onsdag 9 augusti 2017

Dunkirk - en gång till i IMAX



Precis som med Interstellar (2014) kändes det som man ville passa på att se filmen i IMAX. Skillnaden mellan de två filmupplevelserna var dock sådan att suget efter att se om denna inte var i närheten av lika stor som med Christopher Nolans förra film. Med det sagt var det en film man ändå ville se om i IMAX då upplevelsen är så mäktig.

Två saker blev uppenbara om man jämför de två tittarna. Den första var givetvis att nerven från den första titten när man inte vet vad som väntar inte riktigt infinner sig igen. Dock är intensiteten svår att värja sig emot och den gör att man är inne i filmen även denna gång.

Den andra stora skillnaden var att det den här gången var mer uppenbart och enklare att hänga med i hur filmen var berättad och klippt. Första gången tänkte jag inte direkt på det, men nu var det desto enklare att hänga med i att händelseförloppet inte alltid visas i ordning. Det har sina för- och nackdelar. Nackdelen är att samma sak kan visas upp till tre gånger eftersom vi följer tre historier. Fördelen är att man kan bibehålla intensiteten och bjuda på en något unik krigsfilm där individerna egentligen inte är de viktigaste, utan gruppen på hundratusentals män och hur det påverkade en hel nation är det.

Blev filmen bättre eller sämre? Varken eller skulle jag vilja påstå. Blev mer imponerad av hur det är ihopsatt och hur välgjort det är, verkligen toppklass, precis som man lärt sig att förvänta sig av Nolan. Men den där sköna magkänslan man vill känna infinner sig inte riktigt, mer än vid något tillfälle.

En sak är dock fullständigt glasklar och det är att Nolan är en rackare på att utnyttja IMAX-formatet och gör filmerna till filmupplevelser av den gamla skolan, och det är för egen del väldigt uppskattat.

Läs min text om Dunkirk efter första titten.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar