Och nu blir det mer reklam...

Nej, det är inte dags för ett sponsrat meddelande utan det är dags för lite vila. Under de kommande 10-14 dagarna kommer det därför att bli lite tyst här på Movies - Noir. Givetvis kan det dyka upp något även under den här perioden, men det finns inga garantier för det i nuläget.

I början av november ska det åter vara som vanligt igen på Movies - Noir. Sen är det dags för den årliga rapporteringen från Stockholm filmfestival som pågår mellan 9-20 november. Det ser vi fram emot!

Days of Thunder

Titel: Days of Thunder
Genre: Action/Drama
Land: USA
År: 1990
Regi: Tony Scott
I rollerna: Tom Cruise, Robert Duvall, Nicole Kidman, Michael Rooker, Randy Quaid, John C. Reilly

Handling: Cole Trickle börjar tävla i den populära NASCAR-racingen. Han är en tuff förare med hett temperament och hans attityd gör att han får problem både med de andra förarna och sitt eget team.

Omdöme: Detta är en film jag borde ha sett någon gång när det begav sig, men det känns inte som det när jag ser den nu. Ingenting känns bekant med den vad gäller om jag sett just den här filmen eller inte. Däremot känns det hela väldigt bekant. Man har nämligen ridit på vågen efter Top Gun (1986) där ju Tom Cruise glider fram på sin motorcykel och flyger fram med sitt stridsflygplan. Här glider han också med sin mc och flyger fram, fast med racingbil i NASCAR. Filmerna har dock många fler likheter. Regin står åter Tony Scott för och demonproducenterna Jerry Bruckheimer och Don Simpson producerar återigen. Även romansen är snarlik, även om Cruise här för första gången parades ihop med sin framtida fru Nicole Kidman.



Det är en film som man inte direkt kan påstå försöker bjuda på ett genomarbetat och bra manus. Tom Cruise har själv varit med och skrivit manuset, så man kan inte förvänta sig så mycket. Man får t.ex. väldigt skralt med information om Cole Trickle (Cruise) eller någon direkt bakgrundshistoria. Han blir mest inkastad i hetluften när Tim Daland (Randy Quaid) försöker starta ett team som ska tävla i den amerikanska NASCAR-serien. För själva bilkonstruktionen ber han den rutinerade räven Harry Hogge (Robert Duvall) om hjälp. Harry och Cole drar inte jämnt upp, men måste lära sig att samarbeta om de ska kunna fixa sponsorer och bli ett vinnande team.



Cole är en duktig och orädd förare, men även något oberäknelig och okontrollerbar vilket skapar problem. Han utgör även en fara för sig själv och de runt honom då han vägrar att ge sig. Det blir han värsta konkurrent Rowdy Burns (Michael Rooker) snart varse om. När olyckan är framme kommer läkaren Claire Lewicki (Nicole Kidman) som räddaren i nöden. Romansen blomstrar och filmen tappar lite momentum. Men överlag måste man ändå säga att man får en stor dos välgjord racing och till det gammal hederlig hjältemusik signerad Hans Zimmer som ju bara var i början av sin karriär.



3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.9

The Accountant

Titel: The Accountant
Genre: Action/Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 2016
Regi: Gavin O'Connor
I rollerna: Ben Affleck, J.K. Simmons, Anna Kendrick, John Lithgow

Handling: En man som jobbar som revisor är i själva verket en professionell lönnmördare. När han utför ett jobb åt en ny klient blir han inte bara en måltavla för klienten utan även finansdepartementet som fått upp spåret efter honom.

Omdöme: Ok, att ha Ben Affleck som lönnmördare får en direkt att känna en viss tveksamhet. När det visar sig att hans karaktär Christian Wolff lider av autism och hade en tuff uppväxt p.g.a. detta, får man prov på Afflecks skådespeleri. Det är lika medelmåttigt och stelt som man kan förvänta sig. Han har svårt att axla en sån här roll och film, den saken är säker.



Som den revisor han är med sitt otroliga siffersinne har han lätt för att lösa problem. Men givetvis är det hans andra specialiteter som kommer till användning när uppdragsgivare behöver någon som "rensar upp". Självklart dyker det upp ett kärleksintresse i form av Dana Cummings (Anna Kendrick), han får finansdepartementet efter sig och dessutom måste han ta itu med sitt förflutna.



