Nocturnal Animals

Titel: Nocturnal Animals
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 2016
Regi: Tom Ford
I rollerna: Amy Adams, Jake Gyllenhaal, Michael Shannon, Laura Linney

Handling: En kvinna vid namn Susan som äger ett konstgalleri får ett utkast till en bok från sin ex-make, som vill veta vad hon tycker. Boken, som fått titeln "Nocturnal Animals", kretsar kring en man vars familjesemester blir till en våldsam och dödlig upplevelse.

Omdöme: Baserat på boken "Tony and Susan" har (kläddesignern) Tom Ford producerat, skrivit manuset och regisserat. Efter hans minnesvärda regidebut A Single Man (2009) kändes det spännande att se vad han skulle kunna bjuda på. Hans sinne för snyggt foto och stämning var påtaglig. Skulle han kunna upprepa det och göra en ännu större film med sin andra långfilm?



Detta är en film med tre historier, eller åtminstone tre tidsramar. I nuet är Susan (Amy Adams) en framgångsrik konstgallerist som är gift med Hutton (Armie Hammer). Äktenskapet är inte direkt strålande och när han behöver åka till New York i brådskande affärer, får hon tid över att läsa utkastet till en bok som ex-maken Edward (Jake Gyllenhaal) skickat henne. Susan har uppenbarligen fortfarande känslor för Edward och när hon börjar läsa utkastet påverkar det henne starkt. Hon minns sin tid med Edward när de gifte sig samtidigt som hon lever sig in i vad hon läser som om det skulle handla om henne, Edward (Tony i boken) och deras tonårsdotter.



För egen del är det nuet och dåtiden som funkar bäst. Det är då jag kommer in i filmen och vill ha mer. Jag vill egentligen att hela filmen ska handla om det här, om verkligheten. Den hade kunnat göra så mycket mer med det. Men istället är en stor del av filmen en berättelse i berättelsen. Det är boken som kommer till liv när Susan läser det i sin ensamhet. Och visst är boken (thriller) inte alls dum. Jake Gyllenhaal och inte minst Michael Shannon övertygar och det blir en spännande historia att följa. Men, jag är hela tiden medveten om att denna historia endast är boken Susan läser. Det engagerar mig därför inte som det borde göra och häri finns en svaghet i mitt tycke.



Det är en stor nackdel att jag känner så för varje gång man slängs ur denna bokvärld in i Susans verklighet så slår det mig att det är här jag vill vara. Susans historia är verkligheten som är så mycket intressantare för mig som tittare. Det är också här man får en något tung stämning som gör att man liksom känner att något är på gång att hända. Det får mig faktiskt att tänka en del på David Lynch som på liknande vis hoppar mycket mellan dröm och verklighet (här främst bok och verklighet, men det blir ett liknande resultat). Och inledningsscenen under förtexterna känns också Lynchigt.



Även om jag inte är fullt nöjd känner jag så klart att det är en bra film, en mycket bra film på många sätt. Samtidigt känner jag att den kunde varit ännu bättre. Jag hade stora förhoppningar på den och till viss del lever den upp till dessa, till viss del inte riktigt. Men det är en film som får en att känna. Något jag känner starkt för är att filmen kunde varit så mycket större om man koncentrerat sig på nutiden och dåtiden. Alltså om man bara gjort ett drama om dessa karaktärer och i denna miljö. Man utforskade inte detta lika mycket som man borde, långt därifrån. Jag hade nog gillat helheten mer då eftersom jag alltså inte kom in i bokdelen som jag borde för att verkligen gilla det hela fullt ut.



Avslutningsvis måste man nämna några av filmens styrkor (och någon svaghet). Den ljuvliga musiken av Abel Korzeniowski är nästan hypnotiskt bra i sina bästa stunder, nästan så tankarna går till Hitchcocks Vertigo (1958) eller något. Han gjorde (självklart) även den övertygande musiken i Fords första film som nämnts tidigare. Amy Adams känns väldigt översminkad i början och i hela nutidshistorien. I dåtidshistorien ser man hur hon borde se ut, men det är en tydlig skillnad på hur hon var då som ung och nu som äldre. Fotot och bildkompositionerna visar återigen Tom Fords sinne för detaljer. Inte heller lätt att få ihop de tre historierna att flyta samman som de gör, för många gånger klipps det friskt mellan dem. Och så måste jag nämna Michael Shannon en gång till då han ger den bästa prestationen.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 8.1

---

Om visningen: Anländer till Grand i god tid eftersom jag vet att det är en utsåld visning. Lika bra att vara där och inte missa att få en bra plats. Dels är filmen på upp emot två timmar och dels vill jag ha en så optimal visning som möjligt på den här filmen som jag har förväntningar på.

Efter runt en kvart kommer Henke som också ska se filmen, och så dyker även Carl från "Har du inte sett den?" upp. Vad är det nu, femte-sjätte filmen under festivalen som jag stöter på Carl? Till slut ställer vi oss i kön när det sakta börjat formas en. Man vill ju inte vara där i god tid och sen sitta vid sidan och hamna långt bak i kön. Det ordnar sig bra och vi kommer in tidigt och kan ta bra platser (de bästa).

Innan filmen drar igång och sedan under hela filmen märker jag att någon i min närhet har ätit vitlök. Är känslig för "dofter" på bio och detta är en jag inte vill känna. Undviker själv att äta vitlök när jag vet att jag ska på bio och det är inte alls trevligt att behöva känna vitlökslukten under de två timmarna filmen håller på. Efter ett tag har jag inget alternativ. Det blir att andas med munnen. Så jag sitter under mer än halva filmen med öppen mun och lapar efter luft. Vissa gånger håller jag på att hosta till då jag blir torr i halsen, men lyckas lyckligtvis undvika en hostattack.

Efter filmen måste jag fråga Henke (för han satt bredvid mig) om han kanske hade ätit vitlök. Svaret blir nej, så jag förmodar att den skyldige satt bakom mig alternativt att det var den andre mannen som satt bredvid mig (och det var inte Carl). Nåja, vem det än var så borde den personen visa mer respekt nästa gång då jag vet att jag inte är den enda som upplever det som respektlöst.