Mina favoritfilmer - 1951

Ett ganska stabilt år med flera bra filmer. Kanske inte riktigt samma bredd som de bästa åren från 50-talet. Alltid intressant med en stark närvaro av noir-filmer där ungefär hälften är just film-noir.

På topp tio återfinns filmer från:

8 USA
2 Storbritannien

Uppdatering: In på plats #8 kommer The Steel Helmet och ersätter Storm Warning som faller ur listan. 8/4-20

Uppdatering: Plats #10 (The African Queen) flyttas upp till plats #9 och byter plats med No Highway in the Sky. 14/12-20


#10No Highway in the Sky (Henry Koster)



En flygmekaniker upptäcker ett fatalt fel på en flygplansmodell och måste övertyga "kostymerna" att sluta använda denna sortens plan.

Det mesta med James Stewart är bra och så även denna film. Den blandar allvar med humor och det hanterar självklart Jimmy Stewart galant.


#9The African Queen (John Huston)



En alkoholiserad skeppare och en pryd ungmö färdas på skorven "Afrikas drottning" nedför en afrikansk flod under första världskriget. Färden blir outhärdlig för de båda, p.g.a. tyskarna, den osunda tropiska miljön och inte minst varandras sällskap.

Två av de stora på den här tiden, Humphrey Bogart och Katharine Hepburn försöker bräcka varandra i denna klassiker.


#8 The Steel Helmet (Samuel Fuller)



Den tuffe, amerikanske sergeanten Zack dras in i en omtumlande serie händelser i början av Koreakriget tillsammans med en föräldralös, koreansk pojke och en vilsen spaningstrupp.

Realistisk skildring av och inblick i Koreakriget med en duktig Gene Evans i huvudrollen. Gör en hel del med små medel.


#7 Strangers on a Train (Alfred Hitchcock)



Tennisstjärnan Guy hatar sin otrogna hustru. Den mystiske Bruno hatar sin far. Ett perfekt upplägg för ett lekfullt förslag: mördar jag din, så mördar du min. Från den stunden förstärks tvetydigheten oavbrutet.

En Hitchcock-klassiker jag kanske inte riktigt uppskattar lika mycket som hans allra främsta, men detta är ännu en bra film av regissören.


#6 The Lavender Hill Mob (Charles Crichton)



Holland, en mesig bankkamrer som haft samma tjänst i 20 år, planerar en guldkupp mot sin egen bank tillsammans med souvenirförsäljaren Pendlebury.

Elegante brittiske klasskådespelaren Alec Guinness var en mycket duktig skådespelare långt innan han blev Obi-Wan i Star Wars (1977). Här briljerar han i en rolig liten brittisk komedi.


#5 The Enforcer (Bretaigne Windust & Raoul Walsh)



Åklagaren Martin Ferguson skulle gärna vilja se att gangsterbossen Mendoza hamnar i elektriska stolen. Men alla vittnen har en tendens att dö.

Kanske inte den mest kända Bogart-filmen, men denna noir är hård och bra. Faktiskt lite bortglömd med tanke på att Bogart ändå är med.


#4 Ace in the Hole (Billy Wilder)



Charles Tatum är en misslyckad journalist på en landsortstidning i New Mexico. Allt tar en vändning när en man fastnar i en gruva och Tatum av en slump passerar gruvan. Tatum ser sin chans att skapa sig ett namn som journalist och gör allt för att dra ut på räddningsaktionen. Han skickar dagliga rapporter till en stor tidning och storyn blir snart en nationell angelägenhet.

Kirk Douglas är bra i denna Billy Wilder-noir där han som den grävande journalist han vill vara gör allt för att få ett scoop - även om det kan kosta en man hans liv.


#3 Cry Danger (Robert Parrish)



Rocky Mulloy har släppts ut efter fem år i fängelse för väpnat rån. Vännen Danny Morgan sitter dock kvar bakom galler och sonar för samma brott som Rocky. Rocky tänker nu få ut Danny ur fängelset genom att ta reda på vem som satte dit dem.

Gillar verkligen Dick Powell i denna noir som både är klassiskt rapp och har en hel del humor med skön dialog.


