Sixteen Candles

Titel: Sixteen Candles / Födelsedagen
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1984
Regi: John Hughes
I rollerna: Molly Ringwald, Anthony Michael Hall, John Cusack, Justin Henry

Handling: Det är Samanthas sextonde födelsedag, och ingen i hela familjen har lagt det på minnet eftersom alla är så upptagna med att planera hennes äldre systers bröllop.

Omdöme: Detta skulle bli den första filmen John Hughes regisserade, och snart blev hans filmer några av 80-talets mest omtyckta. Det handlar om Samantha (Molly Ringwald) som fyller 16 år, en stor grej för henne. Men eftersom hennes storasyster ska gifta sig dagen efter, har hela familjen glömt hennes födelsedag.



Det gör inte heller saken bättre att hon är förtjust i den snygge och äldre, men upptagne killen Jake (Michael Schoeffling) i skolan. Istället blir hon "trakasserad" av tönten Ted (Anthony Michael Hall) på väg hem med skolbussen. Ted kommer dock visa sig inte vara så dum att känna och kanske kan han hjälpa Samantha med Jake.



I jämförelse med regissörens bästa filmer, och flera av dem är bra, så såg jag alltid denna som en lättviktare som inte satte några direkta spår efter sig. Men nu när den ses om inser jag att den visst har mycket av det som gjorde flera av hans andra filmer så lätta att tycka om. Den har nämligen hans distinkta, sköna 80-tals känsla. Den är både rolig samtidigt som den uppvisar gott om hjärta. Den är på det stora hela äkta och det är givetvis ett stort plus för den här typen av ungdomsfilm.



Självklart går det inte att prata om filmen utan att nämna Molly Ringwald i huvudrollen. Aldrig direkt varit förtjust i henne, men hon stör mig absolut inte här. Funkar faktiskt över förväntan. 80-tals favoriten Anthony Michael Hall är perfekt som tönten Ted. Definitivt övertygande med tanke på hur ung han var. John Cusack i en mindre roll som Teds ännu töntigare vän är så klart också kul att se, hade helt glömt bort att han är med. Han blev ju sen själv en 80-tals stjärna i diverse ungdomsfilmer. Och så måste man nämna Justin Henry i rollen som Samanthas lillebror. Första gången man sett honom sen hans oförglömliga Oscarsnominerade prestation i Kramer vs. Kramer (1979).



Även om det inte är en lika bra film som några av John Hughes senare filmer, så är det en klart duglig start. Största missen är dock att ha med den asiatiska karaktären som inte fyller någon funktion. Verkligen bara med som comic relief utan att det behövs. Däremot gillar jag inte minst en scen där Samanthas pappa inte kan sova och har ett fint far-dotter samtal med Samantha när hon känner sig nere. Man skämtar inte bara bort det hela utan det är sånt där man tar med sig. Likaså avslutar man filmen på ett bra och minnesvärt sätt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.2

Valley Girl

Titel: Valley Girl / Det svarta fåret
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1983
Regi: Martha Coolidge
I rollerna: Nicolas Cage, Deborah Freeman, Michael Bowen, Elizabeth Daily

Handling: Förortskillen Randy träffar den redan upptagna innetjejen Julie och de två påbörjar en relation. Julies annorlunda bakgrund och bekantskapskrets får henne att gå tillbaka till sin forne pojkvän, men Randy ger inte upp.

Omdöme: En ganska typisk historia som det gjorts flera filmer om tidigare där en populär tjej från de fina områdena och en förortskille faller för varandra, men där omvärlden inte accepterar förhållandet. Hon är Julie (Deborah Foreman). Han är Randy (Nicolas Cage). Hon har varit ihop med skolans störste "snygging" Tommy (Michael Bowen) en längre tid, men hon älskar honom inte längre. Så en dag på en fest är Randy där med sin vän Fred. Julie och Randy klickar direkt, men för Tommy och Julies vänner är det inte något som är acceptabelt.



Filmen är kanske mest känd för att ha varit genombrottsrollen för Nicolas Cage och i ärlighetens namn är det inte en av de mest minnesvärda ungdomsfilmerna från 80-talet, även om den blivit ganska känd. Intressant nog gjorde filmens kvinnliga regissör Martha Coolidge senare en annan (bättre) ungdomsfilm i och med Real Genius (1985) med Val Kilmer i huvudrollen. Det blev inte så mycket mer av värde från regissörens sida, men både Cage och Kilmer kom att bli etablerade skådespelare under många år framöver.



