Manchester by the Sea

Titel: Manchester by the Sea
Genre: Drama
Land: USA
År: 2016
Regi: Kenneth Lonergan
I rollerna: Casey Affleck, Lucas Hedges, Michelle Williams, Kyle Chandler

Handling: Lee är en tillbakadragen vaktmästare som måste konfrontera sitt smärtsamma förflutna efter att hans storebror dött och gjort Lee till ensam förmyndare för hans tonårige brorson.

Omdöme: Vem har regisserat detta drama? Kenneth Lonergan, inte direkt ett hushållsnamn. Men över femton år tidigare gjorde han regidebut med det finstämda dramat You Can Count on Me (2000). Därför kändes det som man var i rätt händer, även om man aldrig vet. Casey Affleck har aldrig varit en favorit, men Michelle Williams å andra sidan är det.



Det här är en film man helst inte ska veta så mycket om på förhand. Att det är ett drama om en ärrad man som måste återvända till den lilla kuststaden han lämnade för flera år sen räcker egentligen. Casey Affleck är Lee som jobbar som vaktmästare i Boston dit han flyttat från Manchester som ligger runt en och en halv timme bort. När Lees äldre bror går bort måste han sköta det mesta. Samtidigt som han börjar fixa med allt måste han ta svåra beslut kring sin brorson Patrick (Lucas Hedges) och en gång för alla försöka gå till botten med sitt förflutna.



Filmens manus känns klart bra och genomarbetat. Det blir mycket hoppande mellan nutid och dåtid där man liksom pusslar ihop Lees liv för att förstå hur han hamnat där han är nu och vilka känslor han gått och går igenom. Samtidigt är det gjort på ett lite okonventionellt sätt. Klippningen är lite udda på sina håll och mitt i den så tunga stämningen och historien bjuds man på en stor gnutta humor som man inte väntat sig. Till stor del kommer den från jargongen mellan Lee och brorsonen Patrick. De ser inte saker på samma sätt, men får det på något sätt att funka då de känner varandra sen Patrick var liten pojk och de brukade åka ut och fiska tillsammans med Joe, far till Patrick och bror till Lee.



Var kommer Michelle Williams in i det hela, tänker jag. Jo, hon dyker upp en bra bit in i filmen som Lees fru Randi. Men, vilken stor miss man gjort. Hon underanvänds något ofantligt. Helt oförlåtligt att bara ha med henne i några få scener och minuter av filmens över två timmar långa speltid. För när hon är med bjuds man på några av de bästa och starkaste scenerna i hela filmen. Blir faktiskt smått frustrerad över att man missat en chans att höja filmen minst ett snäpp med att låta henne få mer utrymme. Hon är också bäst i filmen, tillsammans med den för mig okände Lucas Hedges. Han må inte spela den mest sympatiske karaktären man sett som något bortskämd tonåring, men hans komiska tajming är det inget fel på och han har bra samspel med Casey Affleck. Han å sin sida är också bra, men har svårt att övertyga på mig då han i princip hela filmen visar samma känslor.



Något filmen också kunde gjort bättre är användandet av musik. Nu använder man främst klassisk, ödesmättad musik som ger många scener en känsla av att man försöker manipulera tittaren lite för mycket. Klassisk musik kan många gånger funka bra till film, men här blir det lite för mycket. Många scener hade istället blivit bättre med mer passande musik. Var flera scener i filmen där man fick den känslan.



Direkt när filmen slutat kan jag inte säga att jag är helt nöjd. En bra film och ett starkt drama med mer humoristiska inslag än väntat. Men jag hade velat känna mer med tanke på ämnet och handlingen. Men ju mer jag tänker tillbaka på filmen, ju mer slår det mig hur mycket rätt den gör. Hur många scener det finns att tänka tillbaka på. Det är en film som känns lågmäld, men alltså samtidigt valt att ha klassisk musik i flera viktiga scener där det för egen del inte passar. Känslan är att filmen blir bättre med tiden. Men jag kan inte komma över hur man kunde missa att inte ha med Michelle Williams mer i handlingen. Svag fyra.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 8.5

---

Om visningen: Denna den sista filmen för egen del på årets festival visades på Grand 1. Anlände i god tid då jag visste att det var en utsåld föreställning och att jag ville vara långt fram i kön för att kunna få bra platser på raden med extra benutrymme.

På plats stod redan två män som jag kände igen. De har varit på filmfestivalen något tidigare år då jag såg dem på var och varannan visning kändes det som. Började kalla dem för Mr. Kidd och Mr. Wint från Bond-filmen Diamonds Are Forever (1971). Harmlösa herrar som jag blev lite glad över att se igen.

Vad jag inte blev lika munter över var att se en äldre herre ställa sig vid sidan om dem efter några minuter. Denna man har jag sett ett par gånger under festivalen och tror han är rysktalande. Han ställer sig i princip först i kön, trots att det redan varit en riktig kö sedan en tid tillbaka. Kort innan man släpper in folk i salongen ropar han på sin fru som suttit och väntat vid sidan. Det är klart att det är ok om den ena anländer senare och ansluter till den som stått och köat, men när den som köar ställt sig vid sidan om kön längst fram, då blir det ganska irriterande.

Denna äldre herre pratar sen en del med Mr. Kidd och Mr. Wint som står precis framför mig. Han börjar nämna saker om filmen vi ska se, saker jag inte vill höra/veta. Nu säger han inte så mycket, men han nämner bl.a. vad den har för IMDb-betyg och liknande.

Givetvis blir insläppet försenat då man innan visat vinnarfilmen på årets festival Godless och regissören är på plats för att prata om filmen (och kanske ta emot ett pris?). En volontär kommer ut från salongen och säger till oss som står först i kön att de tänker låta regissören få lite mer tid och att de börjar släppa in fem i halv (filmen skulle börja halv). Samtalet med regissören pågår runt en halvtimme (istället för en kvart som brukar vara avsatt för ett F2F).

Äntligen kan man ta sig in i salongen. Den äldre rysktalande herren går in först med sin fru och sätter sig långt bak i salongen. Mr. Kidd och Mr. Wint kommer in efter dem och går genast till raden där jag vill sitta. Där sitter det redan några som varit på visningen innan. Det blir därför inte optimala platser, men trots allt bra platser på "rätt" rad.

Salongen blir snabbt fullsatt och kan dra igång efter reklamen, några minuter försenad. Visningen går sen smärtfritt utan några störningsmoment att tala om. Skönt att kunna avsluta årets festival utan störningsmoment under själva visningen, även om det alltså var en del frustration innan insläppet kom igång...