One Flew Over the Cuckoo's Nest

Titel: One Flew Over the Cuckoo's Nest / Gökboet
Genre: Drama
Land: USA
År: 1975
Regi: Milos Forman
I rollerna: Jack Nicholson, Louise Fletcher, Brad Dourif, Will Sampson, Danny DeVito, Christopher Lloyd

Handling: Lugn och ro på ett statligt mentalsjukhus är väl bättre än en vistelse i fängelsecell, inte sant? R.P. McMurphy simulerar en sinnessjukdom och flyttar in till de han kallar nötterna. Han skapar snabbt oordning i den annars så disciplinerade vardagen.

Omdöme: Det är inte varje dag en film vinner de fem tyngsta Oscarskategorierna (bästa film, regi, manus, manlig huvudroll och kvinnlig huvudroll). Det är precis vad Gökboet gjorde och det med all rätt. Några av konkurrenterna från året är riktigt bra filmer. Eller vad sägs om klassiker som bl.a. Dog Day Afternoon (1975) av Sidney Lumet, Barry Lyndon (1975) av Stanley Kubrick och Jaws (1975) av Steven Spielberg för att nämna några. Trots det kammade Gökboet alltså hem de fem tyngsta priserna, vilket är imponerande i sig.



Regissören Milos Forman och producenten Michael Douglas (den då fortfarande relativt okände sonen till Kirk Douglas) har hittat en oslagbar kombination av skådespelare vars prestationer man skulle vilja ge fem plus i betyg (utanför gradskalan alltså). Givetvis är Jack Nicholson sanslöst bra och Louise Fletcher välförtjänt av sin Oscar som Nurse Ratched.



Det finns inte en prestation som inte sticker ut och är imponerande. Brad Dourif som den stammande Billy, Danny DeVito som den smått efterblivne Martini, Christopher Lloyd som den smått galne (vad annars) Taber, Sydney Lassick som den ständigt nervöse Cheswick och så vidare. Helt enkelt otroligt imponerande prestationer och välskrivna karaktärer.



Det är en film som på många sätt är tragikomisk. Det bjuds på en hel del humor och värme filmen igenom, men där den övergår till att bli smärtsamt dramatisk och gripande när man närmar sig slutet. Man lär sig känna för och gilla karaktärerna och dess olika sidor. McMurphy (Jack Nicholson) är ju bara där på mentalsjukhuset "på besök" för att han ska utvärderas eftersom han under sin fängelsevistelse uppvisat tecken på att inte vara helt normal. McMurphy är en intelligent man, men som inte följer uppsatta regler som han kanske borde i vissa fall.



En sak man måste säga med Nurse Ratched (Louise Fletcher) är att även om hon är en riktig bitch och inte uppvisar så mycket känslor eller medlidande för sina patienter, kan man till viss del förstå hennes tankesätt om man sätter sig i hennes position. Det är också det som gör att inte minst McMurphy får svårt att få igenom sin vilja då han nog innerst inne respekterar det hon säger. Hon måste som ansvarig för avdelningen upprätthålla en ordning som McMurphy håller på att rubba. Givetvis går det till slut för långt när ingen av dem är villig att vika sig.



Det är ofrånkomligt att inte bli starkt berörd av filmen och inte minst dess upplösning som är hjärtskärande, men ändå inte blir nattsvart. Här finns en gnutta hopp och den kombinationen blir oslagbar. Det är verkligen det som tar filmen till nästa nivå och sätter pricken över i:et. Vägen dit är riktigt bra på alla sätt och vis. Men att kunna avsluta på ett så minnesvärt sätt som också funkar och skapar starka känslor vid omtittar är inget annat än mästerligt. En sann klassiker värd att återbesöka, även om man helst inte ska se den alltför ofta. Man vill liksom suga på karamellen ordentligt när man väl ser den.



5 - Skådespelare
5 - Handling
5 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
22 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 9.0
IMDb: 8.7