Chronic

Titel: Chronic
Genre: Drama
Land: Mexiko/Frankrike
År: 2015
Regi: Michel Franco
I rollerna: Tim Roth, Robin Bartlett, Michael Cristofer, Sarah Sutherland

Handling: En hemvårdsskötare arbetar med dödssjuka patienter samtidigt som han kämpar med en egen tragedi.

Omdöme: Detta kom att bli den tredje filmen av mexikanske regissören (och manusförfattaren) Michel Franco som jag tog mig an. En uppskattad filmfestival-regissör som inte skyr svåra ämnen och behandlar dem på ett naturligt och realistisk sätt. Hans tidigare filmer var på spanska, men denna är helt på engelska och utspelar sig i USA. Dock är det en universell historia som skulle kunna utspela sig var som helst.



Tim Roth axlar huvudrollen som David. Han är en hemvårdsskötare som blir väldigt fäst vid sina patienter och de i honom. Han sitter dock på en eller annan hemlighet som sakta kommer fram under filmens gång. Det gör honom till en intressant karaktär och ger historien mystik, även om det i grund och botten är ett dystert drama.



David har nämligen att göra med dödssjuka patienter som behöver hjälp i hemmet. Han hjälper dem med det mesta och är där för dem, något inte ens familjemedlemmarna är i många fall. Han är duktig på det han gör, men hans nära kontakt med sina patienter uppskattas inte av alla, i synnerhet en del familjemedlemmar som tycker att han går för långt.



Det är som sagt en dyster historia där framtidsutsikterna för patienterna är minst sagt bleka. Det tär givetvis på Davids psyke när han ser det var och varannan dag, och då han engagerar sig som han gör. Hans eget privatliv är till stor del en gåta och han verkar fly verkligheten genom att begrava sig i jobb och utge sig för att vara någon annan. Men förr eller senare hinner hans förflutna ikapp honom. Han måste då ta itu med sina egna problem samtidigt som han tar sig an nästa patient.



Helt utan musik och med långa tagningar där kameran ofta är stationär, kräver filmen en del av skådespelarna som är duktiga. Men det kräver även en del tålamod av tittaren. Ämnet är inte det trevligaste att följa så det är inte helt otänkbart att många antingen väljer bort filmen eller ger upp under filmens inledning. Nu blir filmen aldrig direkt sprakande eller fartfylld, men den har en poäng och pusselbitarna faller sakta på plats. Det är inte för inte som Michel Franco vann för bästa manus i Cannes. Ändå är det svårfrånkomligt att ämnet är så pass dystert att det blir svårt att "njuta" av filmen.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.6

Ingrid Goes West

Titel: Ingrid Goes West
Genre: Komedi/Drama
Land: USA
År: 2017
Regi: Matt Spicer
I rollerna: Aubrey Plaza, Elizabeth Olsen, O'Shea Jackson Jr., Wyatt Russell

Handling: En ung kvinna blir besatt av en internetkändis och flyttar till Los Angeles för att försöka bli vän med henne i verkliga livet.

Omdöme: Att vara besatt av sociala medier och inte ha något annat liv kan vara farligt. Det är fallet med Ingrid (Aubrey Plaza) som inte har någon här i livet efter att hennes mamma går bort efter en tids sjukdom. Ingrids hela vakna liv spenderas på telefonen där hon följer diverse personer på sociala medier, som bl.a. Instagram. En dag får hon en ny måltavla, internetkändisen Taylor (Elizabeth Olsen) som är fotograf och flitig användare av Instagram. Ingrid får för sig att vilja bli vän med Taylor - på riktigt. Så hon bestämmer sig för att bege sig till Kalifornien. Frågan är bara hur hon ska komma nära Taylor...



Vad som skulle kunna vara en lättsam komedi med en massa korkade ungdomar blir något mer än så. Till en början är det en massa sociala medier-snack vilket var väntat med tanke på filmens tema. Skönt nog blir det inte så monotont som man skulle kunna tro. Istället blir det desto mer öga mot öga-möten Ingrid ställs inför när hon kommer till Kalifornien.