Om man granskar filmen lite mer så blir det tydligt att den inte har särskilt många kända namn i rollistan, även om Michael Bowen senare t.ex. spelade i ett par Tarantino-filmer och Elizabeth Daily blev en ganska känd sångerska på 80-talet, bl.a. med några låtar i klassikern Scarface (1983). Hon påminner förresten en del om den jobbiga Lucy i gamla tv-serien "Dallas", fast inte lika jobbig.



Den har inte heller det bästa soundtracket man hört och saknar de där sköna scenerna att tänka tillbaka på. Det finns 80-tals känsla helt klart, men samtidigt märker man att det är precis i skarven innan det blev den där sanna 80-tals känslan man älskar. Det är nog egentligen bara Fast Times at Ridgemont High (1982) och till viss del The Last American Virgin (1982) bland ungdomsfilmerna som lyckades med det innan 1984 då 80-talarna verkligen fick den rätta "feelingen".

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.3

Modern Girls

Titel: Modern Girls
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1986
Regi: Jerry Kramer
I rollerna: Cynthia Gibb, Virginia Madsen, Daphne Zuniga, Clayton Rohner

Handling: De tre tonårstjejerna Margo, Kelly och Ceces liv kretsar kring killar. De brukar gå ut om kvällarna och en kväll tar Kellys förkastade date Clifford med sig Margo och Cece till deras favoritklubbar. Samtidigt håller Kelly på att få svåra problem.

Omdöme: Har alltid varit svag för ungdomsfilmer från 80-talet. De må inte alltid vara direkt strålande, men oftast har de något skönt oskyldigt över sig som jag uppskattar. I det här fallet handlar det om tre tjejkompisar som bor ihop. Det är Cece (Cynthia Gibb) som precis fått sparken från sitt jobb på ett varuhus, Margo (Daphne Zuniga) som jobbar med telefonförsäljning och Kelly (Virginia Madsen) som jobbar i en djuraffär där hon får många killar efter sig. En av dessa är Clifford (Clayton Rohner) som ska på date med Kelly denna kväll. Men hon har gått ut med någon annan. Cece och Margo behöver dock skjuts så de tar med sig den ocoole Clifford som har bil. Detta blir en kväll och natt som de alla sent kommer glömma, av olika anledningar.



En sak måste man säga och det är att man inte sparar på krutet. Det är gott om neon, färger, galna frisyrer och kläder. Till det har man ett 80-tals soundtrack som kanske inte är det bästa man hört, men som trots allt bjuder på flera sköna låtar och rätt känsla filmen igenom. Bl.a. hörs Depeche Mode med låten "But Not Tonight" som filmen skönt avslutar med.



Man kan inte direkt säga att filmen har så mycket djup eller ett genomtänkt manus. Det blir mest att tjejerna (och killen) har lite kul och tar det som det kommer. Ett par nattklubbar besöks och alla inser de att vad de letar efter kanske inte är vad de egentligen är ute efter. Det är inte en 80-talare att minnas eller en som har scener som man känner verkligen är bra, men det är en lättsam liten film som är relativt harmlös med sin knappt 80 minuter långa speltid.

2 - Skådespelare
2 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.8

P.S. I Love You

Titel: P.S. I Love You
Genre: Romantik/Drama/Komedi
Land: USA
År: 2007
Regi: Richard LaGravenese
I rollerna: Hilary Swank, Gerard Butler, Gina Gershon, Lisa Kudrow, Kathy Bates, Jeffrey Dean Morgan

Handling: Holly och Gerry är ett ungt par som varit gifta i tio år och fortfarande älskar varandra innerligt. När så Gerry dör av en sjukdom står Holly ensam kvar utan att veta hur hon någonsin ska kunna gå vidare. Så börjar brev dyka upp till henne, brev som Gerry skrev innan han dog och som är menade ska hjälpa henne att börja leva igen.

Omdöme: Ok, så när man har en romantisk film som denna vill man gärna känna något extra. Något som får en att känna att det man tar del av är speciellt. Relativt tidigt i historien har Gerry (Gerard Butler) gått bort. Hans fru Holly (Hilary Swank) tar det givetvis hårt. De hade varit gifta i tio år och även om de inte hade barn tillsammans hade de ett bra äktenskap och älskade varandra.



