Kingsman: The Golden Circle

Titel: Kingsman: The Golden Circle
Genre: Action/Äventyr/Komedi/Sci-Fi
Land: Storbritannien/USA
År: 2017
Regi: Matthew Vaughn
I rollerna: Taron Egerton, Mark Strong, Julianne Moore, Colin Firth, Channing Tatum, Halle Berry, Jeff Bridges

Handling: När en attack på Kingsmans huvudkontor sker och en ny skurk dyker upp, tvingas Eggsy och Merlin att arbeta tillsammans med Statesman, deras amerikanska motsvarighet, för att rädda världen.

Omdöme: Den första filmen Kingsman: The Secret Service (2015) bjöd på ett actionäventyr, och denna andra film gör detsamma. Med samma regissör (Matthew Vaughn) vid rodret var det bara att ta nya tag i denna filmserie som är som James Bond på serietidningsvis (bygger ju också på en serietidning).



Eggsy (Taron Egerton) är i full färd med att träffa sin flickväns föräldrar för första gången - den svenska kungen och drottningen (spelade av Björn Granath och Lena Endre) när hans kollegor och vänner blir attackerade med missiler ämnade att utplåna alla Kingsman-agenter. Tillsammans med Merlin (Mark Strong) måste de försöka lokalisera den ansvariga storskurken Poppy (Julianne Moore) som hotar att utplåna en stor del av världens befolkning om USA:s president inte går med på hennes ultimatum.



En sak jag känner, precis som med den första filmen, är att det är synd att det hela ska vara serietidningsaktigt och inte mer verkligt. Nu är det givetvis så när det är baserat på en serietidning. Men man är allt nyfiken på hur man hade kunnat lyckas om man gjort det hela "på riktigt". Kanske hade det bara varit en ren Bond-kopia och inte mer än så, men det är just Bond-tendenserna jag gillar mest med filmerna. Inte minst ett par scener som verkligen får till den rätta känslan med skönt inspirerad Bond-musik.



På det stora hela är det en underhållande film som man inte behöver överanalysera alltför mycket. Vad som kunde varit och vad man hade velat se är en annan sak. Vad man får se är en film med gott om action, äventyr och humor. Inte helt fel att spendera en bit över två timmar på. Däremot känns den 2.20 långa speltiden något för utdragen. Detta inte minst när våra hjältar når Poppyland och det blir lite för mycket action utan finess. Överlag helt ok tidsfördriv som bjuder på mycket av det man fick i första filmen.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.2

It

Titel: It / Det
Genre: Drama/Skräck/Thriller
Land: USA/Kanada
År: 2017
Regi: Andy Muschietti
I rollerna: Jaeden Lieberher, Sophia Lillis, Finn Wolfhard, Bill Skarsgård

Handling: Den lilla staden Derry i amerikanska delstaten Maine lamslås av skräck när flera barn mystiskt börjar försvinna. Några barn får möta sina största rädslor, när de hamnar i den onda clownen Pennywise sällskap, vars historia som mördare sträcker sig långt, långt bakåt i tiden.

Omdöme: Utan att ha läst Stephen Kings förlaga eller ha sett filmen från 1990 var det inte mycket mer man visste om filmen än att en clown ger sig på barn. Skådeplatsen är Derry, Maine i slutet av 80-talet. Ett gäng barn, s.k. losers slår sig ihop på ett skräckfyllt äventyr över sommaren. Flera barn har nämligen försvunnit på senare tid, däribland både vänner och släktingar till de äventyrliga barnen.



Den inledande sekvensen som utspelar sig 1988 där man följer två bröder och den yngre av dem ger sig ut i hällregnet i sin gula regnkappa för att leka är bra och sätter tonen fint. Det blir även det första mötet med clownen Pennywise som gömmer sig i kloaksystemet och som inte är så snäll mot barnen i staden. Med denna inledning känner man att detta kanske inte blir så tokigt med överraskande stämning, foto och grymhet.



Vad som sedan följer är som om man slog ihop barnfilmen The Goonies (1985) med A Nightmare on Elm Street (1984) och dess uppföljare. Det blir en historia om ett gäng barn som måste tampas med mardrömmar om en otäck clown. Resultatet blir snarare en film för tonåringar än för vuxna känns det som. Det blir varken skrämmande, spännande eller roligt. Dock är det inte så pjåkigt eftersom man ändå lyckats ganska bra med mysighetsfaktorn med 80-tals sommaren. Bättre kunde de absolut ha fångat 80-tals känslan (bl.a. är en del låtval suspekta), men överlag helt ok.