#2 The Day the Earth Stood Still (Robert Wise)



Ett rymdskepp landar i Washington DC. Ombord finns utomjordingen Klaatu som kommit till Jorden för att försöka skapa fred. Militären beskjuter Klaatu som måste föras till sjukhus. Han lyckas rymma och tvingas att försöka bevisa för världen att han kommit med fredliga avsikter.

En stor sci-fi klassiker som verkligen får till det och inte minst är aktuell än idag. Förlitar sig inte på en massa effekter utan har istället en mycket gedigen story och ett starkt budskap.


#1 Detective Story (William Wyler)



Jim McLeod är en tuff och cynisk polisdetektiv i New York. Han tror stenhårt på att följa lagen och vara lika hård mot alla misstänkta. Hans nuvarande huvudvärk är Karl Schneider som är misstänkt för att ha utfört olagliga aborter på ett flertal kvinnor som dött. Schneiders advokat informerar poliskommisarien på polisstationen att McLeod inte får komma i närheten av hans klient som frivilligt tänker komma in på förhör. Detta blir en dag ingen kommer glömma.

Detta är en noir som verkligen imponerande på mig med en riktigt bra Kirk Douglas som är som besatt som polisen som bara ska få jobbet gjort, vad som än krävs. Minst lika mycket polisfilm som noir, mycket vass.


Några filmer som slogs om platser på listan var:

His Kind of Woman
The House on Telegraph Hill
The Man in the White Suit
The Mob
Storm Warning

---

Sämsta filmen: When Worlds Collide

En effektbaserad sci-fi som inte lyckas särskilt bra och mest känns som en riktig b-film.


Största besvikelsen: The Tall Target

En film med en fiktiv story som berättar om ett mordförsök på president Lincoln ombord ett tåg. Inte så förtjust i tidsperioden, men storyn borde också ha funkat bättre.

Strangers on a Train

Titel: Strangers on a Train / Främlingar på tåg
Genre: Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1951
Regi: Alfred Hitchcock
I rollerna: Farley Granger, Robert Walker, Ruth Roman, Patricia Hitchcock

Handling: Tennisstjärnan Guy hatar sin otrogna hustru. Den mystiske Bruno hatar sin far. Ett perfekt upplägg för ett lekfullt förslag: mördar jag din, så mördar du min. Från den stunden förstärks tvetydigheten oavbrutet.

Omdöme: Hon må vara mest känd för sina böcker om Ripley som bl.a. ledde till The Talented Mr. Ripley (1999), men denna Hitchcock-film blev den första att baseras på en av Patricia Highsmiths böcker.



Guy (Farley Granger) och Bruno (Robert Walker) stöter ihop på tåget en dag. Bruno känner igen Guy som är en känd tennisspelare. Han har följt hans karriär under en längre tid och följt med i skvallerpressen. Det gör att han vet att Guy håller på att skilja sig från sin hustru som varit otrogen samtidigt som han träffat en ny flickvän i Anne Morton (Ruth Roman), dottern till en senator. Bruno, som är lite udda men inte dum, har ett förslag åt Guy - om jag dödar din fru, så dödar du min far. Guy tar det hela med en klackspark, men snart visar det sig att Bruno menar blodigt allvar...



En rolig iakttagelse gällande några av skådespelarna är att de på sätt och vis påminner mig om andra skådespelare. Robert Walker är utseendemässigt lik Robert Vaughn. Han är för övrigt den som är filmens behållning som den galne Bruno. Farley Granger må inte vara helt lik honom, men lite samma typ och även röstmässigt tänker jag stundtals på Keanu Reeves. Och sen har vi Patricia Hitchcock, regissörens dotter som pratar lite som Emma Stone, även om hon utseendemässigt inte har mycket gemensamt med henne.



Filmen inleder finurligt och det blir kul hur Bruno sätter Guy i en svår sits. Det funkar som bäst under filmens första halva då spänningen finns där och den oberäknelige Bruno dyker upp lite när Guy minst anar det. Men filmen tappar sedan fart under den andra halvan, inte minst sista halvtimmen. Förvisso är det kul med lite tennis mitt i allt, men tennismatchen Guy spelar blir något för utdragen samtidigt som avslutningen inte blir så stark som önskat.



