Visiting Hours

Titel: Visiting Hours / Mördaren går ronden
Genre: Thriller/Skräck
Land: Kanada
År: 1982
Regi: Jean-Claude Lord
I rollerna: Michael Ironside, Lee Grant, Linda Purl, William Shatner

Handling: En galen mördare försöker döda tv-reportern Deborah Ballin. När han upptäcker att det tilltänkta offret överlevde, beslutar han sig för att besöka sjukhuset som Deborah vårdas på för att slutföra jobbet.

Omdöme: TV-reportern Deborah Ballin (Lee Grant) blir efter några kontroversiella uttalanden i en TV-intervju måltavlan för psykopaten Colt (Michael Ironside). Han attackerar henne i hennes hem och skadar henne allvarligt. När hon sen vårdas på sjukhus tänker han göra allt för att slutföra jobbet. Men hon blir inte det enda offret för denna psykopat som njuter av att se på när hans offer håller på att dö och tar foton av dem till sin samling.



Michael Ironside kan här ses som det kanadensiska svaret på Jack Nicholson i The Shining (1980) när han som Jack Torrance är som mest galen. Ironside hade ju gjort sig ett namn året innan i trevliga David Cronenberg-filmen Scanners (1981) och funkar klart bra här som psykopatisk seriemördare.



Utan några direkta förväntningar förväntades ändå en slasher av något slag. Riktigt så blir det inte då det visar sig vara en kombination av seriemördarthriller och lite slasher. Det är dock inte så där jättegrafiskt när det kommer till själva morden och attackerna, men trots allt lite otäckt. Mycket har att göra med karaktären som Michael Ironside spelar. Och han gör det bra och passar också utmärkt i rollen. Han har inte många repliker i filmen, men han gör verkligen filmen med sitt utseende, kroppsspråk och sin övertygande närvaro.



Det blir många besök till sjukhuset för Colt (Ironside) i jakt på sitt offer. Roligt nog bryr han sig inte om han måste döda andra som kommer i hans väg, vilket lämnar flera döda kroppar i hans fotspår. Även om han inte lyckas döda alla han attackerar, kommer det lämna djupa spår och ärr för livet. Man funderar på hur många som egentligen är nära att hamna på mentalsjukhus efter hans framfart för han psykar sina offer rejält. Hade kanske önskat ett lite kraftfullare och mer minnesvärt slut, men det är en klart sevärd skräckthriller. Trea till stark trea.






3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 5.5

Dead Heat

Titel: Dead Heat / Dödlig hetta / Död eller levande
Genre: Action/Komedi/Sci-Fi/Skräck
Land: USA
År: 1988
Regi: Mark Goldblatt
I rollerna: Treat Williams, Joe Piscopo, Darren McGavin, Vincent Price

Handling: Roger och Doug är två riktigt tuffa, skjutglada civilpoliser som åker omkring och fångar skurkar. En dag får de ett anrop om ett pågående diamantrån. Rånarna ger inte upp frivilligt utan dödas efter en våldsam eldstrid. På bårhuset får de veta att det inte är första gången som dessa förbrytare har dött. Deras dödsattester har nämligen redan skrivits under och deras kroppar var redan obducerade när de kom in. Roger och Doug beger sig ut på en udda jakt efter personen som har återupplivat dem.

Omdöme: Det var med relativt lågt ställda förväntningar jag tog mig an denna film som inte fått särskilt bra kritik, men som genom åren verkar ha fått lite av en kultstämpel. Snart visar det sig att det faktiskt är en riktigt rolig och underhållande film. Man kan lätt se det som en blandning mellan Men in Black (1997) och Re-Animator (1985).



De två tuffa och coola poliserna Roger Mortis (Treat Williams) och Doug Bigelow (Joe Piscopo) hamnar mitt i skottlinjen när två rånare omringas och en skottväxling gör att flera poliser dödas. Roger och Doug lyckas rädda situationen genom att till slut döda rånarna, men får en rejäl utskällning av sin chef för deras okonventionella metoder. När de tar sig till bårhuset och pratar med Rogers ex som jobbar som obducent, får de reda på att de två döda rånarna redan hade obducerats en gång tidigare. De har alltså väckts till liv på något sätt och det är upp till Roger och Doug att spåra upp vem som ligger bakom.