Under filmens senare delar tappar filmen allt mer. Det blir inte minst upprepande när barnen ger sig in i det övergivna huset och tar sig ner i kloaksystemet. Som bäst funkar filmen när barnen håller sig utomhus och man känner av sommaren då de t.ex. cyklar runt och går och badar. Clownen Pennywise funkar hyfsat och Bill Skarsgård sköter sig i rollen. Däremot är det lite si och så med de vuxna i filmen som alla verkar ha onda avsikter. Kanske är det barnens syn på de vuxna, men lite olustigt är det allt.



De flesta funkar bra i respektive roller, men några av barnen känns bättre än andra. De tre som sticker ut är den tjocke pojken Ben (Jeremy Ray Taylor), den pratglade Richie (Finn Wolfhard) samt den rödhåriga tjejen Beverly (Sophia Lillis). Hon påminner en del om en ung Sissy Spacek, även om de i filmen passande nog nämner den på 80-talet populära ungdomsskådisen Molly Ringwald.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 7.8

Super Dark Times

Titel: Super Dark Times
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 2017
Regi: Kevin Phillips
I rollerna: Owen Campbell, Charlie Tahan, Elizabeth Cappuccino, Amy Hargreaves

Handling: Tonåringarna Zach och Josh har varit bästa vänner hela sina liv, men när en hemsk olycka leder till en mörkläggning bildar deras hemlighet en spricka mellan dem.

Omdöme: Ibland kan det vara ganska kul att se filmer man inte vet så mycket om och som har idel okända skådespelare. Denna historia utspelar sig runt mitten av 90-talet och följer bästa vännerna Zach (Owen Campbell) och Josh (Charlie Tahan). Som de flesta andra tonårskillarna pratar och fantiserar de om tjejer, i synnerhet Allison (Elizabeth Cappuccino) som de båda gillar i skolan.



En dag när Zach och Josh är ute och leker tillsammans med två andra vänner de ibland umgås med, sker plötsligt en tragisk olyckshändelse. Under omständigheterna och skräckslagna som de är väljer de att inte berätta för någon, utan försöka gå vidare som inget hänt. Men det blir givetvis tvärtom. Zach får svårt att sova och plågas av mardrömmar medan Josh inte kommer till skolan. Deras vänskap blir även ansträngd och frågan är vad som sker när Allison ska ha en födelsedagsfest och båda vännerna är bjudna.



Till en början känns det hela lite som tonårsfilmen Mean Creek (2004) där något går väldigt snett. Men det hela utvecklas snarare lite åt Donnie Darko (2001), fast utan sci-fi inslagen. Nu är det inte lika bra eller tankeväckande som sistnämnda film, men det finns delar här som funkar klart bra. Dessutom är det en långfilmsdebut av Kevin Phillips, inte alls tokigt.



Filmen har en något mörk ton, precis som titeln avslöjar. Men på många sätt är det även en realistisk historia som till stor del går in i huvudet på Zach och hans tonårshjärna. Eftersom det hela utspelar sig i mitten av 90-talet slipper man mobiltelefoner och internet. Det är på sätt och vis en mindre komplicerad värld man tar del av, men de vanliga tonårsproblemen kvarstår. Dessutom ska det givetvis rökas på, något som tyvärr ses i var och varannan amerikansk film om tonåringar.



Stämningsmässigt sköter sig filmen oftast fint och bjuder på en del sekvenser och scener som sticker ut. Inte minst inledningsvis, under olyckshändelsen och mot slutet. Där emellan kanske det saknas lite för att detta ska bli en film som lyfter sig över mängden. Den går lite på tomgång under en period innan den tätnar till mot slutet. Fast den har något och när man når slutet tar den inte den enklaste utvägen. Det höjer den en del.



Samtidigt förklaras inte allt och även om det inte behövs hade det nog hjälpt om man fått lite av en förklaring till varför det gick som det gick. Tanken är nog att man ska fylla i luckorna själv genom att tänka tillbaka på vissa händelser som inträffade på 90-talet...

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.6

Loveless

Titel: Nelyubov / Loveless
Genre: Drama
Land: Ryssland/Frankrike
År: 2017
Regi: Andrey Zvyagintsev
I rollerna: Maryana Spivak, Aleksey Rozin, Aleksey Fateev, Andris Keiss

Handling: Ett par som genomgår en bitter skilsmässa måste tillsammans försöka hitta deras 12-årige son som försvunnit.