Filmen hade setts tidigare och det kanske påverkar en del, men den greppar inte tag i mig som den borde. Det må inte vara en Hitchcock-favorit, men så gjorde han mycket annat jag uppskattar desto mer. Det är ändå en god thriller vars upplägg, och Robert Walker, funkar bäst.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.0

The Enforcer

Titel: The Enforcer / Ligan
Genre: Film-Noir
Land: USA
År: 1951
Regi: Bretaigne Windust & Raoul Walsh
I rollerna: Humphrey Bogart, Ted de Corsia, Roy Roberts, Zero Mostel

Handling: Åklagaren Martin Ferguson skulle gärna vilja se att gangsterbossen Mendoza hamnar i elektriska stolen. Men alla vittnen har en tendens att dö.

Omdöme: Även om denna film-noir inte har någon känd regissör (Bretaigne Windust) har den en stor stjärna i huvudrollen - Humphrey Bogart. Under inspelningen blev Windust så pass sjuk att en annan regissör fick tas in. Bogart lär då ha plockat in sin gode vän Raoul Walsh som filmade resten av filmen. Han ville dock inte ta åt sig äran utan lät den mindre kände Windust stå kvar som regissör. Det kom att bli Windusts sista långfilm, även om han senare jobbade en hel del på diverse tv-serier.



Bogart är distriktsåklagaren Martin Ferguson som är mycket nära att en gång för alla sätta dit den fruktade gangsterbossen Mendoza och skicka honom till den elektriska stolen. Mendoza är hjärnan bakom en verksamhet med lejda mördare som under en tio års period låtit mörda åtskilliga personer mot betalning. När huvudvittnet dör, måste Ferguson försöka gå igenom utredningen och vittnesuppgifterna i hopp om att hitta något som kan rädda rättegången innan Mendoza går fri.



Detta var en film jag hade sett en gång tidigare och mindes den som bra och hård, även om det var lite från själva filmen som man kom ihåg. Det är aldrig fel med en Bogart-noir, så enkelt är det. Det är också en film som inleder klart lovande och får en genast att bli intresserad när en stor skara poliser för nyckelvittnet i säkerhet i väntan på rättegången som ska hållas morgonen därpå. Vittnet är vettskrämt då han är övertygad om att Mendoza beordrat män att döda honom till varje pris.



Det blir en intressant tillbakablick som visar vad brottssyndikatet går ut på och hur det hela blev uppmärksammat av polisen. Det är en händelserik film som inte har många lugna stunder där mord beställs och genomförs. Vittnen är livrädda och dör till höger och vänster innan Martin Ferguson hinner komma till botten med det hela. Kanske inte riktigt så bra som jag ville minnas, men fortfarande bra. En tempostark noir med flera bra prestationer i mindre roller, och så Bogart som alltid är stabil. Svag fyra.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.4

Gifted

Titel: Gifted
Genre: Drama
Land: USA
År: 2017
Regi: Marc Webb
I rollerna: Chris Evans, Mckenna Grace, Octavia Spencer, Lindsay Duncan

Handling: Frank Adler har uppfostrat sin sjuåriga systerdotter på egen hand. Men när flickan visar sig besitta extrem talang, inledes en kamp om vårdnaden med flickans mormor.

Omdöme: Vad jag inte visste på förhand var att regissören Marc Webb hade gjort (500) Days of Summer (2009), en film som inte var så tokig. Här har romantik bytts ut mot rent drama. I rampljuset står en liten sjuårig flicka och hennes morbror.



Mary (Mckenna Grace) är sju år och uppfostrad av sin morbror Frank (Chris Evans). Hennes enda vän är grannen tillika hyresvärdinnan Roberta (Octavia Spencer). Men nu är det dags för lilla Mary att börja skolan, något både Frank och Roberta har vissa farhågor om. Det visar sig att de har rätt. Mary är på en helt annan nivå än sina jämnåriga klasskamrater och henne lärarinna Bonnie (Jenny Slate) påkallar snart rektorns uppmärksamhet, och Franks.



Frank har uppfostrat Mary som en normal unge och vill att hon ska vara bland normala barn och vuxna, inte bland extremt begåvade och endast i en vuxen miljö. Franks mor och Marys mormor Evelyn (Lindsay Duncan) är dock av en annan uppfattning. Den snobbiga Evelyn ser i Mary vad hon såg i sin dotter, vilket gör att Evelyn vill ha vårdnaden om Mary. Det leder till en kamp om vårdnaden, men även om vad som är rätt för att Mary ska kunna få en någorlunda normal barndom och så småningom ett fungerande vuxenliv.



