
Titel: Silence
Genre: Drama
Land: USA/Mexiko/Taiwan
År: 2016
Regi: Martin Scorsese
I rollerna: Andrew Garfield, Adam Driver, Liam Neeson, Issei Ogata
Handling: Historien om två jesuitpräster på 1600-talet som råkar ut för övergrepp och förföljelse, när de reser till Japan för att hitta deras mentor och för att sprida kristendomens budskap.
Omdöme: Jag gillar oftast Martin Scorsese och har gjort det länge. Alla hans projekt lockar dock inte lika mycket och detta var väl ett sådant. Men med tanke på att det är Scorsese och att det är en historia som verkar ha legat honom varmt om hjärtat (planerat att göra film om historien redan i början av 90-talet), var det ändå något jag ville se. Antingen skulle man bjudas på ett känslosamt och starkt historiskt drama eller så skulle det bli lite segt och trist som befarat.

Det är 1600-tal och de två jesuitprästerna Rodrigues (Andrew Garfield) och Garupe (Adam Driver) beger sig till Japan för att ta reda på vad som hänt deras mentor Ferreira (Liam Neeson). Men att bege sig till Japan under denna period är minst sagt dumdristigt och livsfarligt för prästerna då kristendomen inte är välkommen. Rodrigues och Garupe tänker dock trotsa rekommendationen om att hålla sig undan och passa på att hjälpa de japaner som faktiskt har kristendomen som sin religion.

Att påstå att den 160 minuter långa speltiden inte skulle kännas av skulle vara en lögn. Det blir tyvärr en alldeles för seg historia som tar alltför god tid på sig att berätta vad den vill säga. Att en film har ett långsamt tempo behöver per automatik inte betyda att det är dåligt eller fel, men här finns inte mycket som får en att jubla. Istället blir det svårt att hålla ögonen öppna under de långa partierna där det inte händer mycket. Kul nog är det karaktären Inoue (Issei Ogata) som liksom piggar upp en en aning. Det är en skön liten karaktär som får mig att sitta med ett leende mest hela tiden varje gång han öppnar sin mun och med hans gester till sina tjänare. Det är en ond karaktär, men det blir en av få ljusglimtar jag tar med mig från filmen.

Scorsese är en duktig regissör och självklart är det ett gediget hantverk med allt vad det innebär. Ändå känns det som en historia som lika gärna hade kunnat få stanna i bokform. Scorsese gjorde ju tidigare också bl.a. den religiösa The Last Temptation of Christ (1988) som var desto bättre och mer engagerande, om än inte heller någon favoritfilm.
3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt
Betyg:

Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.7
Jag skulle säga att en anledning till att filmen kändes så lång var just att den egentligen inte hade mycket till historia, den ville berätta något annat. Tyvärr blir jag inte klar över vad. Kanske hade jag varit bättre förberedd om jag sett The Last... Dock gillade jag också rollfiguren Inoue
SvaraRaderaSant, historien fanns inte där för en 160 minuters film och då blev det väldigt trist. The Last Temptation... var inte alls så trist som jag minns den.
RaderaInoue livade upp det hela med sin stil och humor som liksom bröt mönstret i tristessen ;)