Det är en skön blandning mellan humor på både hög och låg nivå, en del ganska brutala scener man inte riktigt förväntar sig i en lättsammare film och en hel del riktigt bra effekter och makeup. Vi får nämligen att göra med zombies vars kroppar börjar förruttna efter ett tag. Är kanske inte direkt förtjust i zombies rent generellt, men vissa gånger funkar det och det gör det verkligen här.



Är det något som är klart ojämnt så är det skådespeleriet. Nu ska man kanske inte analysera det för mycket i en sån här film, men Joe Piscopo (från "Saturday Night Live"-gänget) med sin hockeyfrilla är direkt svag. Å andra sidan blir det passande roligt och han bjuder på en del skön humor som comic relief bredvid den klart bättre Treat Williams. Tillsammans med veteranerna Darren McGavin och Vincent Price är han utan tvekan bäst.



Filmen blir skönt nog bara bättre och bättre när Roger Mortis kämpar mot klockan och inte längre bryr sig. Det känns även som regissören Mark Goldblatt i sin regidebut blev varm i kläderna efter en inledning som lämnade en del att önska. Noterbart är att han främst gjort sig ett namn som filmklippare på actionfilmer som t.ex. The Terminator (1984), Commando (1985), Terminator 2: Judgment Day (1991), The Last Boy Scout (1991), True Lies (1994) m.fl. Han har helt klart tagit med sig en del från sina erfarenheter där och gjort det här till en något oförtjänt underskattad film, om man ser till underhållningsfaktorn vill säga.





3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.0

The Fate of the Furious

Titel: The Fate of the Furious / Fast & Furious 8
Genre: Action/Äventyr/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 2017
Regi: F. Gary Gray
I rollerna: Vin Diesel, Dwayne Johnson, Charlize Theron, Jason Statham, Michelle Rodriguez, Kurt Russell, Helen Mirren

Handling: Med Dom och Letty på smekmånad, Brian och Mia förtidspensionerade och det övriga gänget på fri fot har alla i gruppen skaffat något som liknar vanliga liv. Men när en mystisk kvinna lockar in Dom på brottets bana, och dessutom får honom att förråda de som står honom närmast, ställs de åter inför utmaningar som kommer att testa deras gränser till det yttersta.

Omdöme: Av någon anledning hade jag sett tre av filmerna i serien - den första, andra och fjärde. Den första minns jag som ganska ok, men mer behövde man inte se och de övriga man såg bekräftade det. Nu var det dags för en titt på den åttonde (!) filmen i serien. Det verkar nästan bara som serien växt och blivit en återkommande grej man kan räkna med runt vartannat år.



När filmen inleds på Cuba med att Vin Diesel i rollen som hjälten Dom Toretto tävlar mot en lokal i att köra snabbast, etablerar filmen redan här att man inte direkt kommer få en verklighetstrogen film. Men det är bara inledningen och mer otroligt kommer det att bli. Eftersom man lämnat hjärnan i byrålådan, kan man gott luta sig tillbaka och inte bry sig om att det man får se bara är rent nonsens i 136 minuter. 136 (!) minuter, hur har de egentligen tänkt och lyckats? En sån här film ska inte vara mer än 90. Men det måste sägas att den inte känns så utdragen som befarat.



Filmen är egentligen fylld med sekvenser som funkar som egna korthistorier som man slagit ihop med varandra för att få ihop en långfilm. Det hela känns nästan som en blandning mellan James Bond, Mission: Impossible och valfri superhjätefilm där hjältarna ska klara biffen med hjälp av sina superkrafter. Givetvis ska man ha en ond huvudskurk som är hur rik som helst och undkommit myndigheterna, men av någon oförklarlig anledning ska hon få storhetsvansinne utan anledning. Men annars hade man inte fått en film.



Filmen funkar egentligen någorlunda väl runt karaktärerna som Vin Diesel, Charlize Theron, Kurt Russell och inte minst Jason Statham spelar. Till viss del funkar även Dwayne Johnson bör påpekas. Problemet är bara att han hänger med ett gäng som är oerhört bleka och trista. Vad de ger filmen är lite av en gåta. Förmodligen ska de vara roliga, men det står Jason Statham för med råge. Att de ska leka hackers och vara experter på att köra bil och utföra hemliga uppdrag, det håller inte. Ta bort dem och filmen blir bättre. Allt som allt, lite underhållning, men inget speciellt. Åtminstone är det inte uselt.

