52 Pick-Up

Titel: 52 Pick-Up / Dödlig fälla
Genre: Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1986
Regi: John Frankenheimer
I rollerna: Roy Scheider, Ann-Margret, John Glover, Clarence Williams III, Robert Trebor, Vanity, Kelly Preston

Handling: En framgångsrik och gift affärsman är otrogen vilket leder till att tre män utpressar honom. När de försöker sätta dit honom för ett mord beslutar han sig för att hitta dem och göra upp.

Omdöme: När filmen sågs första gången så hyrdes den på VHS. Den lämnade inga direkta avtryck efter sig, men en Cannon-film med sköne Roy Scheider i huvudrollen och duktige John Frankenheimer som regissör är allt värd en till titt. När man sen har ett manus som bygger på en bok av Elmore Leonard blir det extra intressant. Hans historier har bl.a. gett filmer som 3:10 to Yuma (1957), Mr. Majestyk (1974) och Jackie Brown (1997).



Harry Mitchell (Roy Scheider) är en gift och framgångsrik affärsman vars företag har kontrakt med regeringen. Han är även otrogen med den yngre Cini (Kelly Preston). Efter några månader får han besök av tre maskerade män som visar honom en video där hans otrohetsaffär blottläggs. De tre männen pressar nu Harry på pengar. Även om han inte vill att hans fru Barbara (Ann-Margret) ska få reda på att han varit otrogen, är han inte helt övertygad om att han bör betala utpressarna. Vad han inte räknar med är att utpressarna är villiga att gå längre för att få som de vill. Mycket längre.



Även om Scheider alltid är sevärd och passar perfekt i sådana här roller och filmer, får man absolut inte glömma de tre utpressarna. Ledaren Alan Raimy spelas skönt sliskigt och bra av John Glover. Sett honom göra bra ifrån sig tidigare så det var föga överraskande. Likaså att Clarence Williams III i rollen som Bobby Shy skulle vara bra som elaking. Han spelade inte minst oförglömligt som fängelsekund i Frankenheimer-filmen Against the Wall (1994). Den tredje i gänget spelas av Robert Trebor i rollen som den homosexuelle och nervöse Leo Franks. Även han övertygar och gör denna trio skön att följa.



Filmens svagaste kort stavas Ann-Margret i rollen som Harrys hustru Barbara. Har aldrig varit särskilt imponerad av henne och här blir det inget undantag. Som tur är har hennes karaktär en tillbakadragen roll under stora delar av filmen. När hon väl får mer utrymme fyller det sitt syfte. Det andra som sänker filmupplevelsen en del är en del jazz som Scheiders karaktär lyssnar på och musiken av Gary Chang. Han gjorde för övrigt musik till flera av Frankenheimers filmer (detta var deras första samarbete av åtta) och bjöd på lite blandad kvalité.



Känslan man får under filmens gång är att det är en film där allt kan hända, där ingen kan känna sig säker. Harry väljer att försöka lösa situationen utan sin frus inblandning, eller polisens för den delen. Att hålla frun utanför blir ohållbart, men när Harry sen beslutar sig för att ge sig efter de tre på egen hand bjuds man på en typisk hämndhistoria jag ofta uppskattar. Nu är det kanske inte Death Wish (1974) över det hela, men trots allt kul när vår "hjälte" Scheider får nog av att hunsas runt.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.4