Five Graves to Cairo

Titel: Five Graves to Cairo / Vägen till Cairo
Genre: Drama/Thriller/Krig
Land: USA
År: 1943
Regi: Billy Wilder
I rollerna: Franchot Tone, Anne Baxter, Erich von Stroheim, Peter van Eyck

Handling: Mitt under brinnande andra världskriget tar brittiske korpralen John J. Bramble in på ett öde hotell i Egypten, efter att ha tvingats undfly de tyska trupperna med Rommel i spetsen. Vad han inte anar är att detta hotell skall komma att bli högkvarter för självaste Rommel och att denne besitter en ny strategisk hemlighet som Bramble på något vis måste ta reda på.

Omdöme: En brittisk pansarvagn är på väg genom den egyptiska öknen. Samtliga i besättningen är döda, förutom korpral John J. Bramble (Franchot Tone) som nätt och jämnt lyckas ta sig ut innan avgaserna dödar honom. Han tar sig genom öknen till ett litet hotell där britterna haft sitt högkvarter i området, men finner att de nyligen gett sig iväg. Endast hotellets egyptiske ägare Farid (Akim Tamiroff) och den franska hushållerskan Mouche (Anne Baxter) är kvar, eller åtminstone vid liv efter att tyskarna bombat området.



När tyska trupper plötsligt anländer till hotellet med den fruktade Rommel (Erich von Stroheim) i spetsen, har Bramble ingenstans att ta vägen. Han antar den döde kyparen Paul Davos identitet och handikapp - klumpfot. Tyskarna verkar först misstänksamma mot honom, men när det visar sig att Davos i själva verket hjälpte tyskarna med information, behandlar de Bramble som en av sina egna. På så vis har han chansen att komma nära Rommel för att kunna döda honom, eller ta reda på viktig information som kan bli avgörande i kriget.



Denna tidiga Billy Wilder är en av två krigsdramer han gjorde där den andra var Stalag 17 (1953). En sak som är typisk för Wilder är hans typ av humor som nästan alltid var närvarande i hans filmer, även när det var allvarliga teman som krig. Nu är det inte så värst mycket humor, men varje gång den nervöse Farid och den sjungande italienske generalen Sebastiano är med ska det vara roligt. Kan tycka att det inte blir så värst roligt och därför hade man istället kunnat satsa mer på att göra filmen mer spännande.



Det blir lite småspännande när Bramble iklädd rollen som kyparen Paul Davos släpar runt på sin klumpfot för att vara i karaktär. Franchot Tone gör för övrigt rollen bra, inte bara fysiskt. Erich von Stroheim som Rommel tar mycket plats och hans roll har en diktatorisk karaktär som blir lite smårolig, även om den i grunden också inger respekt. Anne Baxter som fransyskan Mouche blir en viktig del i det hela och hon funkar också, inte minst då hon känns genuint fransk med sin brytning och allt.



Vad filmen dock inte riktigt lyckas skapa är den där spänningen som man nog ville få fram. Det blir nämligen öppet för att få till en riktigt tät upplösning på det hela när Bramble får reda på Rommels hemlighet. Här tycker jag det inte minst är synd att det inte gradvis pusslas ihop då det istället liksom kommer på en gång. Det går sen väldigt fort med slutet på historien, något som är synd då det alltså hade kunnat bli något mer.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.4