Omdöme: Vare sig man ser sin första eller femte film av Andrey Zvyagintsev så är det svårt att missa hans stil. Det är inte filmer man tar och ser när man är upplagd för något lite lättsammare eller för att bli på bra humör, den saken är säker. Det är ofta tunga filmer som ger en inblick i vanliga, ryska familjers vardag, med inslag av spänning på ett eller annat sätt.



Detta kom att bli min femte film av regissören och efter att ha gillat det mesta tidigare var det givetvis spännande att se vad man skulle bjudas på här. Den av hans filmer som den till viss del har en del gemensamt med kan jag tycka är Elena (2011) eftersom båda utspelar sig i en storstad. Det var också den av hans filmer jag tyckte var svagast av de som hade setts, även om den inte var dålig.



Titeln förtäljer att det är kärlekslöst, och det kan man minst sagt säga att förhållandet mellan mamman och pappan till pojken Alyosha är. De är mitt i en skilsmässa där inte minst mamma Zhenya (Maryana Spivak) beter sig illa framför pojken. Hon uppträder som en bortskämd tonåring och visar även tydligt att sonen inte är hennes största prioritet, det är hennes 47-årige älskare. Även pappa Boris (Aleksey Rozin) har en ny flamma som han numera mestadels bor hos. Hon är dessutom gravid med hans barn. En salig soppa med andra ord. Inte blir det bättre av att sonen en dag är försvunnen och varken hans kompis eller skolan har sett till honom.



Usch, mamman Zhenya är ingen bra person, riktigt vidrig och fruktansvärd. Helt olämplig som mamma och skyller bara ifrån sig istället för att ta lite eget ansvar. Nu är inte heller pappan Boris något helgon, så det är inte så konstigt att sonen känner sig oönskad och möjligtvis sprungit bort. Det är en historia som verkligen saknar värme och där det inte finns mycket hopp för att det ska ordna sig. Samtidigt är det nästan ett poetiskt bildspråk och en historia som sakta tätnar och bygger upp något.



I ärlighetens namn tycker jag det blir lite väl deppigt och med för mycket fokus på det kärlekslösa förhållandet. De är uppenbarligen så självupptagna, inte minst mamman, att de inte riktigt tar situationen på allvar innan de inser att det faktiskt kan sluta illa. Polisen har varken resurserna att hjälpa eller möjlighet att göra något förrän det gått minst tio dagar. Så istället får de ta hjälp av en hjälporganisation som gör allt i sökandet efter sonen. För föräldrarna tar inga egna initiativ som man skulle förvänta sig av vanliga, oroliga föräldrar.



Detta är inte en av regissörens bästa filmer, men även som sådan har den en del av värde och är definitivt sevärd. Den drar in en i denna värld som regissörens tidigare filmer så ofta gör. Känner bara att denna inte riktigt har bredden som hans bästa har. Hade t.ex. gärna velat se mer av sonen innan han försvinner, för det gör han relativt tidigt. Och mindre av det kärlekslösa förhållandet som ändå är över. När allt är sagt och gjort har filmen inte lyft sig som den var på väg att göra. Istället lämnas man med en känsla av att det utan kärlek inte finns något hopp. Eller något i den stilen.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.9

Stockholm Filmfestival 2017: Eftersnack

Som vanligt är det med blandade känslor man konstaterar att årets filmfestival är över. Trist då det för en filmälskare är en av höjdpunkterna för året. Men samtidigt lite skönt då det blir så intensivt och tar en hel del energi.

20 filmer sågs på årets filmfestival, varav ytterligare 5 sågs innan/utanför festivalen. Det var ett år med få riktigt bra filmer, men även utan bottennappen (av de som sågs på festivalen). Ett jämnt festivalår med andra ord, även om det är lite synd att man inte bjöds på fler toppfilmer.

Filmer från följande länder sågs:

USA - 9 (3 innan/utanför)
Sydkorea - 3 (1 innan/utanför)
Kanada - 2
Colombia - 1
Danmark - 1 (innan/utanför)
Iran - 1
Israel - 1
Italien/USA - 1
Japan - 1
Mexiko - 1
Norge - 1
Tjeckien - 1
Ukraina - 1
Venezuela - 1



Bästa till sämsta salongen (där jag helst ser film på festivalen):

Grand 1 - Trevligaste och mysigaste salongen med bra avstånd till duken (från favoritraden).

