Someone's Watching Me!

Titel: Someone's Watching Me! / Förföljd / Hett objekt
Genre: Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1978
Regi: John Carpenter
I rollerna: Lauren Hutton, David Birney, Adrienne Barbeau, Charles Cyphers

Handling: Leigh Michaels flyttar ensam in i en skyskrapa i Los Angeles och blir snart trakasserad av en man som bor i ett närliggande hus. Till slut söker mannen upp henne.

Omdöme: Kort innan John Carpenter gjorde den numera klassiska Halloween (1978), gjorde han denna mindre kända film. Han lär ha blivit kontaktad att skriva manuset inspirerat av verkliga händelser, och fick sen chansen att själv regissera - för TV. Det lär ha tagit runt tio dagar att filma det hela, men någon direkt TV-filmskänsla bjuds man inte på.



Leigh Michaels (Lauren Hutton) har precis flyttat till Los Angeles från New York för att försöka starta om. Hon hyr en fin lägenhet i ett höghus som har gott om stora fönster och utsikt från alla rum, men mest mot ett annat höghus mitt emot. Hon börjar jobba på TV och träffar där sin nya kollega och vän Sophie (Adrienne Barbeau). Allt verkar rulla på där i Los Angeles, även en ny pojkvän i Paul (David Birney) verkar kunna bli något. Problemet är bara att någon börjar terrorisera henne med obehagliga samtal och presenter. Någon vet hennes varje steg och ser inte minst henne genom fönstret i sin nya lägenhet...



Även om man på flera sätt känner att det är en Carpenter-film med vissa likheter med nämnda Halloween, så är det till stor del en hyllning till Alfred Hitchcock och inte minst hans Rear Window (1954). Det hela är uppbyggt på ett Hitchcock-liknande sätt och har även en del humor, speciellt under första halvan när Lauren Hutton som Leigh Michaels har en lättsam och skämtsam stil innan hon bryts ner psykiskt.



Det var en film som länge var svår att få tag i, men en gång för länge sen sågs den på video. Grundpremissen kom man ihåg, men inte så mycket mer. Vad som överraskade mest nu är att filmen känns så pass proffsig och inte det minsta TV-filmsaktig som man skulle kunna tro. Det enda det egentligen märks på är när bilden ett par gånger tonar ut till svart (uppenbarligen för reklamavbrott), men aldrig så det direkt stör.



Annars är det oftast bra foto och Carpenter var van vid att jobba med mindre budget så det funkar. Intressant nog blev han ombedd att låta någon annan göra musiken till filmen, något han annars brukade göra själv med gott resultat. Istället för hans elektroniska musik får man snarare mer klassisk stämningsmusik som gör sitt jobb. Den bygger fint upp stämningen och gör även att det påminner om en Hitchcock-film.



Filmens första timme eller så funkar nog bättre än den sista tredjedelen, men det blir inte direkt svagt någon gång. Det jag gillar med den första timmen är dels att Lauren Hutton mest är ensam i lägenheten när hon får samtalen och presenterna, dels att hon har gott humör och är skämtsam vilket leder till en del skratt på vägen. Musiken, som varit bra och passande under filmens gång, tappar en del mot slutet när spänningen trappas upp och då tappar också filmen på det.



En kul notering är att en viss Len Lesser dyker upp i en liten, men viktig roll mot slutet. För de som kan sin "Seinfeld" spelade han den oförglömlige Uncle Leo, vilket självklart är extra kul när han dyker upp här nästan tjugo år tidigare.



3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7