Själva actionscenerna är inte så tokiga när vår revisor pangar på och smäller på bad guys till höger och vänster. Den så osociale revisorn har vanligtvis inga problem med att byta identitet och sticka från trubbel när det börjar osa katt. Men nu får han känslor för Dana samtidigt som hans förflutna börjar hinna ikapp honom. Det blir aningen krystat och när filmen lider mot sitt slut känner man sig något besviken. Inte så mycket för underhållningen, men för att det hela känns så simpelt och ordinärt när allt är sagt och gjort.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.8

Mina favoritfilmer - 1956

Relativt given etta av en av de stora regissörerna. Där bakom bjuds det på flera stabila filmer även om detta inte är ett av de starkaste åren. Bredden saknas och även om alla filmer på listan är sevärda är det en något svag konkurrens.

På topp tio återfinns filmer från:

8 USA
2 Frankrike


#10 Bob le flambeur (Jean-Pierre Melville)



Storspelaren Bob har haft otur vid spelarborden ett tag och när han får reda på att ett kasino har 800 miljoner franc i sitt kassavalv kan han inte låta bli att planera en kupp.

En relativt tidig Melville och även om jag inte tycker den är i klass med hans senare och bättre filmer så har den tillräckligt av värde.


#9 The Wrong Man (Alfred Hitchcock)



Den fattige musikern Manny Balestrero blir utpekad som rånare vilket leder till att hans tillvaro faller samman helt. Samtidigt glider hans fru Rose allt mer in i psykisk ohälsa.

Inte en av Hitchcocks bästa, men denna verklighetsbaserade historia med Henry Fonda i huvudrollen blir trots allt inte så dum och är värd en titt.


#8 Seven Men from Now (Budd Boetticher)



Den f.d. sheriffen Ben Stride jagar de sju män som dödade hans fru vid ett rån. På vägen möter och hjälper han ett nybyggarpar på väg västerut. Snart utökas gruppen med Bill Masters, en man Stride skickat i fängelse, och dennes kompanjon.

Något så intressant som en amerikansk västern med inslag av italiensk spaghettivästern. Den korta speltiden (78 minuter) gör att man slipper en hel del temposänkande scener.


#7 A Man Escaped (Robert Bresson)



Fontaine, som är med i franska motståndsrörelsen, blir tillfångatagen och satt i fängelse av nazisterna 1943. Detta är den sanna historien om hur han planerade och utförde sitt flyktförsök.

En relativt långsamt berättad film om fångenskap och där hoppet är det sista som överger en. Detaljerna är viktiga i denna film som gör att man liksom är där med huvudpersonen hela vägen.


#6 The Man Who Knew Too Much (Alfred Hitchcock)



På semester i Marocko blir paret McKenna vittne till ett mord, och precis innan han dör viskar offret något till Dr. McKenna. För att han inte ska avslöja vad han hört, kidnappas parets unge son.

Favoriten James "Jimmy" Stewart axlar huvudrollen och då ligger filmen genast på plus. En småspännande film rakt igenom som nog är lite bättre under första halvan innan man kommer till England. Upplösningen hade kunnat göras lite tätare, men trots allt en stabil Hitchcock-film.


#5 The Bad Seed (Mervyn LeRoy)



En berättelse om ett till synes snällt men i själva verket illvilligt barn vars inneboende ondska "orsakar" flera personers död.

En trevlig liten thriller som puttrar på inledningsvis innan den trappar upp spänningen allt mer. Ett par bra prestationer, inte minst av "det onda barnet" gör detta till en sevärd film.


#4 Bigger Than Life (Nicholas Ray)



Ed Avery är en allvarligt sjuk lärare som bara har ett par månader kvar att leva. Det finns dock hopp i form av en experimentdrog, "mirakelmedicinen" kortison. Ed går med på att börja ta medicinen som håller honom vid liv, men snart börjar det kraftigt påverka hans mentala hälsa...

Inledningsvis får man mest följa med i huvudpersonens vardag och då är det lite trevande. Men snart faller det mesta på plats där man bjuds på bra prestationer (inte minst av James Mason), snyggt foto och en bra story.


#3 Invasion of the Body Snatchers (Don Siegel)



Science-fiction-klassiker med antikommunistiskt budskap om en amerikansk småstad där invånarna successivt ersätts av känslolösa kopior som kläcks ur ärtskidor från yttre rymden.