Vid sidan av att söka upp och bli vän med Taylor, som visar sig vara ihop med Ezra (Wyatt Russell), bekantar sig Ingrid med killen hon hyr av, Dan Pinto (O'Shea Jackson Jr.). Han kommer komma till användning för Ingrid på mer än ett sätt, men även visa sig vara trevlig att vara med. Han är dessutom en Batman-fantast, något Ingrid kommer få känna på.



Ingrid är en stalker som menar väl, men som kan gå hur långt som helst och är villig att ljuga om det mesta för att få som hon vill. I hennes värld gör hon inget fel, även om hon inte alltid är helt oärlig. Aubrey Plaza spelar henne övertygande vilket bjuder på både humor som allvarliga situationer. O'Shea Jackson Jr. som Dan Pinto funkar också klart bra och känns väldigt avslappnad. Ihop med Aubrey Plaza bjuder de på det mesta av det bästa.



Till stor del en komedi, men också en träffsäker satir som visar hur långt saker kan gå. Det blir en klart allvarligare ton ju längre in man kommer och till slut känner man att det kan gå precis hur som helst. Det känns även som man avslutar på ett passande sätt. För även om Ingrid är vrickad så gillar man henne på något sätt. Mycket tack vare Aubrey Plazas prestation som prickar rollen precis rätt.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.2

Du forsvinder

Titel: Du forsvinder / You Disappear
Genre: Drama
Land: Danmark/Sverige
År: 2017
Regi: Peter Schønau Fog
I rollerna: Trine Dyrholm, Nikolaj Lie Kaas, Michael Nyqvist, Meike Bahnsen

Handling: Den respekterade skolrektorn Frederik arresteras och anklagas för bedrägeri i miljonklassen. Det visar sig att Frederik de senaste tre åren haft en hjärntumör, som förändrat hans personlighet. Hans hustru Mia måste tillsammans med advokaten Bernard uppamma all sin styrka för att få honom frikänd och rädda sin familj.

Omdöme: Detta danska Oscarsbidrag baserat på en bok följer huvudsakligen tre personers liv efter att det uppdagas att en skolrektor inte bara drabbats av en hjärntumör utan även förskingrat en stor summa pengar under den perioden. Historien berättas inte i kronologisk ordning vilket gör att vi får en hel del hopp i tiden från tiden innan och under rättegången.



Till stor del blir hustrun Mia (Trine Dyrholm) den som hamnar i centrum av det mesta som händer. Hennes make Frederik (Nikolaj Lie Kaas) är skolrektorn som fått en hjärntumör och förskingrat pengar. Äktenskapet får sig givetvis en rejäl törn och deras tonårige son får det inte lätt. Mia visar sig inte heller vara guds bästa barn. Här är kanske det intressantaste med filmen när mer om henne kommer fram längre in. Försvarsadvokaten Bernard (Michael Nyqvist) får en viktig del i det hela, och framställs inte heller som en helylleman.



Dansk film brukar vara bra på att kännas äkta och få en att känna. Här har man inte heller ett muntert tema, så det är kanske inte så överraskande att man får en ganska mörk film. Men det är också en film som mest bara känns utan driv och deppig. Där man inte direkt känner för någon karaktär. Vem är egentligen sympatisk här? Kanske ska man se det som att ingen är perfekt och att alla har sina svagheter. Men sympatisera med dessa har man svårt för.



Det hela blir också lite för upprepande med rättegången och hoppandet i tiden där vi ofta får ta del av en berättarröst som talar om hur hjärnan fungerar och hur en tumör påverkar. Det är en dyster historia helt enkelt, men man borde fått en att känna mer och haft mer energi i berättandet. Det känns helt klart som att det saknas något. Lite själlöst helt enkelt. Lämnar en överraskande kall inför något som borde frambringa klart mer dramatik och känslor.

