Psycho Raman

Titel: Raman Raghav 2.0 / Psycho Raman
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: Indien
År: 2016
Regi: Anurag Kashyap
I rollerna: Nawazuddin Siddiqui, Vicky Kaushal, Sobhita Dhulipala, Amruta Subhash

Handling: Raman Raghav var en otäck seriemördare som dödade 41 personer innan han fångades i slutet av 60-talet. Nu härjar en brutal copycat på Bombays gator. En ung och hänsynslös stjärnpolis är honom hack i häl men gäckas själv av inre demoner.

Omdöme: En brutal och hänsynslös seriemördare härjar på Bombays gator. Han är en s.k. copycat vars inspirationskälla är den notoriske indiske seriemördaren Raman Raghav som härjade på 60-talet. Raman (Nawazuddin Siddiqui) börjar döda folk och högre makter säger åt honom vem hans nästa offer ska vara. Inte ens hans egen syster med familj går säkra när Raman dyker upp. En ung och duktig polisutredare (Vicky Kaushal) blir Ramans motpol, hans "Raghav". För orsaken till varför Raman börjat döda är för att hitta sin själsfrände, sin "Raghav" som fulländar honom.



Polisutredaren "Raghav" är långt ifrån en duvunge, snarare tvärtom. Han må vara en duktig polis, men han lever ett farligt liv med droger och festande. Han klarar sig inte utan sina solglasögon som han bär hela tiden, inne som utomhus (också för att se coolare ut). Men han blir inte lika cool när han kommer nära seriemördaren Raman som är en skruvad individ. Så skruvad att polisen först tror att han bara är en tokstolle som vill ha uppmärksamhet...



Detta är inte en typiskt seriemördarfilm där man har den goda och den onda sidan. Inte heller är det den typiska katt och råtta-leken som man skulle kunna tro. Istället är det två farliga och galna individer vi får följa på varsin sida om lagen. Den ena vill åka fast och har inget att förlora, vilket givetvis gör honom extra farlig. Den andra har lagen på sin sida och vet att han kan komma undan med det mesta, inklusive mord. Detta är något polisens flickvän Simmy (Sobhita Dhulipala) upplever på nära håll. Stark som hon är lyckas hon hålla honom i schack. Frågan är bara hur länge?



Indisk film är inte bara musikalnummer och en massa dansande. Detta är en renodlad film utan sånt och en bra sådan. På tal om musiken så är den oftast riktigt bra och passande med indiska toner i kombination med västerländsk nattklubbsmusik. Den sköna musiken pumpar ut samtidigt som seriemördaren och den minst lika galne polisen försöker bräcka varandra om vem som egentligen är värst.



Nawazuddin Siddiqui i rollen som Raman är mycket bra i en krävande roll och i smutsiga miljöer. Så krävande att han hamnade på sjukhus under inspelningen efter att ha vistats mycket i smutsiga miljöer. Överhuvudtaget bjuds man på ett skitigt Indien och ett ogästvänligt sådant. Raman har inget hem och som sådan gör han vad han kan för att överleva. Men man får inte så mycket bakgrund till hur han hamnat där eller vad som fått honom att börja döda. Ett möte med systern ger lite mer kött på benen, men långt ifrån alla svar ges. Att han är sjuk i huvudet förstår man utan att det behöver nämnas.



Om man skulle jämföra med en annan film för att ge en bild av ungefär vad det är för typ av film så får jag lite samma känsla som koreanska The Chaser (2008). Nu är denna inte lika intensiv och kommer inte riktigt upp i samma klass överlag som nämnda korean, men likheterna finns definitivt där. I båda fallen handlar det om två män på varsin sida lagen som är allt annat än laglydiga. Den stora skillnaden här är att de båda nog är mer galna, men att det nog inte är lika grafiskt. Ja, jag tror att om man gillar nämnda korean så bör man gilla denna.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.4

---

Om visningen: På väg till bion är det snöstorm i Stockholm och givetvis blir t-banan stående. Som tur är blir den endast 5-6 minuter försenad och jag har gott om tid på mig när jag kommer fram. Väl inne i foajén tycker jag mig känna igen ett ansikte. Det visar sig vara Carl från "Har du inte sett den?". Vi pratar lite när vi ställer oss i kön innan vi går in på lilla Grand 4. Visar sig att vi ska se en till film samma dag (min tredje och sista film för dagen).

Självklart sitter den längsta killen i salongen precis framför mig och sitter raklång nästan hela föreställningen. Att han har hår som sticker upp lite här och där gör att texten döljs lite grann, trots att jag försöker sitta raklång (och jag är lång). Inte så man tänkte på det under hela filmen då man kom in bra i filmen, men ändå något som blev ett återkommande "hinder".

Roligast under föreställningen blir mannen i publiken som ser ut som Fletch när han klär ut sig som sin chef (flint med jätteskägg) och går undercover på stranden.