Dad

Titel: Dad
Genre: Drama
Land: USA
År: 1989
Regi: Gary David Goldberg
I rollerna: Jack Lemmon, Ted Danson, Olympia Dukakis, Ethan Hawke, Kevin Spacey, J.T. Walsh

Handling: John lever ett stressat liv där jobbet upptar mesta delen av hans tid. När han får veta att hans far Jake är allvarligt sjuk reser han dock hem för att stressa ner och tillbringa lite tid med honom. John kommer snart närmare sin far än någonsin och börjar inse att han är inne på fel livsspår.

Omdöme: Jake Tremont (Jack Lemmon) och hans fru Bette (Olympia Dukakis) är ett gammalt par som levt ihop väldigt länge och bor i Los Angeles. Bette tar hand om Jake vars tillstånd försämrats de senaste åren. Hon gör allt för honom som att laga mat, städa, tvätta, men även klä honom och nästan mata honom. En dag drabbas plötsligt Bette av en hjärtattack och hamnar på sjukhus. Deras vuxna dotter Annie (Kathy Baker) bor i närheten med maken Mario (Kevin Spacey) och hjälper till. Sonen John (Ted Danson) jobbar dock på kontor på östkusten och måste flyga in.



Väl hemma hos föräldrarna märker John att mamma Bette klarar sig och är på bättringsväg på sjukhuset. Däremot är det sämre med pappa Jake som han inte sett så dålig som han är nu. John bestämmer sig för att skjuta på möten och annat jobbrelaterat för att kunna stanna hos sin far som uppenbarligen behöver honom. Pappa Jake är vilsen utan sin Bette, men det tänker John ändra på. Snart är Jake och John far och son igen och börjar umgås och hitta på saker som aktiverar Jake. På besök kommer även Johns son Billy (Ethan Hawke), tillika Jakes sonson som får John att även behöva tänka på sina faderliga uppgifter.



På sätt och vis påminner filmen lite om en annan film om familjen som kom samma år, nämligen Parenthood (1989) även om den är lättsammare än vad denna är. Samtidigt får den mig att tänka lite på Oscarsvinnaren Terms of Endearment (1983) där livet inte alltid blir som man tänkt sig. Här är det lite likadant. När saker verkar bli bra händer saker som ändrar på det. Detta är ingen feelgood-film, men har utan tvekan ett par fina far-son ögonblick som är värda en del. Det blir lite av en s.k. "tearjerker" som får det att vattnas i ögonen, utan att verkligen få till det fullt ut. Lite humor bjuds det också på vilket är välkommet.



Filmen är absolut helt ok och får en att känna en hel del, vilket inte är så konstigt med tanke på händelseförloppet. Främst är det dock de duktiga skådespelarna som lyfter filmen. Jack Lemmon är alltid en favorit och även om han mest var känd som en stabil komisk skådespelare visade han även sina dramatiska sidor emellanåt. Här är han riktigt bra som den åldrande Jake. Det är en fröjd att se honom leverera denna varierade och sympatiska prestation. Ted Danson har inte en chans att komma upp i samma klass, även om han sköter sig. Han lär sent ha ersatt James Caan vilket är synd då han nog hade varit en mer passande skådespelare för rollen. En ung Ethan Hawke och den något äldre, men fortfarande relativt okände Kevin Spacey (med ful mustasch) bidrar också med en del.



För regin står Gary David Goldberg som här gjorde sin regidebut och endast gjorde en till film som regissör. Han skrev och producerade annars mest en del andra filmer och tv-serier. Det intressanta är dock att Steven Spielberg och Frank Marshall (som producerat många storfilmer genom åren) ligger bakom produktionen av filmen. Med sig har de bl.a. duktige James Horner som bidragit med lite stämningsfull musik. De har inte riktigt lyckats guida den oerfarne regissören fullt ut vilket är synd. Materialet fanns annars där, bara man hade haft en något skickligare regissör som fått ihop allt lite bättre.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.1