3 - Skådespelare
3 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.8

The Villainess

Titel: Ak-Nyeo / The Villainess
Genre: Action
Land: Sydkorea
År: 2017
Regi: Jung Byung-gil
I rollerna: Kim Ok-bin, Shin Ha-kyun, Sung Jun, Kim Seo-hyeong

Handling: Sook-Hee är en tränad yrkesmördare. Hon var bara en liten flicka när hennes träning påbörjades i Yanbian, Kina. När hennes mentor gick bort och hon fick möjlighet till att starta ett nytt liv begav hon sig till Sydkorea som statlig agent. Hon blir lovad frihet efter 10 års tjänstgöring och beslutar sig då för att sadla om inom teatern. Kort därpå dyker två män upp i hennes liv och mörka hemligheter från hennes förflutna uppdagas.

Omdöme: Regissören Jung Byung-gil hade tidigare gjort action/thrillern Confession of Murder (2012) som blandade och gav. Redan i den actionfyllda öppningsscenen förstår man ungefär vad man kommer att bjudas på här. Det är på sina håll nästan serietidningsaktigt alternativt som taget ur ett TV-spel när huvudpersonen tar sig an ett oändligt antal beväpnade män på egen hand.



Likt Luc Bessons gamla pärla Nikita (1990) rekryteras en ung kvinna och lärs upp till att bli en statlig koreansk agent och mördare. Hennes bakgrund kommer under historiens gång fram och det står snart klart att hon redan är en tränad yrkesmördare som växt upp i Kina. Hon lovas ett normalt liv med pension och förmåner efter tio års trogen tjänst. Hon har inte mycket val med tanke på att hon föder en dotter som betyder allt för henne...



Lite Nikita-action (finns några scener som är väldigt snarlika, inte minst badrumsscenen) med inslag av Kill Bill-filmerna vad gäller sprutande blod och en del svärdfajter. Detta är dock en film som bjuder på mycket action och lite verkstad. Det blir ofta väldigt ryckigt, både sett till fotot, klippningen och hoppandet i tiden med en hel del tillbakablickar. Lite smårörigt skulle man kunna säga, även om det mesta faller på plats under den två timmar långa speltiden.



Det känns som regissören vill få med lite för mycket och försöker visa upp en massa coola actionscener. Men dessa bjuder inte på några direkta wow-upplevelser och ju längre in man kommer, ju mindre bryr man sig om vad man får se. Det blir helt enkelt för mycket action utan själ, och då funkar inte en film som försöker ha lite djup. För en del djup har annars storyn. Det är bara det att det inte riktigt kommer fram här.


Vem säger att man inte kan sitta framför ratten?

Filmen saknar även den typiska koreanska humorn som nog hade behövts för att det hela inte skulle få en så allvarlig ton. Det hade nog kunnat hjälpa en hel del. Någon ny Nikita är det definitivt inte heller. Nej, detta blev mest en besvikelse även om den har gott om action.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.7

Wheelman

Titel: Wheelman
Genre: Action/Thriller
Land: USA
År: 2017
Regi: Jeremy Rush
I rollerna: Frank Grillo, Garret Dillahunt, John Cenatiempo, Caitlin Carmichael

Handling: En flyktbilsförare blir anlitad till vad som verkar vara ett vanligt bankrån. Han inser snart att han blivit lurad och dragits in i något betydligt större och farligare. I en desperat kamp mot klockan försöker han ta sig ur det han startat och ställa allt till rätta.

Omdöme: Wheelman (Frank Grillo) är en nyligen separerad man med en 13-årig dotter som väntar på honom hemma i hans lägenhet. Det är hans helg med dottern, men denna kväll har han ett jobb att utföra som flyktbilsförare. Han måste nämligen betala av en skuld som han dragit på sig efter att ha lånat pengar för att kunna försörja sin familj under tiden han satt inne i fängelset.