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.1

Legal Eagles

Titel: Legal Eagles / En tavla för mycket
Genre: Komedi/Kriminalare/Romantik
Land: USA
År: 1986
Regi: Ivan Reitman
I rollerna: Robert Redford, Debra Winger, Daryl Hannah, Brian Dennehy, Terence Stamp

Handling: Tom Logan är en åklagare som får att göra med advokaten Laura Kelly och hennes excentriska klient Chelsea Deardon.

Omdöme: Mellan de två komedisuccéerna Ghostbusters (1984) och Twins (1988) gjorde regissören Ivan Reitman denna mindre kända film. På ytan verkade det vara en slags rättegångskomedi, men snart visar det sig vara mer än så. Det blir snarare lite i stil med Foul Play (1978), alltså en kriminalkomedi med en del spänning.



New York-åklagaren Tom Logan (Robert Redford) håller på att bli distriktsåklagare när han kontaktas av försvarsadvokaten Laura Kelly (Debra Winger) som vill samarbeta med honom. Hennes klient Chelsea Deardon (Daryl Hannah) är dotter till en konstnär som dog för 18 år sen. Nu anklagas hon för att ha försökt stjäla en tavla. Men hon påstår att den är hennes och målades av hennes far åt henne. När Tom och Laura börjar gräva i fallet, märker de att det ligger en hund begraven. Samarbetet gör givetvis även att Tom och Laura fattar tycke för varandra. Men så dyker Chelsea upp när man minst anar det och rör om i grytan.



En lättsam 80-tals komedi är aldrig fel, tänkte jag när jag tog mig an denna film. Robert Redford har jag aldrig sett som en direkt komisk skådespelare, men han får till ett ganska bra samarbete här med Debra Winger. De bjuder på en del humor när de tillsammans hamnar i en del bekymmer och andra roliga situationer, många gånger då Laura drar med Tom som är lite mer försiktig.



Även om man får en del humor som funkar och lite spänning emellanåt så blir det inte riktigt så charmigt som man önskar av en 80-talare. Nu behövs det givetvis inte om filmen är bra på annat sätt, men här puttrar det mest på utan att nå några vidare höjder. Debra Winger bjuder nog på mest humor, men Robert Redford är trots allt filmens lysande stjärna och gör att filmen funkar både som lättsam komedi och något lite seriösare när det bjuds på både mordförsök, mordbrand och mord.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.9

The Perfect Weapon

Titel: The Perfect Weapon
Genre: Action/Kriminalare
Land: USA
År: 1991
Regi: Mark DiSalle
I rollerna: Jeff Speakman, James Hong, Mako, Cary-Hiroyuki Tagawa

Handling: En kringdrivande karatemästare i Kenpo återvänder till sin hemstad och hittar sin bäste vän mördad av en narkotikaliga. Han vill hämnas men det hela kompliceras av att hans egen bror, som är polis, utreder fallet.

Omdöme: Vad har Goldfinger (1964) och Indiana Jones and the Temple of Doom (1984) gemensamt med denna martial arts-film? Jo, filmens huvudskurk har nämligen en egen Oddjob i form av den storväxte Tanaka (Professor Toru Tanaka). Han var för övrigt även med i filmer som The Running Man (1987), Black Rain (1989) och Last Action Hero (1993). Sen har vi pojken Jimmy Ho som är nästan lika jobbig som Short Round som ju hjälper Indiana Jones i den andra filmen.



Jeff (Jeff Speakman) var något stökig som grabb efter att hans mamma gick bort. Polispappan tog då hjälp av en gammal vän i Kim (Mako) som introducerade Jeff till kampsporten Kenpo. Som vuxen återvänder Jeff till sin hemstad när någon hotat Kim. När han hittar Kim dödad, tänker han vända på varje sten tills han hittar och straffar de skyldiga. Hans yngre bror Adam (John Dye) har gått i pappas fotspår och blivit polisdetektiv. Det är också han som får ta hand om fallet med att hitta Kims mördare.



Det är en martial arts-film som utspelar sig i Koreatown där de olika ligorna konkurrerar om drogförsäljningen och territorium. Jeff kommer utifrån och bryr sig inte om vad som är rätt och fel. Han är den ende som kan lösa mordet och få tag på mördaren. Men att komma åt Yung (James Hong) och hans "hjälpreda" Tanaka är inte det enklaste. Med sina martial arts-kunskaper kommer han dock långt, trots att han inte är den skarpaste kniven i lådan.



