Tokyo Olympiad

Titel: Tôkyô orinpikku / Tokyo Olympiad / Tokyo-olympiaden
Genre: Dokumentär
Land: Japan
År: 1965
Regi: Kon Ichikawa

Handling: Kon Ichikawa har dokumenterat sommar-OS i Tokyo 1964 på ett helt annat sätt än de dagliga idrottsrapporteringarna. Ichikawa beskriver idrotten med speciella kameraåkningar, slow-motion, närbilder, stillbilder och med isolerade ljud från till exempel fallande häckar, snurrande diskusar och startblock som blir nedhamrade.

Omdöme: Med ett avslutat OS i Rio och ett kommande sommar-OS i Tokyo 2020 var det inte mer än rätt att ta en titt på hur OS i Tokyo såg ut 1964. Regissören Kon Ichikawa må inte ha varit lika stor som Akira Kurosawa, men han var trots allt en etablerad japansk regissör som fick äran att göra denna dokumentär om hemma-OS 1964.



Det är en dokumentär som inte är gjord som en renodlad sportdokumentär utan snarare som ett tidsdokument över hur Tokyo och hela Japan tog emot en hel värld med öppna armar. Det blev ett gyllene tillfälle för landet och staden att visa upp ett efterkrigssamhälle som var redo att gå vidare efter allt som skett.



På sätt och vis märker man att det inte är en renodlad dokumentärfilmare som har hand om projektet. Det är ett uträknat foto som inte ser ut som det man brukar få se från TV-sändningarna. Det är filmat från helikopter, rakt ovanifrån och lite andra vinklar. Samtidigt är sammanställningen av själva tävlingarna inte alltid de bästa. Det var nog inte heller meningen.



Något som tyvärr talar emot denna dokumentär är den långa speltiden. Det tar nästan en halvtimme innan den kommer till de första tävlingarna. Inledningen är förvisso ganska intressant när deltagarna anländer, elden är på väg och Tokyo är förberett. Men sen blir det lite för utdraget med invigningen. Likaså blir det alltför utdraget på flera håll när man får ta del av hela lopp och stora delar av tävlingar. Då rinner speltiden iväg upp emot nästan tre timmar.



Det finns ett par höjdpunkter med dokumentären. En är givetvis att se hur saker och ting förändrats, vissa till det bättre och andra till det sämre. När det gäller tävlingarna så ligger den stora skillnaden i höjdhoppet där man fortfarande hoppade över ribban med magen mot ribban istället för ryggen. En del skratt bjuds man även på, både sånt som såg roligt ut och sådant som dokumentären gjort roligt.



Avslutningsvis är det svårt att inte ta med sig den imponerande maratonvinnaren (för andra OS:et i rad) från Etiopien - Abebe Bikila. Detta andra OS-guld tog han med skor på fötterna. Det första fyra år tidigare sprang han barfota! Det imponerande med detta andra guld? Han hade akut opererat bort blindtarmen 40 dagar innan OS drog igång och kunde inte träna ordentligt. Noterbart att några sekvenser från denna dokumentär där Abebe Bikila springer mot sitt maratonguld använts i klassiska Marathon Man (1976), bara en sån sak.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 8.0