Uppdraget är simpelt (om det nu kan vara det med tanke på att ett allvarligt brott begås). Wheelman som han kallas ska hämta en flyktbil från ett garage. Han tar bilen, som har en röd baklucka, och plockar upp två män som ska genomföra ett bankrån. Då får han samtal från den man som betalat för jobbet som säger att han ska lämna de två männen efter sig när de lagt pengarna i bakluckan. För de har order om att döda honom så fort jobbet är klart. Det blir startskottet på en helvetesresa för Wheelman som snart förstår att han dotter och ex-fru är i livsfara.



Måste säga att detta visar sig vara en på det stora hela lyckad liten film. Det är inte någon stor produktion det handlar om där stora delar av filmen följer Frank Grillo (som är bra) i och runt flyktbilen. I princip allt är filmat från bilen alternativt några kameror som är monterade på utsidan av den. Det kräver att historien har något mer att bjuda på än att bara följa en man som sitter i en bil och kör som en dåre. Här bli det också mer än så då han ständigt får samtal från de inblandade samtidigt som han måste komma i kontakt med sin familj och försöka ta reda på vad som egentligen händer och varför.



Det kändes först som att det kunde bli lite som Drive (2011). Men filmen blir snarare som The Driver (1978) och Locke (2013), fast med högre tempo och bättre. Det må inte vara en revolutionerande film man ser eller ett manus som överraskar eller har smarta twists eller liknande. Men den bjuder på exakt vad man vill se om man är upplagd för en fartfylld film med en del nerv på runt 80 minuter.



Vid sidan av Frank Grillo, som alltså funkar klart bra och känns övertygande i huvudrollen, är det lite svagare. Men inte så det blir dåligt eller störande. Det är trots allt Wheelman som är "huvudattraktionen". En sak som är ganska skön är att man slipper gangsters som är ryssar eller liknande som det ofta brukar vara i sådana här filmer. Här är det istället två rivaliserande gäng från New York och Philadelphia som Wheelman hamnar emellan. Nej, det här var en trevlig film för stunden. Kanske inte en blivande klassiker eller liknande, men tillfredsställande.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.7

Mina favoritfilmer - 1942

Inte nödvändigtvis det starkaste året för årtiondet, men inte heller det svagaste. Ganska tufft om platserna längre ner på listan då de inte är särskilt givna. Desto enklare att rada upp den övre halvan där man bjuds på både klassisk komedi och romantik.

På topp tio återfinns filmer från:

8 USA
1 Storbritannien
1 Frankrike


#10 The Talk of the Town (George Stevens)



När en fabrik brinner ner arresteras stadens notoriske bråkstake Leopold Dilg för mordbrand. Leopold flyr och gömmer sig hos sin barndomskärlek Nora Shelley i ett hus som hon just hyrt ut till den intet ont anande juridikprofessorn Michael Lightcap. Hans ovälkomna gäster släpar iväg med honom från juridik i teorin till äkta juridik i praktiken.

En småtrevlig komedi och ett triangeldrama som i sina bästa stunder bjuder på en trevlig stund, men som även får med sånt som man kunde varit utan.


#9 The Murderer Lives at Number 21 (Henri-Georges Clouzot)



Inspektör Wens är en seriemördare på spåret som mördat fyra personer på gatan inom loppet av fyra månader. När Wens får tips om att mördaren bor på ett pensionat, tar han själv in på pensionatet för att försöka hitta mördaren. Men det visar sig snart finnas fler misstänkta personer som bor där.

Ett trevligt mordmysterium med en del humor i denna film som känns lite modernare än vad den är. En tidig film av franske Hitchcock.


#8 Went the Day Well? (Alberto Cavalcanti)



En grupp tyska soldater anländer till en engelsk by under andra världskriget, förklädda till engelska soldater. Byborna anar inget, men när några av dem upptäcker sanningen tas hela byn tillfånga av tyskarna.

Inte riktigt som man förväntar sig av en sån här film från den här tiden. Överraskar en del med några oväntade händelser och är på det stora hela trovärdig.


