The Truman Show

Titel: The Truman Show
Genre: Drama/Komedi/Sci-Fi
Land: USA
År: 1998
Regi: Peter Weir
I rollerna: Jim Carrey, Ed Harris, Laura Linney, Noah Emmerich, Natascha McElhone, Paul Giamatti, Philip Baker Hall

Handling: Truman Burbank har ingen aning om att hans idylliska hemstad är en jättestudio som styrs av en regissör, och att alla stadens invånare är Hollywood-skådespelare. Sanningen är att Truman har huvudrollen i såpoperan om hans liv, som sänds live 24 timmar om dygnet, året om.

Omdöme: Truman Burbank (Jim Carrey) bor i kuststaden Seahaven. Han har ett fint hus, vackra frun Meryl (Laura Linney) som jobbar som sjuksköterska, en bästa vän i Marlon (Noah Emmerich) och ett stabilt kontorsjobb. Han har alltid ett glatt humör och gillar att skämta till det med stadens invånare. Vad han dock inte har är någon resvana. Han har nämligen aldrig satt sin fot utanför Seahaven. Ett problem är att han är livrädd för vatten och för att ta sig från Seahaven måste man ta färjan eller bron över vattnet.



Truman fyller snart 30 år och känner att hans liv är lite väl inrutat. Dessutom stöter han en dag på sin far som ser ut som en lodis när några plötsligt för bort honom och in i en buss. Problemet är att hans far dog i en olycka på vattnet när Truman var en liten pojke. Truman börjar nu misstänka att något inte står rätt till. Men han skulle aldrig kunna tro att han var med i en realitysåpa där han haft huvudrollen sen dagen han föddes.



Det är skönt när en film man minns som bra fortfarande visar sig vara det många år senare. Det tyder på att den har ett bra manus som åter igen engagerar trots att man vet hur det mesta ligger till. För manuset står Andrew Niccol som året innan gjorde den något underskattade sci-fi/thrillern Gattaca (1997). Man blir inte direkt förvånad att han även lyckats här med att få till en tankeväckande historia som funkar på flera plan (även om det är Peter Weir som regisserat). En rolig detalj är att båda filmerna är influerade av 50-talet, trots att de utspelar sig i nutid respektive en närliggande framtid.



Jim Carrey är inte den bästa skådespelaren där ute och en favorit är han inte. Men här gör han inte bort sig och hans lite fåniga stil funkar när den är relativt nedtonad som den är här. Dessutom sköter han sig helt ok under de mer dramatiska scenerna. Vid sin sida har han ett gäng duktiga skådespelare som också gör sitt. Ed Harris sticker nog ut mest i sin Oscarsnominerade roll som regissören Christof. Filmen blev dessutom nominerad för bästa regi och manus.



Något som man gör bra är att hålla filmens speltid till runt 100 minuter och inte låta det dra iväg till över två timmar som det lätt hade kunnat bli. Man berättar historien utan några onödigheter. Det rullar på under filmens första timme och sen tätnar liksom spänningen allt mer. Det blir känslosamt både för Truman, de som följer på TV och för oss som tittar. En bidragande orsak är den genomgående så passande musiken av den för mig annars okände tysken Burkhard von Dallwitz.



Ett plus till mannen i badkaret som är ett skönt inslag. När han börjar plaska i badkaret är han exakt som matadoren i "Tjuren Ferdinand".



4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 8.1