The Wailing

Titel: Goksung / The Wailing
Genre: Mysterium/Thriller/Fantasy/Skräck
Land: Sydkorea
År: 2016
Regi: Na Hong-jin
I rollerna: Kwak Do Won, Jun Kunimura, Hwang Jung-min, Chun Woo-hee

Handling: En mystisk sjukdom sprider sig i en liten by sedan en främling anlänt. En lokal polis dras in i fallet och tvingas försöka lösa mysteriet för att rädda sin dotter.

Omdöme: När Na Hong-jin gjorde långfilmsdebut med klassthrillern The Chaser (2008) bjöds man inte bara på en av de bästa filmerna från det året, utan även en av de främsta koreanska filmerna någonsin. Hans nästa film blev The Yellow Sea (2010) som också var helt ok, men som inte riktigt kunde mäta sig med den föregående filmen.



Här var det dags för något lite annorlunda. Det är nämligen en film som vågar blanda genrer och bemästrar dem alla. En sak är säker och det är att en amerikansk film inte skulle våga sig på något sånt här. Om de mot all förmodan skulle göra det skulle resultatet med största sannolikhet kännas krystat och bara fel. Så blir inte fallet här. Man blandar allt från mysterium, thriller, skräck, fantasy och komedi (!). Det känns förfriskande på något sätt eftersom man lyckas med det mesta.



I korta drag går historien ut på att en småstadspolis vid namn Jong-Goo, som är gift och har en dotter, börjar utreda en serie dödsfall i den lilla staden. Folk verkar bli galna och få sår/bölder på kroppen och ansiktet innan de dödar sina nära och kära. Misstankarna riktas tidigt mot en främling i staden, en japan som flyttat in i bergen i närheten. När så Jong-Goos dotter börjar uppvisa symptom blir han allt mer desperat att få reda på vad som egentligen drabbat den lilla staden.



Precis som man blivit van vid, och som man i princip förväntar sig och kräver, får man gott om regn, ett snyggt foto och givetvis asiater som sitter på huk. Dessutom slängs en hel del komedi in i leken under filmens fösta timme. Det visar sig nämligen att Jong-Goo är en både lat och feg polis, något som gör att man får sig flera goda skratt. Han har alltid tid för lite mat och kommer ofta med ursäkter till sin chef som kallar honom för en inkompetent idiot. Överhuvudtaget gestaltas småstadspoliserna som ganska tafatta under den första timmen.



Mitt i allt får man en mörk historia där dödsantalet snabbt stiger. Folk hittas knivhuggna, brända, hängda m.m. Det intressanta med de komiska inslagen är att de liksom får en ur balans. Man förväntar sig inte en så mörk och brutal historia. Det är ett smart "trick" som faktiskt funkar. Visst finns det någon scen där man ryggar tillbaka då Jong-Goo blir rädd och skriker som en liten flicka. Men överlag är humorn ett välkommet inslag som funkar.



I takt med att filmens speltid tickar på (filmen är på hela 2.30), intensifieras den täta stämningen och mysteriet tätnar. De komiska inslagen försvinner nu nästan helt och fram kommer en historia med något övernaturliga inslag, dock utan att gå för långt. Plötsligt bjuds man på en mörk film i stil med The Exorcist (1973) och mer därtill.



Under filmens gång känner man att det finns en del frågetecken. Alla dessa reds inte ut när filmen slutat, men det är också ganska skönt. Man behöver inte få allt serverat. En del kan man fundera på i efterhand och fylla i själv. Det är också en film som bjuder på en final där man inte kan vara säker på hur det ligger till innan sista scenen och även då kan en överraskning dyka upp. Även om den inte är perfekt så får man en något annorlunda filmupplevelse värd ens uppmärksamhet.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.7