Eternal Sunshine of the Spotless Mind

Titel: Eternal Sunshine of the Spotless Mind
Genre: Drama/Romantik/Fantasy/Sci-Fi
Land: USA
År: 2004
Regi: Michel Gondry
I rollerna: Jim Carrey, Kate Winslet, Mark Ruffalo, Kirsten Dunst, Elijah Wood, Tom Wilkinson

Handling: Joel upptäcker att hans flickvän Clementine har raderat alla sina minnen av deras tumultartade förhållande genom att undergå en experimentell behandling. Desperat beslutar sig Joel för att undergå samma behandling och glömma bort Clementine. Detta visar sig emellertid inte vara så enkelt.

Omdöme: Joel (Jim Carrey) vaknar en dag och känner inte alls för att åka till jobbet. Istället tar han pendeltåget i motsatt riktning och åker ut till stranden - mitt i kalla februari. Väl på den öde stranden träffar han på Clementine (Kate Winslet), en tjej med blått hår och iklädd en orange munkjacka. De träffar senare på varandra ett par gånger till under dagen och börjar sen umgås på heltid. Men en dag upptäcker Joel att Clementine låtit radera alla minnen av Joel. Förkrossad av nyheten besöker Joel samma ställe som utförde hennes radering för att radera Clementine ur sitt minne...



Filmens första 15 minuter är bra. De etablerar relationen mellan Joel och Clementine och en romantisk historia målas upp. Efter det kommer förtexterna och filmen hoppar i tiden. Nu har Clementine raderat Joel ur sitt minne och Joel ska göra detsamma med minnet av Clementine. Han besöker företaget/kliniken "Lacuna" som utför raderingarna. Där jobbar Stan (Mark Ruffalo), Mary (Kirsten Dunst) och Patrick (Elijah Wood) åt Dr. Mierzwiak (Tom Wilkinson) som är chef och ansvarig.



Filmen blir alltför udda för min smak ju längre in man kommer. Jag hade hoppats på att den skulle vara bättre än jag tyckte att den var när jag såg den första gången, men det är helt enkelt inte en film i min smak. Åtminstone inte till stora delar. För den gör en del saker bra. De första 15 minuterna är som sagt klart lovande. Sen är filmens sista 10 minuter också bra. Där emellan är det faktiskt lite för deppigt, negativt. Det kan funka om det görs på ett dramatiskt sätt. Här får det mig snarare att tappa intresset.



Det blir lite för mycket som kretsar kring minnena som raderas, gjort med en stil som känns rörig. Jag uppskattar annars att Joel och Clementine är så olika vilket balanserar ut deras förhållande. Han är tystlåten, lugn och lite blyg. Hon är raka motsatsen då hon är framåt, äventyrlig och lite galen.



Har inga problem med varken Jim Carrey och speciellt inte med Kate Winslet här som är duktig. Däremot stör jag mig på Elijah Wood som Patrick. Även om han inte är med så värst mycket så är han av någon anledning ett störningsmoment filmen igenom. Mark Ruffalo, Kirsten Dunst och Tom Wilkinson är alla stabila i sina roller där nog Dunst får mest att jobba med av de tre.



Om filmen inte hade haft scenerna med minnena som raderas, fantasy/sci-fi inslaget så att säga, så hade detta väl bara blivit en romantisk film i mängden. Då hade den inte varit så omtyckt av så många som den faktiskt är. Det är egentligen inget fel på manuset som inte är så enkelspårigt och får med flera karaktärers historia på ett bra och smart sätt. Problemet för egen del är helt enkelt att jag inte är så förtjust i stora delar av raderingshistorien. Filmen tilltalar mig som mest när det bara handlar om Joel och Clementine så som de är, utan någon inblandning av scener där minnen raderas eller Lacuna-medarbetarnas närvaro. Bra i sina bästa stunder med några fina scener, men kunde varit klart bättre som helhet. Med andra ord - ingen favoritfilm.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 8.3