fredag 18 november 2016

Arrival



Titel: Arrival
Genre: Drama/Mysterium/Sci-Fi/Thriller
Land: USA
År: 2016
Regi: Denis Villeneuve
I rollerna: Amy Adams, Jeremy Renner, Forest Whitaker, Michael Stuhlbarg

Handling: En språkexpert rekryteras av militären efter att utomjordingar har landat runt om i världen. Syftet är att försöka ta reda på om de är fredliga eller utgör ett hot.

Omdöme: Dr. Louise Banks (Amy Adams) är en språkexpert som lär ut språk på universitetet. Hon har också gått igenom en svår förlust med dottern som gått bort som hon måste försöka bearbeta. En dag har 12 stycken stora främmande föremål (UFO:n) placerat sig runt om i världen. Ett av dessa är i Montana, USA och militären behöver hjälp. Louise, som hjälpt militären tidigare står högst upp på deras lista. Hon plockas upp av överste Weber (Forest Whitaker) tillsammans med astrofysikern Ian Donnelly (Jeremy Renner).



Louise och Ian ingår sedan i ett team som ska försöka kommunicera med utomjordingarna som befinner sig ombord UFO:t. De har ingen aning vad som väntar och briefingen är nästan obefintlig. Militären ger dem en läkarundersökning och något vaccin. Sen är det dags att ge sig in i lejonkulan där Louise och Ian ska försöka kommunicera med utomjordingarna. Med tiden börjar inte minst Louise få lite grepp om utomjordingarnas kommunikation vilket får henne att börja drömma, framförallt om dottern och viktiga händelser i hennes liv.



Denna film regisserad av duktige Denis Villeneuve hade man vissa förhoppningar på, det var liksom oundvikligt. Det finns mycket man skulle kunna säga om filmen och analysera, men det är ett par saker som sticker ut som lite negativa i mina ögon. Detta borde kännas som en storfilm med allt vad det innebär, men gör det inte riktigt. Det kan ha att göra med att man väljer att främst berätta historien ur en persons ögon, Dr. Louise Banks.



Vad som följer är en sci-fi historia med uppbyggnad precis som man vill ha det. Men ändå är det något som saknas. Själva scenerna med UFO:na är inte så snygga som jag skulle önska mig. Det känns liksom inte helt övertygande och jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Förmodligen är det cgi-effekterna som känns klassen under de allra bästa, jag vet inte. Detta gäller främst när man ser UFO:na utifrån, för på insidan är det snyggt gjort. Sen är det själva kommunikationen som känns lite simpel. Med det menar jag att det går lite för enkelt att börja kommunicera med utomjordingarna. De verkar med en gång förstå vad Dr. Banks vill så det är upp till henne och Ian Donnelly att lösa deras sätt att kommunicera på. Känns lite för enkelt, inte så genomtänkt.



Överhuvudtaget känner jag att det är svårt att verkligen komma in i filmen fullt ut. Det känns även som filmens poäng blir ganska uppenbar långt innan man når fram till slutet. När man börjar tänka i dessa banor och det sen visar sig vara så som man trott, så blir man lätt lite besviken. Man tänker "var det inte mer än så här?". Hade helt enkelt önskat att det fanns mer i berättelsen som fått det att pirra i magen, om man säger så.



I ärlighetens namn känns det lite som Villeneuve sneglat åt en viss Christopher Nolan. Det är nämligen lite som en light-version av Interstellar (2014) fast utan de mäktiga scenerna, starka prestationerna, karaktärerna att bry sig om, ja allt är ett snäpp eller två under den upplevelsen. Nu hade jag inte förväntat mig en film i stil med nämnda film, men nu blev det en man lätt jämför med.



En sak man måste säga med filmen är att den har en speltid på nästan två timmar, men det känner man absolut inte av. Man är inne i filmen mest hela tiden och vill se vart det ska leda. Även om det aldrig riktigt bränner till så som jag hade önskat så kan man inte klaga på hur väl den är ihopsatt. Tillbakablickarna/drömmarna är t.ex. klart effektiva och filmen har oftast ett bra flyt. Det gör att när filmen slutar känns det som man kunde ha fått ytterligare en halvtimme eller så. Så visst är det ingen dålig film, men det klickar tyvärr inte riktigt som det borde. Det känns inte lika mäktigt som det borde göra helt enkelt.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.5

---

Om visningen: När jag anländer till Grand sitter redan Henke och hans vän Dan i foajén. Vi ställer oss långt fram i kön och pratar lite under tiden vi väntar på insläppet. Runt en kvart innan filmen ska ta och börja (som är utsåld), blir vi insläppta och kan ta de platser vi önskar.

Allt är upplagt för en bra visning. Men så fort filmen drar igång börjar den storväxte mannen som sitter till höger om mig att prassla med en godispåse han öppnar. Han proppar sen i sig hela påsen under inledningen av filmen. Av lukten misstänker jag att det var något i stil med typ Gott & Blandat. Skönt, tänker jag när han är klar. Men nej, han är inte klar. En stund senare är det dags för nästa godispåse. Denna har han svårare att få upp och det låter givetvis en del när han kämpar med den. Till slut lyckas han öppna den och nu verkar det vara en Pollypåse (av lukten att döma) som han proppar i sig till sista chokladkula. Det var inte det att han åt godis under filmens gång, det var sättet han gjorde det på som kändes så överdrivet. Typ som han inte hade ätit på hela dagen och nu äntligen kunde proppa i sig.

Efter filmen pratar jag en stund med Henke, Dan och trion från "Har du inte sett den?" som också varit på visningen innan det bär av hemåt.

2 kommentarer:

  1. Asch då. Vad synd att du inte blev mer indragen i filmen. Både du och jag jämför denna film med Nolans Interstellar. Jag håller dem lika men ändå olika. Precis som du är inne på ser jag Intestellar som den större och mäktigare filmen rent visuellt. Men de är lika mäktiga rent emotionellt för mig. I Arrival är det den inre resan som är det mäktiga. Jag älskar den.

    Synd att du tvingades sitta bredvid den där idioten. Jag stördes inte alls mycket då jag hade turen att ha dig emellan mig och honom. Jag tror att han åt minst tre påsar för jag såg att han satt med en påse Ahlgrens bilar ett tag i alla fall. Jag uppfattade också hans absurda maniska ätande, totalt vansinnigt. Hans glufsande var frenetiskt mekaniskt och såg allt annat än njutningsfullt ut.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, jag håller med dig - asch då ;)

      Vet inte riktigt varför, men det bara blev så att jag satt och väntade på att filmen skulle ge mig en wow-upplevelse. Den kom aldrig. Nu uppskattar jag filmen och den har ju mycket av det jag gillar med en sån här film. Men ändå var det smågrejer som inte funkade för att trigga den sköna känslan man vill ha när man ser en sån här film.

      Ja, haha, det var verkligen en upplevelse i sig att ha den mannen bredvid sig. Du kan mycket väl ha rätt, jag funderade också på om det inte var tre påsar han proppade i sig. Nu när du säger att du såg en tredje påse har vi beviset (börjar kännas som JFK eller något, haha).

      Kanske var det undermedvetet han som gjorde att jag inte riktigt kom in i filmen, även om det inte kändes så under filmens gång... Vi får se när jag ser om filmen i hemmiljö under lugnare omständigheter....

      Radera