Child Eater

Titel: Child Eater
Genre: Skräck
Land: USA/Island
År: 2016
Regi: Erlingur Thoroddsen
I rollerna: Cait Bliss, Colin Critchley, James Wilcox, Jason Martin

Handling: Far och son är nyinflyttade i en mindre ort någonstans i USA. Legenden talar om fruktansvärda dåd som hänt i området och de inser snart att det lurar något fruktansvärt i det vackra höstlandskapets skuggor.

Omdöme: En pappa med sin son Lucas (Colin Critchley) har precis flyttat in i ett hus i en håla någonstans i USA. Helen (Cait Bliss) är dotter till stadens sheriff (James Wilcox) och har precis fått reda på att hon är gravid, men är allt annat än lycklig då hon uppenbarligen inte känner sig nöjd med sin pojkvän. Nu får hon sitta barnvakt åt lille Lucas när hans pappa ska iväg på dejt. Hon inser ganska snart att Lucas är lite udda då han påstår sig se saker. Men är han bara konstig eller är den lokala legenden om en man som sticker ut ögonen på folk sann?



Vissa gånger händer det. Vissa gånger ser man en film som är så dålig att det kryper i hela kroppen på en. Man vill bara att det ska sluta och man har ingenstans att ta vägen. Det tar nämligen inte lång tid innan man känner att detta inte verkar bli något. Ett tecken på det är skådespeleriet och värst av dem alla är barnskådisen som spelar Lucas, Colin Critchley. Snacka om dålig och jobbig unge. Man vill givetvis bara att han ska dö, men man vet samtidigt att han inte kommer dö. Man kommer få dras med honom hela filmen. Efter ett tag väljer jag att titta på annat än hans ansikte när han är i bild för att inte störa mig lika mycket på honom.



Ok, det vore en sak om skådespeleriet var undermåligt. Det kan man i vissa lägen köpa om filmen har något att greppa tag i. Här finns det verkligen ingenting. Man förstår att filmen bygger på en kortfilm då man inte har mycket att berätta. Det går bara runt runt och det finns kanske två-tre scener som man känner funkar. Resten blir tyvärr bara en pina att sitta igenom. Finns inget att med sig och ingen direkt skaparglädje att tala om. Ytterst svag tvåa, eller är det rent av en etta...

2 - Skådespelare
1 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
2 - Foto
--------------
10 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 3.5
IMDb: 7.4

---

Om visningen: Detta var den första av två filmer som visades på "Horror Night" som jag inte hade planerat att gå på, men kände för att ge en chans när Fiffi undrade om jag ville gå. När vi kommer in i salongen (insläpp runt en halvtimme innan filmen drar igång) är det filmmusik igång för fullt. Ganska skön musik, men kan inte placera vilken film det är från. När sen nästa låt börjar blir det påtagligt vilken pensionärsvolym de har! Det måste vara HÖGSTA volym för det går inte att höra vad man säger när man försöker prata med varandra. Givetvis är det en kvinna som sjunger opera eller liknande. Det blir så vansinnigt att man bara måste skratta åt det hela. Under låten därpå sänker de äntligen ljudet till en normalnivå.

Innan filmen säger regissören Erlingur Thoroddsen några ord om Stockholm och att han och teamet som gjorde filmen är stora skräckfantaster. Då tänkte man att det kan bjudas på en trevlig film, men så blev alltså inte fallet. Ganska ofattbart att skräckfantaster kan göra något så platt, så dåligt...

Efter filmen och två kortfilmer (och innan nästa film skulle börja) var det ett långt samtal med tre inbjudna gäster som pratade om filmen och skräckfilm, en av dem var Erlingur Thoroddsen. Men detta samtal blev mest trist att lyssna på då de inte pratade särskilt mycket om skräckfilm utan en massa annat. Publiken blev till slut rastlös och började prata en hel del i väntan på nästa film. Själv valde jag till slut att gå på toa lite snabbt, dels för att slippa lyssna på dravlet och dels för att sträcka på benen.