Detta original har en krypande stämning och ett elegant svartvitt foto. Känns inte minst som ett tidsdokument där man var rädd för fienden och detta är något som fångas väl.


#2 Written on the Wind (Douglas Sirk)



Mitch och Kyle har varit bästa vänner sedan barnsben. Kyle är playboy och son till en oljemiljonär, och när de träffar Lucy blir de båda förälskade. Mitch å andra sidan är hett eftertraktad av Kyles påträngande syster Marylee.

Den bästa filmen av den något underskattade regissören Douglas Sirk. Här får han till det mesta i ett klassiskt melodrama som gör mycket rätt.


#1 The Killing (Stanley Kubrick)



Johnny Clay har just kommit ut från fängelset. Där har han planerat världens kupp - att stjäla 2 miljoner dollar från en kapplöpningsbana. Men en för mycket lägger sig i hans planer...

Klassisk kuppfilm som var Stanley Kubricks första riktigt bra film. Detta är dessutom en härlig film-noir med mycket av det som gjorde sig bra i genren.


Några filmer som slogs om platser på listan var:

The Fastest Gun Alive
Forbidden Planet
The Harder They Fall
Jubal

---

Sämsta filmen: While the City Sleeps

Med tanke på att det är Fritz Lang som ligger bakom denna noir hade man förväntat sig lite mer. Inte jättedålig, bara inte särskilt bra.


Största besvikelsen: The Searchers

En hyllad klassiker med John Wayne och med regi av John Ford. Har sina scener och en del fint foto, men är även lite för tråkig.

Certain Women

Titel: Certain Women
Genre: Drama
Land: USA
År: 2016
Regi: Kelly Reichardt
I rollerna: Laura Dern, Michelle Williams, Lily Gladstone, Kristen Stewart

Handling: Historien följer några kvinnor vars liv i en småstad i Montana korsas och sammanflätas med varandra.

Omdöme: Regissören Kelly Reichardt hade gjort två filmer jag hade sett. Det var dels Wendy and Lucy (2008) som jag tyckte var ganska bra och dels Meek's Cutoff (2010) som jag fann mindre bra. I båda fallen hade Michelle Williams huvudrollen. Hon är även med i denna film, men delar huvudrollen med ett par andra kvinnor.



Filmen bygger på korthistorier av Maile Meloy och gör att filmen är uppdelad i tre stycken halvtimmes historier (plus/minus ett par minuter). I den första historien följer vi Laura Wells (Laura Dern), en advokat i en småstad i Montana som får problem med en klient som råkat ut för en arbetsskada. I den andra historien är det Gina Lewis (Michelle Williams) som är på gång att bygga hus med sin make som vänsterprasslar (vilket hon inte vet). I den tredje följer vi Jamie (Lily Gladstone) som jobbar på en bondgård och tar hand om hästarna över vintern. På en kvällskurs träffar hon lärarinnan Beth Travis (Kristen Stewart) som hon börjar umgås med.



De tre historierna hör ihop lite lätt, men det sammanvävs inte på ett sätt som gör att man blir särskilt indragen i det hela. Första historien flyter på utan att man vet att det bara kommer hålla på en halvtimme innan man hoppar till nästa. Särskilt intressant blir det faktiskt inte, även om man givetvis vill se hur det ska gå. Den andra historien känns lite likadan. Den rullar på men blir aldrig särskilt engagerande eller gripande. Det är mest en inblick i vardagen hos några vanliga människor i Montana.



Den tredje historien är den som äntligen skapar lite känslor. Det blir den starkaste av de tre historierna och man kan nästan se framför sig hur det ska sluta. Men detta är inte ett drama där man väver ihop historierna och där man bjuds på en minnesvärd upplösning. Istället lever de tre historierna sitt eget liv där allt bara rinner ut i sanden. Det må vara så livet är många gånger, men i en sån här film önskar man sig lite mer. Betyget landar till slut på knappt underkänt, även om den sista historien höjer en del.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.7

Under sandet

Titel: Under sandet / Land of Mine / Under sanden
Genre: Drama/Krig
Land: Danmark/Tyskland
År: 2015
Regi: Martin Zandvliet
I rollerna: Roland Møller, Louis Hofmann, Joel Basman, Oskar Bökelmann

Handling: Maj 1945. Ett par dagar efter andra världskrigets slut förs en grupp unga tyska krigsfångar till den danska västkusten. Deras uppdrag: att desarmera de två miljoner minor som har grävts ner av den tyska krigsmakten längs kusten. Kommandot över gruppen av försvagade tonåringar förs av den hårdhudade danske sergeanten Carl Leopold Rasmussen. Likt många av hans landsmän känner han ett avgrundsdjupt hat mot tyskarna efter att ha genomlidit fem skräckfyllda år under ockupationen. Rasmussen låter sin ilska flöda över pojkarna som hela dagarna riskerar sina liv på stranden. Först när en tragisk olycka inträffar börjar hans sätt att se på de unga soldaterna att förändras, men kanske är det redan för sent.

