The Awful Truth

Titel: The Awful Truth / Min fru har en fästman
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1937
Regi: Leo McCarey
I rollerna: Cary Grant, Irene Dunne, Ralph Bellamy, Alexander D'Arcy

Handling: De äkta makarna Lucy och Jerry betvivlar varandras trohet. De tar ut skilsmässa och börjar träffa nya bekantskaper. På något sätt tycks de ständigt förstöra för varandras kommande lycka. Kanske fungerar de bäst tillsammans trots allt...

Omdöme: Det är inte alltid så lätt att vara gift. Fråga bara makarna Warriner vars äktenskap inte längre är en dans på rosor. De misstänker nämligen varandra för att vara otrogna. Jerry (Cary Grant) ska precis ha kommit hem från Florida, men måste gå på solarium innan han visar sig hemma hos sin fru då han uppenbarligen varit på annat håll. När han kommer hem är hans fru Lucy (Irene Dunne) inte hemma. När hon väl dyker upp, uppklädd för fest, kommer hon i sällskap med en snobbig fransos som visar sig vara hennes röstcoach.



Paret Jerry och Lucy hamnar i gräl och de vill båda ha skilsmässa. Det hela går till domstol och äktenskapet är officiellt slut om 60 dagar. Den svåraste frågan blir vem som ska få hunden Mr. Smith. Är det en sak de båda älskar så är det Mr. Smith. Domaren ser inget annat val än att ta in Mr. Smith och låta hunden få avgöra vem han vill vara hos. Lite kul att hunden Mr. Smith spelas av Asta som var en stjärna på sin tid. Främst känd för komediklassikern The Thin Man (1934) och dess uppföljare, men även flera andra klassiska komedier, inte minst denna.



Jerry och Lucy visar sig snart inte kunna hålla sig undan varandra. De går varandra på nerverna, men uppenbarligen har de svårt att se den andre i sällskap med någon annan. När Lucy paras ihop med oljemannen Daniel Leeson (Ralph Bellamy) och det börjar talas om äktenskap, lägger sig Jerry i stup i kvarten. Den största ursäkten är att han vill träffa Mr. Smith, men snart blir det uppenbart för de två att de faktiskt har och haft det bra ihop.



Detta är en klassisk komedi som jag blev mycket förtjust i när jag såg den för första gången för länge sen. Hittade den inspelad på ett gammalt VHS-band och gav den då en chans. Fick mig ett par riktigt goda skratt och minnet av filmen var därför bara positiv. Så här vid en omtitt står det klart att filmen är rolig och bra. Den har tre starkt lysande stjärnor i Cary Grant, Irene Dunne och så klart Asta som bjuder på många roliga scener.



Kanske att filmen inte riktigt är så underbar som jag kom ihåg den som. Det blir så ibland när man bara minns de bästa grejerna med en film. Det är trots allt en speltid på 90 minuter man ska fylla ut och då är det svårt att hålla uppe tempot, humorn och allt runt omkring. Den klarar det för det mesta bra och det är ofrånkomligt att inte se detta som en komediklassiker. Filmen vann för övrigt en Oscar för bästa regi och fick ytterligare fem Oscarsnomineringar (bl.a. för bästa film, manus och Irene Dunne för bästa kvinnliga huvudroll).

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.9