Det är på många sätt en relativt liten film som serverar ungefär vad man förväntar sig av en sån här historia, med några undantag. Här finns den gode och den onde, det är svart och vitt. Här finns ett kärleksintresse. Och här finns en unge mitt i och drabbas av de vuxnas beslut och girighet. Det är flickan i det hela som gör det till en något annorlunda historia och film. Det är helt enkelt inte vilken situation som helst.



På sätt och vis kan jag känna att det hela blir aningen för tillrättalagt. Att man sett det mesta förr. Det är inte heller gjort med så mycket känslor eller inlevelse som man hade önskat. Å andra sidan är det kanske inte en film som försöker skapa så mycket känslor, utan vill berätta denna historia och låta en sätta sig in i situationen själv. Lilla Mary spelas bra av Mckenna Grace och man känner för hennes situation. Synd bara att filmen känns lite för liten. Något saknas helt enkelt för att bli mer än ok, även om några scener sticker ut.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.7

Transformers: The Last Knight

Titel: Transformers: The Last Knight
Genre: Action/Sci-Fi
Land: USA
År: 2017
Regi: Michael Bay
I rollerna: Mark Wahlberg, Anthony Hopkins, Laura Haddock, Josh Duhamel, Stanley Tucci, John Turturro

Handling: Människan ligger i krig med Transformers, och Optimus Prime är försvunnen. Nyckeln till mänsklighetens framtida överlevnad ligger i det förflutna - i den begravda historien om hur Transformers först kom till Jorden. Krigets utgång vilar i händerna på en osannolik allians: Cade Yeager, Bumblebee, en engelsk lord och en Oxford-professor.

Omdöme: Efter att ha sett den första filmen Transformers (2007) som var ok och den andra Transformers: Revenge of the Fallen (2009) som var mindre bra, tog det ett tag innan det var dags att ta sig an en till film i serien (den femte för övrigt).



Michael Bay hade regisserat samtliga filmer i serien och personligen tror jag att han passade på att testa nya grejer och utveckla kamerorna och tekniken. Det blev liksom som ett projekt i projektet. Självklart lockar också de stora summorna han får för att göra dessa filmer, den saken är solklar. För kan det vara så kul och utmanande att göra filmer som dessa utan att det egentligen leder någonvart? Moroten att få fria händer, vad man än ber om att få leka med och få snuskigt med pengar för att göra det kan inte vara helt fel.



Säga vad man vill om Michael Bay, men han vet hur man underhåller och gör storslagna blockbusters. Även med den verklighetsbaserade och dramatiska 13 Hours: The Secret Soldiers of Benghazi (2016) visade han att han kan göra lite djupare filmer i kombination med kraftfulla actionscener. Här gör han mycket med väldigt lite. Det finns nämligen inte mycket till handling, men vem bryr sig egentligen när det inte finns många lugna stunder under filmens speltid.



Med en speltid på 2.30 är det svårt att inte få några svackor, men det får man inte direkt här. Det är en actionspäckad film, precis som man kan förvänta sig när Michael Bay är i farten. Dessutom får man en hel del humor som allt som oftast funkar bra. Men mitt i allt bjuds man även på en del lite starkare scener. Svårt att säga att det är stämningsfullt då det mest är action på action. Men Bay är bra på att få ut mycket och fortfarande inte låta smöret rinna. Fast ibland är det på gränsen...



Ska eller behöver filmen vara så lång? Definitivt inte. Två timmar hade gott räckt och hade också varit att föredra. Gillar dock att Anthony Hopkins får så pass stort utrymme under filmens gång. Utan att egentligen behöva förta sig visar han hur stabil han är. Han passar bra som engelsk lord med robotbutler. Mark Wahlberg, vad kan man säga? Han är ju ingen vidare skådis, men funkar för det mesta i rollerna han får. För mig tidigare okända Laura Haddock kan man säga är en brittisk Megan Fox (som ju var med i de två första Transformers-filmerna). Hon lämnar väl inga direkta avtryck, även om man får säga att hon inte får mycket att jobba med. Då sticker Isabela Moner ut mer som unga Izabella.



