The Hand That Rocks the Cradle

Titel: The Hand That Rocks the Cradle / Handen som gungar vaggan
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 1992
Regi: Curtis Hanson
I rollerna: Annabella Sciorra, Rebecca De Mornay, Matt McCoy, Julianne Moore

Handling: Utåt sett är Peyton den perfekta barnflickan - älskvärd, duktig och söt. Men hennes dolda talanger är betydligt mindre trevliga. Paret Bartel förstår så småningom att allt inte står rätt till. Men går det att undkomma Peytons djävulska intriger och mordiska planer?

Omdöme: Innan Curtis Hanson regisserade The River Wild (1994) och klassfilmen L.A. Confidential (1997), gjorde han denna på sin tid omtalade nagelbitare. När en läkare begår självmord efter sexuella anklagelser mot honom från några av sina kvinnliga patienter, får hans änka Mrs. Mott (Rebecca De Mornay) hämndbegär. Hon förlorar inte bara sin make (och inkomstkälla) utan drabbas även av ett missfall. Den skyldiga i hennes ögon är Claire Bartel (Annabella Sciorra) som var den första att anklaga hennes make. Mrs. Mott utger sig nu för att vara Peyton Flanders, en barnflicka som svarar på paret Bartels annons då de söker en barnflicka till sina två barn.



Peyton verkar inte bara vara trevlig och bra med barnen, hon är också omtänksam. Claire tillsammans med maken Michael (Matt McCoy, som man för övrigt känner igen som Lloyd Braun från "Seinfeld") är inte sena med att anställa Peyton. För Peytons del blir det inte särskilt svårt att övertyga och lura de godtrogna Bartels. Värre blir det med parets gratishjälp Solomon (Ernie Hudson), en efterbliven man som jobbar (gratis) på Bartels hus och trädgård och som ser saker han inte borde se. Även en av Bartels vänner, Marlene (Julianne Moore) är inte sen med att se att något inte stämmer med "barnflickan" Peyton.



Hade faktiskt förväntat mig en mer medioker film där det inte hettar till särskilt mycket. Hade nämligen sett filmen tidigare, men även om vissa scener kändes igen så var filmens ton tätare än väntat. Peyton visar sig vara en riktigt ond kvinna som är en rackare på att smida intriger och sätta dem i verket. Det blir faktiskt ganska njutbart att se henne lura de naiva Bartels som i ärlighetens namn förtjänar den väckarklocka som Peyton bjuder på.



Egentligen funkar filmen bra fram till de sista tio minuterna. Tyvärr faller historien på att man inte tar det hela vägen. Man har liksom påbörjat något och istället för att bjuda på ett minnesvärt och starkt slut så fegar man ut. Det kunde och borde helt enkelt ha avslutats på ett bättre sätt.



Men jag tar med mig Rebecca De Mornay som Peyton som gör filmen till vad den är. En tät film som genomgående håller spänningen uppe och stundtals blir lite småryslig. Betyget är högre under filmens gång och hade kunnat bli ännu högre med en tillfredsställande avslutning.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.5