Ok, när man har en film som inleder (och avslutar) med Snap-låten "The Power" väcker det genast intresset. Man får en del småunderhållande fajtscener och ett par skratt, men inte så mycket mer. Filmen har helt enkelt inte så mycket som talar för den vad gäller skådespelare, karaktärer (förutom Tanaka), handling eller känsla. Det blir därför för slätstruket och en b-film utan så mycket av värde. Känns som en film som nog funkar bäst för de inbitna martial arts-fansen.

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
11 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.0

The Lost City of Z

Titel: The Lost City of Z
Genre: Drama/Äventyr
Land: USA
År: 2017
Regi: James Gray
I rollerna: Charlie Hunnam, Robert Pattinson, Sienna Miller, Tom Holland

Handling: I hundratals år trodde många européer att Amazonas djungel dolde ett glimrande kungadöme vid namn El Dorado. Efter år av förberedelser begav sig den brittiske upptäckaren Percy Fawcett i början av 1900-talet in i djungeln i hopp om att göra en av de viktigaste upptäckterna i mänsklighetens historia.

Omdöme: Denna verklighetsbaserade historia följer Percy Fawcett (Charlie Hunnam), en brittisk militär vars intresse och kunskap för geologi gör honom till utsedd kandidat att utforska Amazonasdjungeln i Bolivia. Han accepterar uppdraget, trots att det innebär att han måste vara ifrån sin kära hustru Nina (Sienna Miller) och deras lilla son Jack i ett par års tid. Med sig på äventyret får han hjälp av Henry Kostin (Robert Pattinson) som blir hans medhjälpare, högra hand och vän under expeditionen.



För regin står James Gray som tio år tidigare gjorde den något underskattade We Own the Night (2007). Man märker här att det är en regissör som inte stressar fram historien och tar god tid på sig. Det hela baseras på en bok som i sin tur alltså baseras på verkliga händelser. Under de 141 minuterna som filmen håller på kommer historien sträcka sig över två decennier, två kontinenter och ett världskrig, men även en strävan att gå efter en dröm till varje pris.



Med vetskapen om att det var en lång film var farhågorna att det kunde bli lite av ett sömnpiller alternativt en utragen hjältehistoria med en grupp snyggingar (typ). Skönt nog visar det sig inte bli något av de två. Ett sömnpiller blir det inte, även om tempot är relativt långsamt. Intressant nog bygger filmen stegvis upp något som verkar kunna leda till något stort, till något mer. Men när den tagit två steg framåt, tar den ett steg bakåt istället för att ta det sista steget. Detta gör den om och om igen. Wow-upplevelsen uteblir därför och det är lite synd.



Vad gäller skådespelarna måste mest fokus läggas på huvudrollen där Charlie Hunnam övertygar. Han känns genomgående väldigt naturlig i rollen och det känns självklart på något sätt. Han fick mig att tänka en del på en yngre Daniel Day-Lewis. Inte alls till utseendet, men lite till hur han pratar och en hel del till hur han agerar och hans närvaro hela tiden. Robert Pattinson är i jämförelse rena rama B-skådisen vid sidan om honom, fast det kanske inte säger så mycket. Nej, men han och de övriga sköter sig också, men Charlie Hunnam övertygar alltså.



Det är inte en film som går till historien som den mest välspelade, mest spännande, minnesvärda eller nervkittlande filmen, men den är klart välgjord och håller intresset uppe rakt igenom. När man tar sig fram genom den ogästvänliga djungeln, där man bl.a. stöter på oljebaronen De Gondoriz (trevligt inhopp av Franco Nero), kändes det som det kunde bli lite som Werner Herzog/Klaus Kinski-filmerna Aguirre, der Zorn Gottes (1972) eller Fitzcarraldo (1982). Riktigt så blir det inte, men lite sådant äventyr blir det. Sådana här expeditioner in i det okända är allt sevärda, även om de inte alltid behöver ses om eller lämnar jättedjupa spår efter sig.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.1

Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales

Titel: Pirates of the Caribbean: Dead Men Tell No Tales / Pirates of the Caribbean: Salazar's Revenge
Genre: Action/Äventyr/Fantasy
Land: USA
År: 2017
Regi: Joachim Rønning & Espen Sandberg
I rollerna: Johnny Depp, Javier Bardem, Geoffrey Rush, Brenton Thwaites, Kaya Scodelario

Handling: Otursförföljde kapten Jack Sparrow får oddsen emot sig när dödliga spökpirater, under ledning av hans gamle fiende kapten Salazar, flyr från Djävulstriangeln för att döda havets alla pirater - inklusive honom. Det enda sättet att överleva är att hitta den mytomspunna Poseidons treudd och ta kontrollen över havet.