Är man inte ett inbitet fan (vilket jag inte är) kan man gott gå in till en sån här film och endast förvänta sig lite underhållning och action för stunden. Och det är i princip vad man får, varken mer eller mindre. Det är svårt att känna något speciellt för karaktärerna eller transformers-robotarna, men helt oengagerad känner man sig inte. Hantverket från Michael Bay tycker jag inte ska underskattas, även om det "bara" är en blockbuster i mängden som är långt ifrån minnesvärd.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 5.3

---

Om visningen: Filmen sågs i IMAX och 3D. Själva formatet är det givetvis inget fel på. Att se filmen i IMAX kändes helt rätt på förhand och efter att ha sett filmen var den känslan oförändrad. Mycket är filmat med IMAX-kameror. 3D däremot har jag oftast svårt för och likaså här. Inte så att det direkt störde, men för att det inte kändes som det behövdes. Nu var det filmat i 3D (RealD 3D) och inte pålagt, men den hade lika gärna kunnat ses och göras utan.

Colossus: The Forbin Project

Titel: Colossus: The Forbin Project
Genre: Sci-Fi/Thriller
Land: USA
År: 1970
Regi: Joseph Sargent
I rollerna: Eric Braeden, Susan Clark, Gordon Pinsent, William Schallert

Handling: Dr. Forbin är designern till den sofistikerade datorn kallad Colossus som kan styra USA:s kärnvapenförsvar. Kort efter att systemet aktiveras upptäcker den Guardians existens, Sovjets motsvarighet, tidigare okänd för det amerikanska försvaret. Båda datorerna insisterar på att de ska bli ihopkopplade, något båda parterna motvilligt går med på. Så snart länken är ihopkopplad blir de två datorerna en ny superdator som hotar världen med kärnvapenattacker om de kopplas isär.

Omdöme: Denna något kultförklarade film hade setts en gång för länge sen. Absolut noll mindes man från den, förutom att det handlade om datorer så klart. Självklart är en sån här film väldigt omodern när det kommer till de klumpiga datorerna och teknologin överhuvudtaget. Men filmen känns ändå tillräckligt modern i tankesättet och genomförandet. Det är nämligen ett oftast genomtänkt och ganska snyggt foto som känns futuristiskt utan att gå till överdrift.



Regissören Joseph Sargent må inte vara ett hushållsnamn. Tittar man på hans karriär är det en hel del serier och TV-filmer. Men en film sticker ut vid sidan av denna, och det är klassikern The Taking of Pelham One Two Three (1974). Lite intressant att manuset till denna (som bygger på en bok av D.F. Jones) står James Bridges för (ingen relation till Jeff). Han gjorde senare trevliga The China Syndrome (1979) och de två påminner en del om varandra (kärnkraftverk där, kärnvapen här t.ex.).



Ok, så Dr. Forbin (Eric Braeden) har skapat datorn Colossus som ska skydda USA. Den är helt självgående och presidenten (Gordon Pinsent) tillsammans med Dr. Forbin håller ett TV-sänt tal till folket. Men något går snett. Plötsligt meddelar Colossus att den känner av ett annat system. Det visar sig snart vara den ryska motsvarigheten Guardian. Innan forskarna med Dr. Forbin i spetsen, försvaret och presidenten vet vad som sker, har Colossus i princip tagit över och håller världen i ett järngrepp.



Något som blir tydligt direkt från början är att Dr. Forbin är en arrogant och självgod jävel. Han kör i princip över presidenten, CIA-chefen och de övriga och tror hela tiden han vet bäst. Det roliga är att man lär ha velat ha Gregory Peck i rollen, men valde sen att ta den okände tyskfödde Eric Braeden som är lite av en Gregory Peck-kopia (lite liknande röst också), fast utan charm och särskilt bra är han inte heller.



Eftersom man inte känner för Dr. Forbin och de övriga, blir det småroligt att se hur de tampas med Colossus och blir överlistade eftersom superdatorn hela tiden lär sig och blir smartare och smartare. Man tänker, varför drar de inte bara ut sladden? Eller varför har inte Dr. Forbin fixat en strömbrytare av något slag ifall något sånt här inträffar där de förlorar kontrollen över Colossus? Eftersom Dr. Forbin har en så överlägsen attityd hela tiden, tror man att han har full kontroll. Men det har han icke, och det gör att det blir lite komiskt, men även något skrämmande när man tänker att detta kan vara vad som väntar oss...






2 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
4 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.2