#7 Mrs. Miniver (William Wyler)



När andra världskriget drabbar Storbritannien, förändras livet radikalt för invånarna i en liten engelsk stad. Fru Miniver står i centrum för händelserna. Allt från att hon får en lokal ros uppkallad efter sig, till att hennes son blir förälskad i en ung vacker kvinna från traktens förmögna släkt. Samtidigt skördar kriget sina offer.

Ett ganska klassiskt och typiskt melodrama från den här perioden runt andra världskriget. Funkar relativt bra, utan att nå de riktiga höjderna.


#6 The Pride of the Yankees (Sam Wood)



Historien om den legendariske basebollspelaren Lou Gehrigs liv, som drabbades av muskelsjukdomen ALS.

En varm, lite lättsam och stundtals gripande film med en älskvärd Gary Cooper i huvudrollen i denna verklighetsbaserade historia.


#5 Larceny, Inc. (Lloyd Bacon)



Tre nyligen frisläppta bovar tänker försöka bli hederliga. Men när de inte får något lån hos banken bestämmer de sig för att råna den istället. De köper väskaffären bredvid och börjar gräva en tunnel in i bankens valv. Men kunder, försäljare, poliser och döttrar gör att saker och ting inte direkt går som smort.

Rolig kriminalkomedi med en utmärkt Edward G. Robinson som bär filmen på sina axlar. Kanske inte lika minnesvärd som de bästa komedierna från årtiondet, men klart sevärd.


#4 This Gun for Hire (Frank Tuttle)



Lönnmördaren Raven utför ett mord som kommer att få politiska konsekvenser. När han blir lurad på betalningen bestämmer han sig för att hämnas gruvligt på sin uppdragsgivare. Det blir svårare än han tänkt sig - med polisen i hälarna. Men han får oväntad hjälp av en flicka vid namn Ellen.

En trevlig noir med Alan Ladd och Veronica Lake som har några minnesvärda scener, inte minst mot slutet som höjer denna film ett par snäpp.


#3 Casablanca (Michael Curtiz)



Rick Blaine, en cynisk nattklubbägare i den under andra världskriget kritiska staden Casablanca, får problem när hans gamla flamma Ilsa Lund oförhappandes dyker upp och, tillsammans med sin efterlyste make Victor Laszlo, vill köpa utresepapper.

Klassikernas klassiker, ja en av de stora. Svårt att värja sig mot händelseutveckligen och inte minst skådeplatsen på huvudpersonen Rick's café. Mysig inte minst, och med ett klassiskt slut.


#2 The Palm Beach Story (Preston Sturges)



En uppfinnare behöver pengar för att förverkliga sin idé. Hans fru bestämmer sig för att hjälpa honom genom att skilja sig och gifta om sig med en miljonär.

Riktigt rolig romantisk komedi som bjuder på många bra prestationer och sköna karaktärer. Tappar kanske lite under andra halvan, men överlag en komedi att se och kan i viss mån ses lite som en inspiration till Some Like It Hot (1959).


#1 To Be or Not to Be (Ernst Lubitsch)



En polsk teaterensemble under ledning av Joseph Tura och hans fru Maria, finner sin vardag avbruten p.g.a. Nazi-ockupationen under andra världskriget. För att försvara den polska motståndsrörelsen, blir skådespelarna involverade i olika uppdrag där det krävs av dem att imitera Nazi-officerare och skapa allmän förvirring i deras operationer.

Riktigt rolig komedi som genomgående lyckas underhålla och bjuda på skratt. En av Ernst Lubitsch bästa filmer och en av 40-talets bättre komedier.


Några filmer som slogs om platser på listan var:

The Glass Key
The Major and the Minor
Yankee Doodle Dandy

---

Sämsta filmen: Saboteur

En relativt tidig Hitchcock, men tyvärr inte någon av hans bättre.


Största besvikelsen: The Magnificent Ambersons

Orson Welles film efter Citizen Kane är fylld med intriger, men för tråkig.