Papillon

Titel: Papillon
Genre: Drama/Kriminalare
Land: USA/Frankrike
År: 1973
Regi: Franklin J. Schaffner
I rollerna: Steve McQueen, Dustin Hoffman, Anthony Zerbe, Robert Deman

Handling: Papillon och Dega är fångar på ett franskt fångläger. Fångarna behandlas som boskap och Dega, som fängslats p.g.a. skattebrott, blir snabbt offer för den grymma miljön. Papillon däremot, är en mer råbarkad karl och klarar sig bättre. Han hävdar sin oskuld och försöker gång på gång att fly från den ö där de hålls fångna.

Omdöme: Historien tar sin början när ett gäng franska fångar deporteras från Frankrike till en straffkoloni utanför Franska Guyana. Papillon (Steve McQueen) har fått livstidsfängelse för att ha mördat en hallick, något han säger sig vara oskyldig till. Louis Dega (Dustin Hoffman) har fått ett par år för skattebrott och ses som en enkel måltavla då han är en späd liten man som alla vet har gott om pengar på sig (eller snarare inom sig).



Papillon slår sig ihop med Dega. De kan nämligen hjälpa varandra. Papillon ser till att hålla Dega vid liv, som hans personlige bodyguard. I utbyte ska Dega finansiera Papillons flyktförsök från den s.k. djävulsön. Att fly är dock inte bara näst intill omöjligt, det krävs även en hel del tur och pengar för att muta sig fram. Som om det inte vore nog riskerar man ett tvåårigt straff i isolationscell vid flyktförsök eller annat grovt beteende. Vid andra tillfället är straffet fem år i isolationscell...



Hoppet om frihet är det enda som håller Papillon och många av de övriga vid liv. En del som har ett tidsbestämt straff kan givetvis ta det lite lugnare, som t.ex. Dega som med hjälp av sina pengar kan få det hyfsat bekvämt under omständigheterna. Det blir en rad planering och flyktförsök som leder till lite av ett äventyr där på den ogästvänliga straffkolonin.



Även om jag hade sett filmen en gång för länge sen kom jag ihåg väldigt lite. Det var egentligen två saker jag mindes - isoleringscellen och att en scen utspelade sig högt upp med utsikt över vattnet. Vad jag inte kom ihåg eller förväntade mig var att Dustin Hoffman skulle försvinna från handlingen under långa stunder och Steve McQueen helt och hållet skulle få axla huvudrollen. Nu är det en film som bygger på den riktige Papillons (Henri Charrière) berättelse, så det är inte så konstigt att allt berättas från hans synvinkel.



Detta är en lång film med en speltid på upp emot 2.30. Det känns av på sina håll, men aldrig så det blir tråkigt eller för utdraget. Det behövs för att känna hopplösheten, ogästvänligheten på straffkolonin och det där tinande hoppet om frihet. För det är det historien handlar om, att göra allt som krävs och lite till. Att det blir fysiskt påfrestande är en sak, men det mentala är nog ännu värre. Det tär på psyket något enormt, inte minst om man hamnar i isoleringscell, vilket blir ett faktum för Papillon.



Franklin J. Schaffner var en sån där klassisk regissör som gjorde några mycket bra filmer, varav denna får räknas som den sista. Trion The Best Man (1964), Planet of the Apes (1968) och så Oscarsvinnaren Patton (1970) är inklusive denna alla riktigt bra hantverk som inte ska glömmas bort.



Just hantverket tycker jag är en av filmens styrkor, att det inte finns några direkta svagheter. Man har lagt ner tid på det mesta och låter historien få den tid den behöver på sig. Kanske tar den lite väl god tid på sig när man närmar sig slutet. Filmen tappar lite glöd, karaktärerna har lite smått tappat förståndet och den långa speltiden gör sig då påmind. Den stabila fyran under stora delar av filmen känns därför inte längre lika självklar, men trots allt en fyra.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 8.0