Victoria 2 - Gillar denna, inte minst min favoritrad med extra benutrymme. Något för smal/avlång salong.

Victoria 4 - Inte lika trevlig som Victoria 2 då denna är mindre, men likväl trevlig.

Skandia - Stor salong där man ser bra från de bakre raderna. Stor duk.

Grand 4 - Liten salong, men passar bra för mindre festivalfilmer. Viktigt att sitta i mitten.

Saga 1 - Mycket bra lutning på denna stora salong med stor duk. Problem: Se komfort.

Saga 2 - Helt ok, mindre salong där det gäller att sitta i mitten för att undvika nackproblem.



Bästa till sämsta komfort (benutrymme, hårdhet på stolarna, sikt):

Grand 1 - På favoritraden finns extra benutrymme och stolarna är sköna.

Victoria 2 - På favoritraden med extra benutrymme. Stolarna är det inte heller något fel på.

Victoria 4 - Inget problem med benutrymme på favoritraden och samma typ av stolar som på Victoria 2.

Grand 4 - Inte optimalt med benutrymme, men sitter man i mitten är detta en trevlig om än liten salong.

Skandia - Hårt efter ett tag (även hårda armstöd) och mimimalt med lutning vilket inte är bra när någon lång sitter framför. Dock bra med benutrymme.

Saga 1 - Inget fel på stolarna eller lutningen, men benutrymmet är obefintligt. Filmer över 90 minuter innebär problem för mig som är lång, om man inte har en ledig plats bredvid sig så att man kan sträcka på sig när det behövs.

Saga 2 - Samma problem som med Saga 1, fast även problem med att man måste sitta i mitten för att inte få nackproblem.



Bästa till sämsta foajé i väntan på insläpp under festivalen:

Victoria - Helt klart behagligast att invänta en film. Känner mig aldrig stressad här.

Grand - Känner mig alltid lite stressad när jag ska gå på Grand 1 eftersom det lätt skapas två köer och man vill ha en bra plats på favoritraden. Dessutom brukar det vara mycket folk här då det ofta är lite större filmer. Däremot är det inga problem till Grand 4.

Skandia - Kan bli kaosartat då det är insläpp från två sidor. Känns inte särskilt trevligt att stå och köa här.

Saga - Ganska stressigt, oavsett vilken salong man ska till. Känns inte optimalt. Blir väldigt mycket folk på liten yta inför insläppet till Saga 1 vid storfilmer (även insläpp från två sidor).



De tre filmerna jag helst vill se om:

1) Three Billboards outside Ebbing, Missouri
2) Thelma
3) Gemini



De tre filmerna jag inte behöver se om:

1) No Date, No Signature
2) La familia
3) Call Me by Your Name



Bästa kvinnliga prestation (i bokstavsordning):

Eili Harboe - Thelma
Zuzana Krónerová - Ice Mother
Frances McDormand - Three Billboards outside Ebbing, Missouri
Julianne Nicholson - Who We Are Now
Brooklynn Prince - The Florida Project



Bästa manliga prestation (i bokstavsordning):

Timothée Chalamet - Call Me by Your Name
Willem Dafoe - The Florida Project
Sam Elliott - The Hero (sågs innan/utanför festivalen)
Woody Harrelson - Three Billboards outside Ebbing, Missouri
Sam Rockwell - Three Billboards outside Ebbing, Missouri



Placering på filmerna som sågs innan/utanför festivalen:

5) Du forsvinder / You Disappear (+2/5) - Danmark
4) The Villainess (+2/5) - Sydkorea
3) Most Beautiful Island (3/5) - USA
2) The Hero (3/5) - USA
1) Ingrid Goes West (+3/5) - USA



Placering på filmerna som sågs på festivalen:

20) No Date, No Signature (3/5) - Iran
19) Call Me by Your Name (3/5) - Italien/USA
18) A Day (3/5) - Sydkorea
17) La familia (3/5) - Venezuela
16) Brigsby Bear (3/5) - USA

15) Killing Jesus (+3/5) - Colombia
14) The Testament (+3/5) - Israel
13) The Endless (+3/5) - USA
12) Gemini (+3/5) - USA
11) The Merciless (+3/5) - Sydkorea

10) Ice Mother (+3/5) - Tjeckien
9) Mr. Long (+3/5) - Japan
8) April's Daughter (+3/5) - Mexiko
7) The Florida Project (+3/5) - USA
6) Falling (-4/5) - Ukraina

5) Cardinals (-4/5) - Kanada
4) Who We Are Now (-4/5) - USA
3) Les affamés (-4/5) - Kanada
2) Three Billboards outside Ebbing, Missouri (-4/5) - USA
1) Thelma (4/5) - Norge

Notis: Samtliga filmer som fått +3/5 är svåra att rangordna då de alla har egenskaper jag gillar på olika sätt.

