St. Ives

Titel: St. Ives
Genre: Kriminaldrama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1976
Regi: J. Lee Thompson
I rollerna: Charles Bronson, John Houseman, Jacqueline Bisset, Maximilian Schell

Handling: Den rike Abner Procane får ett par viktiga dokument stulna. Han anlitar kriminalförfattaren Raymond St. Ives för att hitta papperen.

Omdöme: Under mitten av 70-talet kom flera moderna noir-filmer, mycket tack vare framgången Chinatown (1974) hade. Hade inte direkt förväntat mig en sådan film här där Charles Bronson ses i titelrollen (filmen bygger förresten på en bok vid namn "The Procane Chronicle"). Det skulle intressant nog bli det första av hela nio samarbeten med regissören J. Lee Thompson under 70- och 80-talet. Han hade bl.a. gjort klassiker som The Guns of Navarone (1961) och Cape Fear (1962).



Ray St. Ives (Bronson) är en f.d. kriminalreporter som numera lagt av och sadlat om som kriminalförfattare. Han har ett gott rykte om sig, men har något av ett spelberoende. Nu har han ont om pengar när hans advokat har ett jobb åt honom. Den rike och mystiske Abner Procane (John Houseman) har fått viktiga dokument stulna. Utpressaren har ringt och sagt att han vill ha $100.000 levererade av just St. Ives. För besväret ska St. Ives få $10.000 av Abner Procane, något St. Ives genast nappar på.



Det tar inte lång tid för St. Ives att inse att uppdraget blir svårare än det först verkar. Folk har en tendens att dö runt honom och han blir snabbt misstänkt av de två polisdetektiverna Frank Deal (Harry Guardino) och Carl Oller (Harris Yulin) som är på honom så fort de får chansen. Samtidigt måste St. Ives försöka ta reda på vem denne Abner Procane egentligen är och håller på med. Dessutom är Procanes assistent Janet Whistler (Jacqueline Bisset) och hans läkare Dr. John Constable (Maximilian Schell) lite luriga som St. Ives får hålla ögonen på.



Filmen har gott om humor vid sidan av mysteriet och det är välkommet. Bronson är klart passande i rollen även om det är mer mysterium än action han har att jobba med. Lite roligt blir även att se Jeff Goldblum åter dyka upp som skurk, precis som han gjorde i Death Wish (1974), och att dessutom se Robert Englund i samma gäng innan han ju blev Freddy Krueger i Nightmare on Elm Street (1984).



En sak som man inte ska underskatta är musiken av Lalo Schifrin. Den må inte vara strålande, men ändå bra och klart passande. Den skapar en skön stämning och påminner stundtals om den han gjorde till Dirty Harry (1971). Filmen skriker 70-tal vare sig det är musiken eller färgerna. Det är mycket brunt i olika nyanser, något som var innefärgen på 70-talet. Särskilt snyggt är det inte, men det skapar trots allt en gemytlig stämning - om man gillar 70-tals film vill säga.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.3