldre kvinna. Den neurotiska Jules ger ett skarpt porträtt av att leva livet i full fart. I tryggheten på St. Elmo's, deras lokala "inneställe" beskyddar, bedrar och älskar de varandra, som bara bästa vänner kan.

Omdöme: Det är mitten av 80-talet och Joel Schumacher har samlat ett gäng av de hetaste ungdomarna i Hollywood. Tre av dem (Emilio Estevez, Judd Nelson och Ally Sheedy) var förresten med i den klassiska ungdomsfilmen The Breakfast Club (1985) samma år. Denna film är inte lika klassisk, men är trots allt ett tidsdokument av 80-talet.



Historien handlar om sju vänner som gått ut college och som under de efterföljande månaderna fortsätter hålla kontakten och umgås. Vissa av dem har börjat ta ansvar medan andra, i synnerhet Billy (Rob Lowe) fortsätter att leva som om han fortfarande gick på college med ständigt festande, trots att han både har fru och barn. De övriga försöker stötta och hjälpa honom så gott det går. Alec (Judd Nelson) fixar t.ex. flera jobb åt Billy som han snart förlorar. Men när allt är sagt och gjort är frågan om det ändå inte är Billy som kommer föra ihop de splittrade vännerna en gång för alla...



Med så många karaktärer att hålla reda på hade det lätt kunnat bli rörigt och krystat. Nu blir det inte riktigt så eftersom karaktärerna länkas ihop på ett bra sätt. De behöver varandra som vänner och i vissa fall mer än så. Den enda som egentligen sticker ut från gruppen är den juridikstuderande Kirby (Emilio Estevez) som blivit besatt av Dale Biberman (Andie MacDowell), en ung läkare som gick sitt sista år på samma college som Kirby när han började. Han är den ende som inte har behov av gruppen utan han ger sig ut efter sitt livs kärlek (som han tror) på egen hand.



Inte riktigt en ungdomsfilm, men inte heller en film om vuxna. Helt enkelt en film om vuxna ungdomar som inte riktigt hittat rätt än, trots bra utbildningar och framtiden för sig. De är lite vilsna och börjar förlora vänskapen sinsemellan i gruppen. De vet dock att vänskapen inte går att ersätta och det blir ett återkommande tema att vänskapen går före allt annat. Man får därför en del att ta med sig från filmen som inte må vara direkt gripande eller dramatisk, men ändå har ett budskap som funkar. Precis som filmen som är helt ok utan att nå några större höjder.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.3

Before I Wake

Titel: Before I Wake
Genre: Drama/Fantasy/Thriller/Rysare
Land: USA
År: 2016
Regi: Mike Flanagan
I rollerna: Kate Bosworth, Thomas Jane, Jacob Tremblay, Annabeth Gish

Handling: Ett gift par som förlorat sin son i en olycka adopterar ett föräldralöst barn. Snart märker de att han drömmer drömmar och mardrömmar som manifesterar sig fysiskt medan han sover.

Omdöme: Pojken från hyllade Room (2015), Jacob Tremblay ses som det föräldralösa barnet Cody. Han behöver en ny fosterfamilj och paret Jessie (Kate Bosworth) med maken Mark (Thomas Jane) verkar perfekta. De känner att de är redo att gå vidare efter sin lille sons död och tänker göra allt för att ge Cody den familj han verkligen behöver.



Cody visar sig dock inte vilja sova. Han dricker energidrycker och knaprar tabletter för att hålla sig vaken. Detta upptäcker Jessie tidigt och är mån om att han ska få lite sömn. Då upptäcker Jessie och Mark att drömmarna som Cody drömmer uppenbarar sig för dem i deras vardagsrum. De blir smått chockade när deras döde son uppenbarar sig, men ser det bara positivt. Frågan är bara vad som händer när drömmar blir till mardrömmar. Och vad har egentligen hänt Codys mamma och hans tidigare fosterföräldrar?



Detta är inte riktigt en renodlad skräckfilm, men har många sådana element. Den känns t.ex. väldigt asiatisk i flera avseenden och lyckas faktiskt för det mesta bra med just de bitarna. Man får en del kalla kårar längs ryggraden under filmens första och kanske även andra tredjedel. Eftersom Codys stora passion är fjärilar uppenbarar sig färgglada fjärilar när han drömmer. Ett mycket snyggt inslag som funkar filmen igenom.



Vad filmen gör lite sämre är tyvärr att den tappar ju längre in man kommer. Genom hela filmen går Jessie i gruppterapi för att prata om sin förlust med andra föräldrar i samma situation. Dessa scener känns bara temposänkande och fyller ingen större funktion. Istället hade man gärna fått berätta mer om Jessie och Mark, vad de jobbar med och kanske träffa lite vänner. Inget av det får man ta del av. Allt handlar istället om att få ta del av Codys drömmar och då utspelar sig också stora delar av filmen i deras hus.



När filmen övergår till att Cody har mardrömmar istället för drömmar förlorar filmen allt mer, vilket är synd. Själva händelserna kring mardrömmarna är inte alls dåliga och här uppenbarar sig orsaken till varför Cody inte vill sova. Det är snyggt gjort och överhuvudtaget funkar effekterna genom hela filmen. Under sista tredjedelen blir dock storyn svagare och vissa saker verkar man ha glömt bort alternativt klippt bort. T.ex. har plötsligt Jessie ett stort blåmärke på vänster sida av sitt ansikte, men detta förklaras aldrig och man får aldrig se hur hon fick det. Kanske ligger svaret i att produktionsbolaget gick i konkurs innan filmen fick premiär. Varför man klippt bort/missat att förklara hur hon fick blåmärket är dock en gåta.



Det är lite synd att filmen inte lyckas fullt ut då den har något annorlunda och gör vad den ska under långa stunder. Man får t.ex. ihop storyn på ett bra sätt, även om händelseförloppet innan dess under den sista tredjedelen alltså inte är vad det borde vara. För regin står Mike Flanagan som tidigare bl.a. hade gjort skräckfilmen Oculus (2013). Här känns det snarare vara inspirerat av de asiatiska skräckfilmerna och påminner även en del om australiensiska The Babadook (2013).

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.2