I, Daniel Blake

Titel: I, Daniel Blake / Jag, Daniel Blake
Genre: Drama
Land: Storbritannien
År: 2016
Regi: Ken Loach
I rollerna: Dave Johns, Hayley Squires, Sharon Percy, Kema Sikazwe

Handling: Efter att Daniel Blake fått en hjärtattack förbjuder läkarna honom från att jobba. Men enligt försäkringskassan uppfyller han inte kraven för att få ersättning och skickar honom raka vägen till arbetsförmedlingen.

Omdöme: Jag var osäker på om jag hade sett något av Ken Loach som trots allt är en regissör vars namn jag känner till väl. Har tidigare ofta blandat ihop honom med en annan brittisk regissör i Mike Leigh, men där har det blivit ett par filmer. Så här i efterhand visar det sig att jag tidigare hade sett en film av Loach, nämligen Hidden Agenda (1990) som var ganska bra.



Historien handlar om Daniel Blake (Dave Johns) som efter att ha drabbats av en hjärtattack fått arbetsförbud. Han är en man i övre medelåldern och är van vid att jobba mycket och hårt som snickare. Nu har han fått arbetsförbud av sin läkare. Men när han ansöker om sjukpenning får han avslag då han inte uppfyller tillräckligt många punkter. Han måste då vända sig till arbetsförmedlingen som givetvis inte har något överseende med hans situation utan tvingar honom att söka jobb för att kunna få ersättning. Det blir ett riktigt moment 22 för Daniel som blir allt mer frustrerad av och över situationen.



Daniel kommer att möta en singelmamma till två barn som har det svårt att gå ihop efter att ha anlänt till Newcastle från London. Hon är Katie (Hayley Squires) och Daniel kommer bli till stor hjälp för henne och hennes två barn. Samtidigt kommer hon vara till stöd för honom och en vänskap blommar snart för två vanliga arbetarklassmänniskor som har det svårt att gå ihop när de hela tiden blir motarbetade av det statliga systemet.



Det är absolut inte svårt att sätta sig in i situationen för Daniel och Katie. Redan under förtexterna när man hör samtalet mellan Daniel och försäkringskassan bildas det en klump i magen. Det är verkligen tragikomiskt för man måste skratta åt eländet, men samtidigt förstår man frustrationen och hopplösheten Daniel känner. Givetvis får han inte den hjälp han borde få och allt är krångligare än det borde vara. Detta är något man själv känner till mycket väl när man varit i kontakt med diverse statliga myndigheter. De vill helt enkelt att det ska vara så svårt som möjligt att få tag i någon och ingen är villig eller kan hjälpa dig.



Filmen visar upp ett system som helt enkelt inte funkar, och det spelar ingen roll om det är Storbritannien eller Sverige det handlar om. Exakt samma skrämmande slutresultat. Detta gör filmen bra, ja mycket bra. Den sticker inte under stolen med att det är något som inte funkar. Det värsta med det hela är att det inte spelar någon roll för de statliga myndigheterna. De har sina regler och principer och kommer inte ändra sig. Du har ingen chans, så är det bara. Hopplöst som det är vill man så klart att Daniel ska bli riktigt förbannad och göra något.



Även om filmen får en att känna då den är väldigt realistisk i hur det faktiskt funkar, kan jag känna att den saknar några viktiga ingredienser för att bli riktigt bra. Ett av problemen som jag ser det är att skådespeleriet inte håller högsta klass. Det borde vara en skådespelares dröm att få spela inte minst Daniel och Katie, men båda känns något amatörmässiga som gör att man inte känner fullt ut i viktiga scener. Tittar man på de två huvudrollsinnehavarna visar det sig mycket riktigt att de är i princip helt okända med endast ett fåtal roller innan detta, trots att de alltså inte är unga. Förstår att man valt att ha okända skådespelare i rollerna, men det märks tyvärr lite väl tydligt för mig som tittar att de inte håller måttet.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.1

---

Om visningen: Eftersom jag och en vän varit på en visning precis innan på samma biograf (Skandia), är vi glada över att få stanna kvar och inte behöva lämna biografen och hamna längst bak i kön som väntar i foajén. Vi får scanna våra biljetter framme vid scenen och kan sen vänta i lugn och ro på våra platser.

Samtidigt ser man horden med människor som står och väntar bakom glasdörrarna. De ser minst sagt blodtörstiga och frustrerade ut, ungefär som man själv kände sig när man stod och väntade där innan insläppet till förra filmen.

Innan de börjar släppa in de köande tar "stand-up komikern" (som försökte underhålla oss innan förra visningen) och informerar oss om att de kommer göra något superhemligt nu som vi ska hålla hemligt för de som kommer in. De klistrar upp ett gäng guldkuvert på ett par platser i salongen. Givetvis inte på de platserna där vi som väntar sitter... Visar sig sedan (när alla satt sig) att det ska vara fem guldkuvert som är en gåva till de lyckliga besökarna från en av sponsorerna (Mazda). Eftersom kuverten sitter under stolarna reser sig i princip hela salongen upp och börjar gräva under stolarna. Ganska komiskt och samtidigt frustrerande då man bara vill att filmen ska dra igång (speciellt som man vet att man inte har något kuvert under sin stol).

"Komikern" fortsätter sen att försöka underhålla publiken, men till slut brister det och folk börjar ropa "dra igång den jävla filmen" och liknande. Han försöker lugna publiken med att säga att han måste få klartecken och att den förra publiken på filmen innan var mer förstående och bättre. Nåja, till slut får han äntligen klartecken och publiken brister ut i jubel och applåderar.

Under filmens gång är det sen inte några direkta störningsmoment. Åtminstone inga stora. Men givetvis blir det ett från kvinnan som sitter till höger om mig. Hon andas tungt (och högt) genom näsan lite då och då. Inte varje andetag, men ändå ofta. Det är inte suckande andetag, men trots allt låter det högt om hennes näsa vilket man så klart börjar tänka på efter de första gångerna. Alltid ska det vara något...