Titel: Rogue One / Rogue One: A Star Wars Story
Genre: Action/Äventyr/Sci-Fi
Land: USA
År: 2016
Regi: Gareth Edwards
I rollerna: Felicity Jones, Diego Luna, Ben Mendelsohn, Forest Whitaker, Mads Mikkelsen
Handling: I en tid fylld av konflikter slår sig en grupp osannolika hjältar samman för att genomföra ett livsfarligt uppdrag: att stjäla ritningarna till dödsstjärnan, Imperiets ultimata förstörelsevapen. Det här är en av de viktigaste händelserna i Star Wars historia och för samman vanliga människor, vilka valt att utföra extraordinära handlingar, och genom detta bli del i något som är större än de själva.
Omdöme: Jyn Erso (Felicity Jones) är dotter till Galen Erso (Mads Mikkelsen), den ledande ingenjören bakom bygget av dödsstjärnan åt Imperiet. När Jyn är liten och Imperiet kommer för att hämta hennes far, flyr hon och tas om hand av Saw Gerrera (Forest Whitaker). När så Jyn blivit vuxen behöver Alliansen, med Cassian Andor (Diego Luna) i spetsen hennes hjälp för att hitta hennes far.
Historien utspelar sig precis innan originalfilmen Star Wars (1977) vilket gör att mycket känns igen från den filmen, inte minst kläder och rymdskepp. En del karaktärer dyker även upp i både små och stora roller som man känner igen, men inte de allra största. Istället handlar det för det mesta om andra hjältar och onda.
Huvudskurken i filmen är direktör Krennic (Ben Mendelsohn) som är ansvarig för dödsstjärnan och har pressen på sig att leverera ett ytterst kraftfullt förstörelsevapen - dödsstjärnan. Testet går bra och man förstör en hel stad, men klockan tickar. Det blir nämligen känt att Alliansen fått ett meddelande från någon på insidan och att det levererats av en av Imperiets piloter.
Givetvis finns här en robot som ska bjuda på humorn i filmen och gör det också, oftast med lyckat resultat men inte alltid. Den heter K-2SO eller kort och gott K-2. Denna robot är en Imperierobot som tillfångatagits och omprogrammerats. Den säger vad den tycker och tänker mest hela tiden vilket ger en del skratt, men vissa gånger klickar det inte. Det är också en av få karaktärer som bjuder på humor vilket är skönt.
Den mest misslyckade vad gäller karaktärer är utan tvekan Chirrut (Donnie Yen) som den blinde som nog hade kunnat funka i mindre skala, men nu mest blir fånig ju längre in i filmen man kommer. Hans sidekick Baze Malbus (Wen Jiang) är något bättre med sitt kraftfulla vapen, men båda hade man gärna varit utan eller tonat ner en del. Imperiepiloten Bodhi som bytt sida är lite småstörande, särskilt sättet Riz Ahmed spelar honom på. Sen är Saw Gerrara ganska meninglös och trist, speciellt då man har en som Forest Whitaker i rollen.
Som tur är har man överlag gedigna karaktärer och prestationer. Det finns ingen som direkt stör en ordentligt. Felicity Jones funkar som Jyn Erso, men får väl inte riktigt så mycket att jobba med, speciellt inte om man jämför med Daisy Ridley i Star Wars: The Force Awakens (2015). Mexikanen Diego Luna som Cassian Andor är även han ok, men här kan jag tycka att man kunde haft en mer passande skådespelare, någon som pratar utan brytning. Mads Mikkelsen som Galen Erso gör precis vad man kan begära av honom i en begränsad, men viktig roll. Bäst är ändå Ben Mendelsohn som direktör Krennic, men så är det också filmens bästa karaktär (vilket skurkar brukar vara).
Intrycket av filmen är att det saknas något, en viktig ingrediens. Vad vore Star Wars utan dess musik? Svaret får man här eftersom John Williams inte står för musiken (förutom några klassiska stycken) som man är van vid. Istället är det Michael Giacchino som står för musiken och i ärlighetens namn är den långt ifrån samma klass som man förväntar sig och är van vid. Personligen gör det en hel del för helheten av filmen och detta är ett av filmens svagaste kort. Det gör att man inte riktigt kommer in i filmen så som man hade önskat sig. Det roliga är att jag direkt efter filmen tänkte att det lika gärna hade kunnat vara musik till typ Star Trek (2009). Det visar sig att han gjorde musiken till den.
