The Princess Bride

Titel: The Princess Bride / Bleka dödens minut
Genre: Äventyr/Komedi/Fantasy/Romantik
Land: USA
År: 1987
Regi: Rob Reiner
I rollerna: Cary Elews, Robin Wright, Mandy Patinkin, Peter Falk, Billy Crystal

Handling: Farfar sätter sig ner och berättar en saga för sitt barnbarn. Det är en klassisk saga som innehåller allt - en vacker prinsessa som fått reda på att hennes älskade har dödats, en prins som hon inte vill gifta sig med, en jätte, fäktning, kidnappning - och så kärlek förstås.

Omdöme: Första gången jag såg denna omtyckta film var när jag började älska film på allvar och letade upp filmer man bara "måste" se. Jag gillade den riktigt mycket. Andra gången jag såg den tyckte jag fortfarande den var bra, men inte lika magisk som när jag såg den första gången. Det kändes därför som att det behövdes en till titt för att kunna etablera vad jag egentligen tycker om filmen.



En ung pojke (Fred Savage) är hemma sjuk och spelar TV-spel. Hans föräldrar ska ut, men han kommer få sällskap av sin farfar (Peter Falk). Farfar har tagit med sig en bok, en saga som hans far läste för honom när han själv var liten. Så fort farfar börjat läsa avbryts han av pojken då han inte vill höra om kyssar och kärlek. Farfar lugnar honom och garanterar att det kommer bli gott om "sport" och annat liknande i form av fäktning, hästridning, vapen, jättar och annat spännande.



I sagans värld träffar vi tjejen Buttercup (Robin Wright) och hennes älskade Westley (Cary Elwes). Men efter att de separeras och hon befarar att han är död, tvingas hon att gifta sig med den elake prins Humperdinck (Chris Sarandon). Dagen innan giftermålet kidnappas hon dock av tre udda män - spanjoren Inigo Montoya (Mandy Patinkin) som är en fäktningsexpert som letar efter mannen som dödade hans far för 20 år sen, den lille aggressive Vizzini (Wallace Shawn) som tror han är smartast av alla, samt jätten Fezzik (André the Giant) som ja, är en dumsnäll jätte. Någon är dem snart på spåren - en maskerad man klädd i svart som kommer utmana dem en efter en...



Det är svårt att inte charmas av många saker i den här filmen. Jag gillar t.ex. alla scener i "verkligheten" mellan farfar och pojken. De är inte många, men dessa scener har en värme som bara 80-tals filmer kan ha. Bara inledningen när pojken spelar TV-spel är ovärderlig. Resten av filmen är en saga. Det är fantasy, äventyr, komedi och en del romantik blandat på ett mysigt sätt.



Ändå är det så att jag liksom växt ur det magiska som filmen har att erbjuda. Jag gillar filmen, det är inte det. Men jag älskar den inte som jag vet att många andra gör. En stor anledning till det är nog att den är lite fjantig vilket gör att det blir svårt att ta den på allvar. Det är ju lite det som är grejen så klart, men det gör också att jag inte känner den där magiska känslan som jag önskar att jag kände. Den känslan hade jag första gången jag såg filmen. Men en riktigt bra film (eller åtminstone en favoritfilm) ska lyckas charma en varje gång man ser den.



Det intressanta är att jag under filmens gång känner att det är bra, men utan att det lyfter ordentligt. I efterhand när jag tänker tillbaka på allt så lyfter den en aning. Den har liksom något speciellt som gör att man ändå blir glad och enbart får positiva känslor. Det är en egenskap inte varje film lyckas med. För även om den är långt ifrån perfekt så är det svårt att värja sig emot våra vänner Westley, Buttercup, Indigo Montoya, Vizzini, Fezzik, Huperdinck och så klart farfar och pojken. Och då har jag inte nämnt Billy Crystal som häxdoktorn Max som stjäl scenerna han är med i. En svag fyra blir det då en stark trea hade känts för snålt.



3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 8.1