Nu när Gerry är borta har Holly svårt att känna att hon kan gå vidare och leva sitt liv. Men på Hollys 30-årsdag får hon ett meddelande av Gerry. Det visar sig att han har skrivit en massa brev till Holly som kommer dyka upp lite då och då. Till en början gör det inte saken enklare för henne, men med hjälp av sina vänner Sharon (Gina Gershon), Denise (Lisa Kudrow) och sin mamma Patricia (Kathy Bates) kan hon sakta men säkert inse att det enda rätta är att gå vidare och leva.



Fick en känsla av att det snarare skulle vara ett romantiskt drama än komedi, vilket jag brukar föredra. Romantiska komedier har en tendens att inte falla mig i smaken, även om det finns undantag. Här kändes det ganska tidigt som humorn inte riktigt gick hem. Lisa Kudrow är t.ex. en jag har svårt för och hon kör i princip sin roll från tv-serien "Vänner" (även typsnittet på förtexterna påminner en del om nämnda serie). Som tur är blir det inte en renodlad romantisk komedi utan den visar sig ha lite mer än så innanför rockärmen.



Det är inte en sån där magisk filmupplevelse som man önskar sig av en sån här film. Inte för att jag hade förväntat mig det, men man vet aldrig. Ibland händer det när man inte är beredd på det. Nu blev det mest att man inte kände något speciellt. Vissa scener får till det, som t.ex. sekvensen på Irland då man får se när Holly träffar Gerry för första gången. Den har något extra så att säga. På det stora hela går det att se på, men är inte mer än ok.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 7.1

Blue Jay

Titel: Blue Jay
Genre: Drama/Romantik
Land: USA
År: 2016
Regi: Alex Lehmann
I rollerna: Mark Duplass, Sarah Paulson, Clu Gulager

Handling: Efter att ha stött på varandra av en slump när de återvänt till sin lilla hemstad i Kalifornien, reflekterar ett gammalt high school-par över sitt gemensamma förflutna.

Omdöme: Svartvit liten film om två personer som stöter på varandra efter flera års tid. Jim (Mark Duplass) har återvänt till sin lilla hemstad i Kalifornien efter att hans mamma gått bort. I livsmedelsbutiken stöter han på Amanda (Sarah Paulson) som själv återvänt för att hälsa på sin syster som är gravid.



Återföreningen börjar lite nervöst och krystat för de båda, men när de satt sig ner för en kaffe börjar de kännas bekväma i varandra sällskap. De bestämmer sig för att spendera resten av dagen och kvällen ihop, vilket väcker gamla minnen, bra som dåliga. För Jim, som är singel, har det varit en något ensam tid och han har mest jobbat hårt på sin farbrors firma. Amanda å sin sida har gift sig med en omtänksam man vid namn Chris och varit mamma åt hans två tonårsbarn.



Det är en film som tidigt får mig att tänka på Before Sunset (2004), alltså den andra filmen i Richard Linklaters trilogi. Fast detta gillar jag lite mer. De två är inte längre så unga och återförenas med en lång historia med varandra. Exakt vad de gått igenom vet man inte förrän man nått slutet av historien. Sakta men säkert kommer det fram saker som gör att man förstår varför deras möte är så speciellt för dem.



Är det något med filmen som gör att den lyckas få fram det lilla extra så är det att den får ihop historien och skapar känslor mot slutet. Under vissa stunder känns det som det inte kommer leda någonvart med en del scener som är lite svagare (tänker främst på när de ska återskapa en situation de spelat in på ljudband över tjugo år tidigare). Men överlag finns här mycket som bidrar till att man lär känna och känner för paret. Detta inkluderar de fina mellanpartierna där kameran tar oss runt den fina lilla staden (bl.a. filmat i Twin Peaks) till lugn och fin musik.



En sak som lyfter filmen ytterligare lite grann är de samspelta prestationerna av Mark Duplass och Sarah Paulson. Stora delar av dialogen och handlingen lär ha varit improviserade (Mark Duplass står för manuset) så en hel del krävs av skådespelarna. I mitt tycke är det Sarah Paulson som sticker ut mest, som rakt igenom verkligen känns helt naturlig i rollen. Det är kul när mindre kända skådespelare som kanske mest får spela biroller får stå i rampljuset och glänsa för en gångs skull. Det kan man lugnt säga här, i denna finstämda lilla film.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.4

Stockholm Filmfestival 2016: Eftersnack

I jämförelse med 2015 års festival kändes det genast som att det kunde och skulle bli ett intressantare år. Fler titlar som lockade i programmet och även en del potentiella pärlor. Mycket riktigt visade det sig att 2016 var ett bra festivalår med flera mycket trevliga filmer.