Omdöme: När den första filmen Pirates of the Caribbean: The Curse of the Black Pearl (2003) kom, sågs den främst av två anledningar. Regissören Gore Verbinski hade året innan gjort The Ring (2002) som jag gillade och det skulle handla om pirater och vara ett äventyr, vilket kunde vara trevligt. Riktigt bra var det dock inte och något sug efter att se uppföljarna fanns inte. Det räckte gott och väl med den första.



Nu tog man sig en titt på denna och det tog inte särskilt lång tid innan man började tänka på hur teatraliskt det är, att det inte alls är roligt, att det bara är effektbaserat och att det inte är något gammalt hederligt piratäventyr, utan snarare en modern fantasy. Uppenbarligen är det inte alls för mig för jag blev nästan per omgående trött, något jag i vanliga fall inte blir på bio om jag inte känt mig trött innan. Här fanns det helt enkelt en orsak och det var att filmen inte fick mig att bry mig ett dugg.



Att se en hårt sminkad Johnny Depp tramsa sig som Jack Sparrow gör inget för mig. Inte en enda gång är det direkt roligt när han full som han oftast är ränner runt (förutom en scen med en giljotin som var lite fyndig). Det känns bara som överspel från hans sida, men det visste man från att ha sett den första filmen. Kaya Scodelario som Carina Smyth påminde stundtals om en ung Nicole Kidman till utseendet och Javier Bardem i den stora skurkrollen som den döde Salazar gör sin grej utan att kunna lyfta filmen.



Det är en rakt igenom effektbaserad film utan själ, utan vidare handling och alldeles för lite av det jag önskar att man skulle kunna få se. Hellre ett riktigt piratäventyr på allvar än denna fantasismörja som förstörs av effekter som inte gör något för filmen. Norska regissörsduon Joachim Rønning och Espen Sandberg, som bl.a. gjorde Max Manus (2008) och Kon-Tiki (2012) hade inget lätt jobb då de inte hade mycket att jobba med. Resultatet är precis vad jag ogillar med den här typen av film (fantasy) och varför jag håller mig undan så gott det går.

2 - Skådespelare
1 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
2 - Foto
--------------
10 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.0
IMDb: 8.3

---

Om visningen: Gratis är bäst, brukar man säga. Skulle egentligen gå på en annan film, men i kassan fick vi frågan om vi inte ville pröva att gå på en överraskningsfilm som skulle börja om några minuter - gratis. Enda man fick reda på var att den var amerikansk. Det visade sig vara ett kaffeföretag som lanserade en ny dryck och bjöd därför på visningen som nästan blev fullsatt. Tur var det att man fick filmen och drycken (limesmak med lite kolsyra och en del kaffesmak) gratis. För direkt bra eller gott var det inte...

Survival Quest

Titel: Survival Quest / Hårt mot hårt
Genre: Äventyr/Thriller
Land: USA
År: 1988
Regi: Don Coscarelli
I rollerna: Lance Henriksen, Dermot Mulroney, Catherine Keener, Mark Rolston

Handling: Ett gäng stadsmänniskor, med olika bakgrunder, åker till vildmarken för en fyra veckor lång överlevnadskurs. Samtidigt befinner sig en grupp soldater i området som också ska campa. När en av soldaterna drabbar samman med en av stadsmänniskorna som är en kåkfarare, bryter helvetet löst.

Omdöme: Det här är en film som har en intressant premiss med lite äventyr som övergår till att bli mer än så. Hank (Lance Henriksen) är en överlevnadsexpert som håller i överlevnadskurser ute i vildmarken. Sex nya klienter anländer med flyg. På flyget ut till vildmarken följer även en grupp soldater med som leds av Jake (Mark Rolston), en hårdnackad ledare som gör män av pojkar.