Omdöme: Dansk film kan man (oftast) lita på. Det viktigaste är egentligen vad man har för inställning när man gör en sån här film. För det spelar ingen roll vad regissören heter så länge man har rätt inställning och inte frångår denna. Det här är ett typexempel på en historia och film som man nog inte hade sett komma från Sverige. Danskarna vågar berätta en sån här historia fullt ut, trots att den är kritisk mot en mörk del av Danmarks historia.



Sergeant Rasmussen (Roland Møller) får ansvaret att ta hand om ett dussintal unga tyska soldater dagarna efter att andra världskriget tagit slut. De unga tyskarna har fått lära sig hur man desarmerar minor i en snabbkurs innan de lämnas över till Rasmussen som tar dem till Danmarks västkust. Där har de tyska trupperna placerat ut runt två miljoner minor under den tid de ockuperade landet. Givetvis tänker inte danskarna själva sköta rensningen utan låter fienden ta hand om det som de orsakat.



De unga killarna längtar hem till sina mödrar och lovas av sergeant Rasmussen att de kommer få återvända hem när deras uppdrag är klart. Men de får ingen mat och behandlas hårt av Rasmussen. Givetvis blir det farliga arbetet ännu farligare av att de är hungriga och trötta. Det är bara en tidsfråga innan olyckan är framme. Kanske kan det få Rasmussen att ändra uppfattning om de unga killarna som trots allt är medmänniskor och till stor del blivit inslängda i kriget.



Det är en på många sätt blek och tung historia man får ta del av. Under filmens första timme blir det mest att man får följa med i arbetet med att rensa upp den stora mängden minor på stranden. När de är klara för dagen blir de inlåsta för att sova. Det är inte förrän Rasmussen börjar visa prov på att han har ett hjärta och inte bara är en iskall jäkel som filmen också blir bättre. Det finns lite hopp trots allt och allt är inte nattsvart, även om det oftast känns som det.



På många sätt är det en väldigt avskalad film som överraskande nog inte ger så mycket karaktärsbakgrund. Det är nog också därför det tar ett tag innan man verkligen kommer in i filmen. Eller, man kommer in i filmen ganska tidigt då den är välproducerad och känns autentisk, men det tar ett tag innan man känner för karaktärerna.



Ett stort plus är att samtliga skådespelare sköter sig riktigt bra. Det finns inget att klaga på bland prestationerna och här finns inga hjältar som liksom ska lätta upp stämningen. Det är inte direkt en "trevlig" film att titta på, men att den är bra är det inget snack om. Betyget letar sig sakta men säkert uppåt ju längre in man kommer. Känslorna är lite blandade trots allt, men så här i efterhand när man fått ta in allt och smälta det ett tag blir det nog ändå en svag fyra.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.8

Elle

Titel: Elle
Genre: Drama/Thriller
Land: Frankrike/Tyskland/Belgien
År: 2016
Regi: Paul Verhoeven
I rollerna: Isabelle Huppert, Laurent Lafitte, Charles Berling, Anne Consigny

Handling: Den framgångsrika affärskvinnan Michèle blir angripen i sitt hem av en okänd angripare. När hon beslutsamt spårar upp mannen, dras båda in i ett rafflande spel som när som helst kan spåra ur.

Omdöme: Den gamle räven Paul Verhoeven ville göra en ny film med något vågat material, vilket inte emottogs med öppna armar i varken USA eller hans hemland Holland. Han hade även svårt att hitta en skådespelerska som var villig att ta sig an rollen. Flera skådespelerskor lär direkt ha tackat nej så fort de hade läst manuset. Men fransmännen var öppnare för en auteur som Verhoeven och han fick till slut sin skådespelerska i fransyskan Isabelle Huppert.