En titt på filmerna som sågs ger följande (onödiga) siffror:

21 filmer sågs på festivalen medan 7 filmer sågs utanför festivalen

Länder:
10 USA (2 utanför)
4 Sydkorea (2 utanför)
3 Rumänien (1 utanför)
2 Frankrike (1 utanför)
1 Australien
1 Belgien
1 Grekland
1 Indien
1 Japan
1 Kambodja (utanför)
1 Spanien
1 Storbritannien
1 Tyskland

Listan över samtliga filmer som sågs och vad som hände finns här.





BÄSTA FILM:


De nominerade:
Between Us (USA)
The Fury of a Patient Man (Spanien)
The Handmaiden (Sydkorea)
Hell or High Water (USA)
Manchester by the Sea (USA)
Nocturnal Animals (USA)
Suntan (Grekland)
Toni Erdmann (Tyskland)
The Wailing (Sydkorea)




Vinnare:


Går man efter den film som gav mig mest både under filmens gång och i efterhand så är det denna tysk. Den kanske inte övertygade helt till en början, men den växte på mig ganska snabbt under filmens gång och när karaktären Toni Erdmann dök upp fanns ingen återvändo. Då var jag fast och gillade både det varma familjedramat, arbetssituationen och den många gånger absurda humorn.










BÄSTA MANLIGA SKÅDESPELARE:

Vlad Ivanov, Dogs



Makis Papadimitriou, Suntan



Michael Shannon, Nocturnal Animals



Peter Simonischek, Toni Erdmann


Manolo Solo, The Fury of a Patient Man





Vinnare:


Det är helt enkelt för svårt, omöjligt att välja min favorit bland dessa. Det var även svårt att endast välja fem, men dessa fick det bli. Alla är de bra på olika sätt. Vlad Ivanov dök t.ex. upp i tre av festivalfilmerna jag såg. Bra i alla, men bäst i Dogs. Sen hade man Manolo Solo som endast hade en liten biroll i The Fury of a Patient Man, men svår att missa med sin sanslösa röst och energi.










BÄSTA KVINNLIGA SKÅDESPELARE:

Marina Foïs, Irréprochable / Faultless


Sandra Hüller, Toni Erdmann


Isabelle Huppert, Elle


Olivia Thirlby, Between Us


Michelle Williams, Manchester by the Sea





Vinnare:

Sandra Hüller, Toni Erdmann

Fem bra prestationer av fem duktiga skådespelerskor, men en stack ut lite mer med sin både dramatiska som komiska roll. Sandra Hüller var nämligen sanslöst bra som dottern som försöker göra karriär och förlorat glädjen i sitt liv.










BÄSTA UNGA SKÅDESPELARE:


De nominerade:
Charlie Heaton, As You Are
Lucas Hedges, Manchester by the Sea
Toby Wallace, Boys in the Trees





Vinnare:


Återigen oerhört svårt att välja bland de tre. Alla tyckte jag var mycket bra och för mig helt okända sen tidigare (även om jag kanske hade sett dem tidigare i något utan att de stack ut). Istället för att välja en, kändes det rätt att ge dem alla lite mer uppmärksamhet.










BÄST MUSIK:


De nominerade:
Irréprochable / Faultless (Frankrike)
Nocturnal Animals (USA)
Psycho Raman (Indien)





Vinnare:

Nocturnal Animals (USA)

Egentligen inte så mycket snack när valet skulle göras. Riktigt bra filmmusik av kompositören Abel Korzeniowski som nästan är hypnotiskt bra som man vill ha det. Gör att man hamnar i rätt sinnesstämning genom hela filmen.










BÄSTA SLUTET:


De nominerade:
Dogs (Rumänien)
Irréprochable / Faultless (Frankrike)
Suntan (Grekland)





Vinnare:

Suntan (Grekland)

Utan att gå in på de olika sluten så hade alla tre filmerna en gemensam nämnare och det var bra slut. Slut som man inte direkt såg komma och som fick en att känna lite extra. Suntan stack till slut ut mest då det blev en film att fundera på en hel del (inte bara p.g.a. slutet).



Läs mer om samtliga filmer och händelser här.