Under den fyra veckor långa överlevnadskursen kommer Hank lära gruppen att samarbeta och lita på varandra, och givetvis hur man överlever i vildmarken. Även om det inte är det enklaste för gruppen, lär de sig lite av allt och trivs med att vara ett med naturen. Men när en av soldaterna (som har övningar i samma område) får för sig att ge sig på överlevnadsgruppen och i synnerhet kåkfararen Gray (Dermot Mulroney), förändras lek till en kamp om riktig överlevnad.



Som sagt, premissen är inte så pjåkig och det är ganska skönt att följa med ut i vildmarken och bort från storstan ett tag. Tyvärr känns det hela mer som en TV-film vad gäller produktionen, skådespeleriet och hela utförandet som inte lyckas skapa särskilt mycket spänning. Lance Henriksen är den enda som känns stabil då överlevnadsgruppen och soldaterna genomgående spelas svagt.



Om man vill se en äventyrsthriller av det här slaget som funkar bättre kan man ta sig en titt på bl.a. White Water Summer (1987) med Kevin Bacon, Shoot to Kill (1988) med Tom Berenger och Sidney Poitier och till viss del även The River Wild (1994) med Meryl Streep och Kevin Bacon (igen). För trots Lance Henriksen lyckas inte denna särskilt bra. Man hade enkelt kunnat göra det här till en klart mycket bättre film då upplägget inte alls är tokigt. Genomförandet är det dock.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
2 - Foto
--------------
11 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.2

Easy Money

Titel: Easy Money / Miljoner på spel
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1983
Regi: James Signorelli
I rollerna: Rodney Dangerfield, Joe Pesci, Jeffrey Jones, Jennifer Jason Leigh

Handling: Monty är gift och far till två barn. När det visar sig att han kommer att ärva $10 miljoner är det på villkor att han slutar dricka, röka och spela under ett år. Hans rika svärmor gillar nämligen inte hans fula ovanor.

Omdöme: När man tar sig an en film med komikern Rodney Dangerfield kan man inte förvänta sig någon vidare film, däremot en del skratt. Han spelar här Monty som jobbar som barnfotograf. Hans bäste vän är rörmokaren Nicky (Joe Pesci). Monty är gift och har två barn - en 12-årig dotter och så 18-åriga Allison (Jennifer Jason Leigh) som precis ska gifta sig med sin Julio (Taylor Negron).



Monty är sällan hemma då han efter sina kortare fotografuppdrag gärna spenderar tid med sina vänner, dricker, röker och spelar om allt möjligt. När han en dag får reda på att kan kan komma att ärva $10 miljoner som varuhuset som hans svärmor äger är värt, blir livet genast intressantare. Eller blir det det? Monty måste nämligen ändra hela sin livsstil för att inom ett år få ärva förmögenheten. Svärmor ogillar helt enkelt hans grisiga stil.



Monty står inför en svår prövning och måste göra allt för att bli en renlevnadsmänniska, trots alla prövningar och lockelser han ställs inför varje dag. Tankarna går lite till Brewster's Millions (1985) där en man (även han kallad Monty) istället måste göra av med en massa pengar för att ärva en förmögenhet.



Det är faktiskt en överraskande kompetent prestation av Rodney Dangerfield som även bjuder på lite djup i vissa situationer. Men givetvis är det främst den komiska sidan han står för och de flesta skämten har han själv varit med och skrivit. Många gånger blir det också så pass roligt att man inte kan hålla sig för skratt. Det kan vara repliker och situationer som man inte riktigt väntar sig. Inte alltid politiskt korrekt, inte alltid barntillåtet.



En rolig och positiv sak är att Dangerfield får bra hjälp av sina medspelare, så som en bra och relativt ung Joe Pesci som både är rolig och visar upp sin seriösa sida när det krävs. 80-tals skådisen Jeffrey Jones funkar också bra och så är det alltid kul att se en ung Jennifer Jason Leigh. Dessutom är Taylor Negron i rollen som Julio riktigt sliskig och bjuder på en del skratt.



Filmen är som bäst under den första timmen. Det är förvånansvärt bra flyt och det finns en story mest hela tiden. Tyvärr tappar filmen under den sista halvtimmen när storyn inte längre blir så sammanhängande och scenerna känns mer lösryckta. Fortfarande kul på sina håll, men som helhet tappar filmen lite ånga. Avslutande delen blir också lite krystad och känns mer som en drömsekvens. Känns inte riktigt som man visste hur man skulle få ihop det hela. Men överlag lite av en skrattfest. Svag trea till trea.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.3