The Last of the Mohicans [DDC]

Titel: The Last of the Mohicans / Den siste mohikanen
Genre: Äventyr/Action/Drama/Romantik/Krig
Land: USA
År: 1992
Regi: Michael Mann
I rollerna: Daniel Day-Lewis, Madeleine Stowe, Wes Studi, Jodhi May

Handling: I kriget om Nordamerika under 1700-talets mitt tvingas både indianstammar och nybyggare välja sida. De brittiska trupperna rekryterar de lokala nybyggarna och skapar en milis för att hjälpa trupperna. En man adopterad av de sista levande mohikanerna, kallad Hawkeye, får i uppdrag tillsammans med de andra mohikanerna att skydda en officers två döttrar.

Omdöme: Nathaniel (Daniel Day-Lewis), eller Hawkeye som han också kallas, är en vit man som vid mycket ung ålder togs in av mohikanen Chingachgook. De två tillsammans med Chingachgooks son Uncas jagar tillsammans och lever ett fritt liv i Kanada under 1700-talets mitt. Men när engelsmännen och fransmännen krigar om territoriet, hamnar de mitt i skottelden. De räddar döttrarna till en brittisk överste, Cora (Madeleine Stowe) och Alice Munro (Jodhi May), från en säker död efter att de attackerats av Huron-indianer. Men det kommer inte bli sista gången de stöter ihop med Huron-indianerna och i synnerhet deras ledare, den grymme Magua (Wes Studi).



Daniel Day-Lewis, Madeleine Stowe, Jodhi May och de övriga funkar mycket bra i sina respektive roller och det finns egentligen ingen som känns fel eller som man känner kunde ha bytts ut. Men det är ändå en som sticker ut lite extra och det är Wes Studi som Magua. Eller rättare sagt, det är Magua som karaktär som sticker ut, men Wes Studi spelar honom perfekt. En minnesvärd karaktär och prestation.



Det är så härligt att återbesöka en film man inte sett på länge, men som man minns som mycket bra. Det är liksom en spänning i luften så fort förtexterna inleds och så är definitivt fallet här när filmens huvudmelodi spelas. Det är en huvudmelodi som kommer att återkomma flera gånger under filmens gång i lite olika form. Vissa gånger ligger den bara i bakgrunden, vissa gånger tar den över scenen totalt. Varje gång med en sådan kraftfullhet att man inte annat än kan få rysningar.



Det är inte ett Indiana Jones-äventyr med skattjakt och en stor portion humor. Nej, detta är i grunden ett klassiskt krigsäventyr med en viktig romantisk ingrediens som bjuder på mycket känslor. Det är spännande, det är gripande, det är ytterst välgjort och på många sätt mästerligt ihopsatt av favoriten Michael Mann.



Det var för övrigt "Definitive Director's Cut"-versionen som sågs som skiljer sig en del från både bioversionen och Director's Cut-versionen. Det bästa av två världar? Ja, kanske det. Det är åtminstone ett bra flyt i den och vad jag kan se saknas inget, även om det var länge sen jag såg DC-versionen.



Kanske är det bara jag, men jag gillar verkligen det här och det enda jag egentligen saknar är att få se den på stor duk. Filmens stegrande intensitet mot slutet är magnifik och riktigt fängslande. Det blir en sådan oerhört lyckad symbios mellan vad man byggt upp, naturen, musiken och de känslosamma och gripande ögonblicken innan eftertexterna rullar. Nu är filmen inte så dum innan dess heller då den genomgående bygger upp storyn och karaktärerna utan några direkta svackor. Det är helt enkelt en kvalitetsfilm som levererar på flera olika plan.



4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
5 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.5
IMDb: 7.8