Physical Evidence

Titel: Physical Evidence / Ont uppsåt
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1989
Regi: Michael Crichton
I rollerna: Theresa Russell, Burt Reynolds, Ned Beatty, Kay Lenz

Handling: En polis blir oskyldigt anklagad för mord, men minns inget av mordnatten då han var kraftigt berusad. Tillsammans med sin advokat försöker han ta reda på vem som satte dit honom och varför.

Omdöme: Från producenten till Jagged Edge (1985) står det på omslaget och ja, så här i efterhand kan man också se vissa likheter filmerna emellan, åtminstone sett till upplägget. Det var från början tänkt som en uppföljare till nämnda film, åter med Glenn Close och Robert Loggia. Det är nämligen en kombination av thriller och rättegångsdrama där en kvinnlig försvarsadvokat ska försöka rentvå sin manliga klient, men där hon är högst osäker på om han är oskyldig eller inte...



Den offentliga försvarsadvokaten Jennifer Hudson (Theresa Russell) vill desperat ha ett meningsfullt fall för att kunna visa upp sig. Så när den inte alltför omtyckte polisen Joe Paris (Burt Reynolds) åtalas för mord, får hon sin chans. Men hon är tveksam till om han är oskyldig eller inte när nya uppgifter dyker upp som han inte berättat för henne. Dessutom dyker det upp människor som vill ge honom alibin som inte håller.



För ovanlighetens skull har Michael Crichton endast regisserat. Vanligtvis bygger det på hans förlaga eller eget manus, men alltså inte här. Riktigt varför han tagit sig an denna film är därför lite av en gåta. Inte blir det bättre när handlingen visar sig vara lite rörig på sina håll och med en Theresa Russell i huvudrollen som inte direkt lyckas bära filmen. Burt Reynolds behöver inte direkt förta sig och försvinner emellanåt från handlingen. Istället är det Ned Beatty, som ju bl.a. spelade mot Burt Reynolds i klassikern Deliverance (1972), som blir roligast att se som åklagaren.



Filmen bjuder inte på så värst mycket nerv under stora delar av filmen. Det blir något bättre under filmens upplösning, men i ärlighetens namn känns filmen kanske mer som en TV-film än en biofilm. Nu betyder det inte att man inte lyckas hålla intresset uppe. Det är liksom småmysigt att se såna här filmer, även om de inte alltid är strålande, och det är denna verkligen inte. Fast den lyckas ganska bra med humorn och ger även en del ofrivilliga skratt. Med bättre skådespelare och en mer motiverad regissör hade det kunnat bli något. Nu blir det inte mer än en tvåa till stark tvåa.

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
11 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 5.1