Intressant nog spelade Huppert 15 år tidigare en annan karaktär som har vissa likheter med hennes roll här. Det var i La pianiste (2001) av österrikaren Michael Haneke. Just denna regissör och till viss del även nämnda film kommer man även att tänka på här.



Huppert spelar Michèle som är en framgångsrik affärskvinna som tillsammans med sin bästa väninna driver ett företag som utvecklar spel. Men när hon en dag blir överfallen i sitt eget hem, förändras hennes liv. Åtminstone till viss del. Hon blir nämligen inte särskilt knäckt av den traumatiska händelsen och går inte heller till polisen. Något från hennes förflutna gör att hon inte litar på polisen och har svårt att känna som en vanlig människa skulle/borde i hennes situation.



Det som gör att den här filmen skiljer sig från andra s.k. "sexthrillers" är att offret inte är direkt rädd i det här fallet. Michèle tar själv upp jakten på förövaren och tänker inte ge sig förrän hon hittat honom, även om det innebär att hon riskerar att få påhälsning på nytt. Det är nästan så att hon hoppas på det, hur konstigt det än kan låta. Sakta förstår man att något från hennes förflutna kan vara förklaringen till varför hon beter sig som hon gör.



Samtidigt som Michèle försöker hitta förövaren som börjat skicka meddelanden och annat till henne, måste hon fortsätta sköta sitt jobb där den misstänkte kan jobba. Och som om det inte vore nog har hon en minst sagt udda skara vänner och familjemedlemmar som kräver hennes uppmärksamhet. Hennes pensionerade mamma har en s.k. toyboy vid namn Ralf och hennes son Vincent ska flytta ihop med sin gravida flickvän. Problemet är bara att Vincent har IQ som en sköldpadda och verkar inte förstå någonting, hur uppenbart det än är.



Det hela blir till en något annorlunda dramathriller med underliggande humor som faktiskt funkar ganska bra. Själva spänningsmomenten är ganska få och häri ligger inte direkt filmens styrka. Istället är det allt annat som händer som gör den värd att se. Huppert är klart bra i huvudrollen i en utmanande och vågad roll. Tillsammans med Michèles vänner och familjemedlemmar blir det en smått dysfunktionell skara personer vi får följa. Och twisten (om man kan kalla den för det) med förövaren är också klart annorlunda. Filmen blev nominerad till Guldpalmen i Cannes och blev även utsedd till Frankrikes Oscarsbidrag.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.4

White of the Eye

Titel: White of the Eye / Stormens öga
Genre: Drama/Mysterium/Thriller/Skräck
Land: Storbritannien
År: 1987
Regi: Donald Cammell
I rollerna: David Keith, Cathy Moriarty, Art Evans, Alan Rosenberg

Handling: En elektronikexpert som bor i en liten håla i Tucson, USA blir misstänkt för en rad mord som inträffat på rika kvinnor i delstaten.

Omdöme: Elektronikexperten Paul White (David Keith) bor i Tucson, Arizona med sin fru Joan (Cathy Moriarty) och parets dotter. Han installerar hifi-system hemma hos de rika och livet verkar rulla på. Men en rad brutala mord har skett i området på rika hemmafruar och polisen med utredaren Mendoza (Art Evans) i spetsen är intresserade av att få prata med Paul.



Genom att man får ta del av ett par mord som sker, en del av utredningen, vardagslunket och tillbakablickar för att se hur Paul och Joan träffades, får man så småningom en bättre bild av vad som egentligen hänt. Det är en klart udda film vars bildspråk och berättarteknik skiljer sig från det ordinära. Något konstnärlig kan man helt klart kalla det.



Själva morden får en faktiskt att tänka på något man annars brukar se i de klassiska giallofilmerna och av Dario Argento. Stilen på resten av filmen skulle David Lynch ha kunnat ligga bakom. Udda som sagt.



Filmen är lite för oengagerande under långa stunder, trots att den blixtrar till under mordscenerna. Det blir därför inte förrän under ungefär filmens sista halvtimme som bitarna faller på plats och man bjuds på en ganska nervig historia som kan sluta lite hur som helst.



Det är svårt att sammanfatta en sån här film som varken är direkt bra eller dålig. Man önskar att den kunde varit lite jämnare och helt enkelt bättre, men man kan inte klaga på upplösningen och att den rakt igenom faktiskt är lite udda och annorlunda, med några snygga scener.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.4