
Titel: Legends of the Fall / Höstlegender
Genre: Drama/Romantik/Krig
Land: USA
År: 1994
Regi: Edward Zwick
I rollerna: Brad Pitt, Aidan Quinn, Anthony Hopkins, Julia Ormond
Handling: En svepande och episk berättelse om överste Ludlow som ensam uppfostrar sina tre söner i sekelskiftets amerikanska västern. De tre bröderna är oskiljaktiga, ända tills Susannah kommer in i familjen.
Omdöme: Vissa filmer har man vetat om en längre tid och hört och läst gott om, men inte riktigt trott på eller känt för att se. Detta är en sådan film. En av orsakerna stavas Brad Pitt som per automatik gjort att man valt bort en del filmer genom åren. Men med Moneyball (2011) ändrade jag lite uppfattning om honom och accepterar honom desto mer nu än vad jag hade gjort tidigare. Han har varit med i en del andra bra filmer, inte minst Se7en (1995) som kom året efter denna (även om det inte var hans förtjänst).

Historien ger oss ett drama om tre bröder som växer upp på en fars gård, långt från storstaden. När den yngste brodern Samuel (Henry Thomas) återvänder från sina studier i storstaden, har han med sig sin fästmö Susannah (Julia Ormond). I och med hennes intåg sprids kärleken mellan bröderna. Hon är förlovad med Samuel, men Alfred (Aidan Quinn) faller med en gång för henne och den något vilde Tristan (Brad Pitt) fångar tidigt hennes intresse.

Med första världskrigets intåg i Europa bestämmer sig Samuel och hans bröder för att ta värvningen och göra nytta, precis som deras numera pensionerade far överste William Ludlow (Anthony Hopkins) en gång i tiden gjorde. Men kriget kommer splittra bröderna på mer än ett sätt som kommer inbringa sorg och lidelse för familjen. Det blir en episk berättelse vars själ befinner sig på familjegården, med inslag av en gammal indianvän till pappa William som är den som berättar historien.

Filmen, som är baserad på en bok, har regisserats av Edward Zwick som några år tidigare gjorde krigsfilmen Glory (1989). Intressant nog känns det som filmen har lite svårt för att komma igång under den första halvtimmen, innan man kastas in på slagfältet under första världskriget när de tre bröderna tagit sig till Frankrike. Filmen och historien blir sedan något bättre efter kriget. Det är nu det liksom blir allvar och de återvändande bröderna växt upp och formats till vad de är.

Vad befarar de medverkande tycker jag man rent utseendemässigt lyckats väl med att ha Aidan Quinn som en av sönerna till Anthony Hopkins. Det känns som de har liknande ögon och uttryck under filmens gång. Det är dock synd att Hopkins försvinner från handlingen ungefär halvvägs in och inte får en bättre roll att jobba med. Fanns helt klart mer att hämta där.

Brad Pitt är annars den som får mest att jobba med i huvudrollen och gör en stabil prestation. Med sitt långa blonda hår och lite vild som han är här är han väl en dröm för många av världens kvinnor. Julia Ormond tycker jag passar fint som kärleksintresset för de tre bröderna, även om hennes karaktär känns något splittrad. Å andra sidan är det inte så konstigt med tanke på alla känslor hon får gå igenom, med både toppar och dalar.

Det är en film som inte gör något direkt fel. Den försöker skapa känslor på flera olika sätt och det funkar, men inte mer än att det är ganska bra. För det hela känns lite för tillrättalagt med James Horners musik och alla intriger. Detta till skiftande årstider som dock fångas väl av det Oscarsvinnande fotot, vilket jag också tyckte var filmens främsta styrka under filmens gång. När en sån här film inte lyckas få en att känna särskilt starkt för vare sig karaktärerna eller händelserna, både de vackra som de tragiska, då har den inte riktigt lyckats fullt ut. Det är ingen dum film, men det finns andra filmer av det här slaget som i mina ögon lyckas bättre och får mig att känna mer.
3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt
Betyg:

Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.5
Hå hå hå se där i mina ögon var detta en tvättäkta kalkon när jag såg om den.
SvaraRaderahttps://filmitch.wordpress.com/2011/07/29/legends-of-the-the-fall-1994-usa/
Så pass? Så kan det bli ibland. För egen del var det första gången den sågs och jag var inställd på en gripande film. Tyvärr grep den inte tag i mig som jag hade önskat, men en kalkon tycker jag inte att det är.
Radera