Morituri

Titel: Morituri / The Saboteur: Code Name Morituri / Sabotören
Genre: Drama/Krig
Land: USA
År: 1965
Regi: Bernhard Wicki
I rollerna: Marlon Brando, Yul Brynner, Janet Margolin, Martin Benrath, Trevor Howard

Handling: Under andra världskriget blir Robert Crain som han numera heter, en desertör från tyska armén, tvingad till ett dödligt uppdrag av britterna.

Omdöme: Året är 1942, mitt under andra världskriget. Ett tyskt militärfartyg ska frakta en stor last gummi från Tokyo, Japan till Bordeaux, Frankrike. De allierade vill komma över den för dem värdefulla lasten, så att spränga fartyget är uteslutet. Samtidigt kan de inte komma i närheten av fartyget utan att kaptenen ombord detonerar sprängladdningarna som finns utplacerade över hela fartyget. Tyskarna tänker nämligen inte lämna över någon last till sin fiende.



Britterna söker upp och kontaktar en tysk som är emot nazismen och som flytt till Indien där han nu lever ett tillbakadraget liv. Tysken går numera under namnet Robert Crain (Marlon Brando) och är en underrättelse- och bombexpert. Robert Crains uppdrag blir, om han accepterar (vilket han tvingas till), att ta sig ombord fartyget utklädd till en högt rankad SS-officer, hitta och desarmera sprängladdningarna och se till att fartyget anländer till en specifik plats inom 48 timmar av den bestämda tiden. Där kommer amerikanska fartyg att vänta i ett bakhåll - men allt måste då vara klart från Crains sida...



Regissören Bernhard Wicki är nog mest känd för denna och en annan mycket bra krigsfilm, tyska Die Brücke (1959). Här handlar det om tyskar och bygger på en tysk bok, dock är detta en amerikansk produktion där man talar engelska. Fast det stör inte nämnvärt. Marlon Brando och Yul Brynner sköter sig bra med sina tyska brytningar, och skådespeleriet också för den delen.



När Crain (Brando) först kliver ombord det tyska fartyget "Ingo" som SS-officer Keil får han inte direkt ett varmt bemötande, i synnerhet inte av fartygets kapten Müller (Brynner). Den ende som egentligen är glad att se honom är Kruse, en trogen nazist som är kapten Müllers högra hand. Crain är inte sen med att börja stryka runt fartyget och leta efter sprängladdningar, trots att han klart och tydligt blivit tillsagd av kaptenen att endast hålla sig till tillgängliga utrymmen för "vanliga" passagerare.



Det blir snart riktigt gastkramande när Crain finner de första sprängladdningarna i fartygets maskinrum. Givetvis är han inte ensam och måste både desarmera sprängladdningarna och inte bli upptäckt. Här synkar det mesta med det snygga svartvita fotot, Jerry Goldsmiths musik och Brandos skådespeleri, även om han får agera ännu mer senare. Det blir nämligen snart en maktkamp mellan Crain, Müller och Kruse. Dessutom visar det sig att det finns andra ombord som kanske inte vill se fartyget anlända till sin slutdestination, som t.ex. fångarna där unga Esther (Janet Margolin) blir en intressant bricka i spelet.



Även om detta inte är det allra främsta man sett så är det en riktigt stabil och ganska tät film från början till slut. Trots att det är en amerikansk produktion så tycker jag man märker att man har en europeisk regissör. Allt ordnar sig inte alltid till slut och man har ingen aning om hur det ska gå när Crain börjar få det hett om öronen. Det blir helt enkelt en spännande resa med en sabotör som själv egentligen inte är intresserad av hur kriget ska sluta - vilket ger storyn lite extra krydda.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.0