Summeringen lyder att man tyvärr aldrig känner den där wow-faktorn under filmens gång. Utan den blir det givetvis svårt att känna sig tagen av en film, speciellt en sån här typ av storfilm. Man vill känna rysningar, få handsvett av spänningen och njuta av äventyret. Det känner man inte direkt här. Det är annars snyggt gjort och kopplingarna till de gamla filmerna är oftast bra (även om det känns lite upprepande på sina håll). Dock är det tydligt att man inte lyckats lika bra som Star Wars: The Force Awakens (2015) gjorde. Den var inte heller utan sina svagheter (inte minst en av huvudkaraktärerna), men känslan man hade när man såg den var helt klart mer "rätt".
3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt
Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 8.3
Vi tycker nog rätt lika om filmen. Jag ville ha mer av den. Det är som du skriver att den saknade den där wow-faktorn. The Force Awakens var mer underhållande (trots sin rätt tunna story) vilket saknades här. En helt okej film är det ju.
SvaraRaderaJa, det är egentligen inget fel på storyn här, men den saknar det där lilla extra som man nästan förväntar sig av en sån här film. Helt ok är den absolut.
RaderaMöjligt att jag ser filmen med andra ögon när den ses om.
Onödigt rörig och alldeles för snabbt klippt. Filmen saknade bra musik men också partier där filmen fick stanna upp och andas. Man hade kunnat skala ner på de politiska harangerna (imperiet, allians, rebeller, extremister), helt tagit bort Saw Gerrara och lagt mer energi på att skriva Jyn mer innerligt. Men ändock var detta väldigt bra, oändligt mycket bättre än George Lucas avskyvärda Episode 1-3 i alla fall. Rak fyra från mig.
SvaraRaderaHåller med, de kunde allt ha lugnat ner tempot lite på sina håll, inte minst inledningsvis då man hoppade mellan för många platser.
RaderaVisst är det bättre än 1-3 var, men väldigt bra blev det inte i mina ögon.
Jag kände inte heller nån wow-faktor, fast å andra sidan gör inte jag det för originalfilmerna heller. Min favorit är nog The Force Awakens om jag ska vara ärlig.
SvaraRaderaRogue One tyckte jag var utan hjärta. Allt var lite mer stressat, lite sämre figurer, rörigt.
Håller med om Whitaker, hans rollfigur tillförde knappt nåt. Hans relation till Jyn etablerades aldrig.
Donnie Chen? Är det en alternativ stavning av Donnie Yen?
Förväntade mig självklart inte att denna skulle nå upp till originalfilmen (bäst så klart), men lite mer Star Wars-feeling hade jag önskat mig. Detta lyckades The Force Awakens med bättre.
RaderaPrecis, saknade mer hjärta. Man kände aldrig riktigt för någon, inte ens Jyn som man borde kunnat ha gjort mer med.
Rätt Donnie nu ;)
Måste säga att jag tyckte den var helt ok. Vi tycker tydligen rätt olika om både de olika skådisprestationerna och musiken. Jag tyckte att Lunas lilla brytning var jättesmart och gillade Donnie Yens martial arts-inhopp.
SvaraRaderaNej, musiken var inte så mycket att hänga i julgranen, men jag vet inte om jag tyckte att Williams klämde ur sig några storverk i The Force Awakens heller.
Helt ok är den, men jag vill känna mer och det är där jag tycker man inte riktigt lyckades - i mina ögon.
RaderaLuna störde mig inte, det kändes bara lite konstigt att huvudpersonen inte var amerikan/britt. Däremot var martial arts-biten inget jag uppskattade, särskilt som det blev för mycket av den varan.
Williams musik i The Force Awakens var inte det bästa han gjort, men det passade så mycket mer än vad musiken till denna film gjorde. Stor skillnad.
Vill dock se om Rogue One för att smälta den lite mer.