Call Me by Your Name

Titel: Call Me by Your Name
Genre: Drama/Romantik
Land: Italien/Frankrike/Brasilien/USA
År: 2017
Regi: Luca Guadagnino
I rollerna: Timothée Chalamet, Armie Hammer, Michael Stuhlbarg, Amira Casar

Handling: Den känslige och kultiverade Elio är det enda barnet i den amerikansk-italiensk-franska Perlman-familjen. Han står inför ytterligare en lat sommar i sina föräldrars hus på den vackra och lugna italienska landsbygden. Då anländer Oliver, en akademiker som ska hjälpa Elios pappa med hans forskning.

Omdöme: Det är sommaren 1983 när Oliver (Armie Hammer) anländer till familjen Perlman och deras herrgård på den italienska landsbygden. Sonen Elio (Timothée Chalamet) är 17 år och verkar veta lite om allt. Han talar tre språk flytande (engelska, italienska och franska), vilket kommer till användning i den trespråkiga familjen. Han är även en duktig pianist, studerar musik och läser mycket. Man kan lätt kalla honom för en på många sätt vuxen tonåring om man så vill.



Olivers intåg får Elio att försöka hitta sin identitet. För det mesta verkar gå enkelt för Elio, men när det kommer till hans rätta jag med kärleken till en annan man, behöver han bekräftelse och vägledning. Men det finns inget som tyder på att Oliver delar hans intresse. Även Elio gör som ingenting när han umgås med sina vänner och inleder något med den franska tjejen Marzia.



Detta var en film som jag kände mig lite tveksam till på förhand. Efter fin kritik och en trailer som gav sken av en somrig och mysig film, som alltså utspelar sig 1983, kändes det som det kunde vara värt en titt. Känslan var att det kunde vara något i stil med A Single Man (2009) som jag gillade. Det finns dock några saker som gör att jag inte kan uppskatta filmen fullt ut som många andra kanske gör. Det är en personlig åsikt och känsla jag har under filmens gång.



Mina problem med filmen är egentligen två. Jag ska vara ärlig och säga att kärlek mellan två män på film sällan går hem fullt ut i mina ögon. Kalla det barnsligt eller homofobiskt om ni så vill, men så är det. Mellan två kvinnor känns det desto intressantare och liksom enklare att se det vackra i det hela. Eller mellan en man och en kvinna. För egen del måste det skapas känslor för mig som tittar för att jag ska fångas av det jag får se, och det gör det inte i det här fallet.



Det andra problemet stavas karaktären Elio. I mina ögon är han på gränsen till störd. Kanske ett stört geni, jag vet inte. Men han uppträder på ett sätt som får mig att ogilla honom. Han känns arrogant och väldigt självisk. Hade han bara varit någon man kan känna för så hade det hjälpt oerhört mycket för egen del. I min värld gör man inte det han gör mot Marzia som är ovetande om hans kärlek till Oliver. Det är ok, det behöver hon inte veta om, men han ska inte ge henne några förhoppningar och krossa hennes hjärta. Självisk, som sagt. Det är en av flera saker jag inte gillar med hans karaktär.



Timothée Chalamet i rollen som Elio är annars en naturbegåvning. Det känns som han klarar de tre språken fläckfritt och känns väldigt avslappnad och naturlig mest hela tiden. Det kan inte vara en lätt roll att spela, men han gör det med en självklarhet man måste berömma. Armie Hammer kommer och går lite mer i handlingen, men även han funkar som Oliver och har den där klassiska looken när han glider runt i sina solglasögon.



Det finns en del filmen gör bra, och känns som en film av det mer klassiska slaget. Det hela bygger på en bok, så man blir inte direkt förvånad. Dock är det inget som direkt sticker ut och blir riktigt bra. Visst bjuds man på vackert landskap på den italienska landsbygden, musikvalen är i vissa fall bra, men den komponerade musiken och de klassiska tonerna funkar inte alltid. En av de bättre scenerna i filmen kommer i form av pappans tal mot slutet som även fick mig att tänka till. Sen är den somriga känslan omissbar och gör det hela till en småmysig upplevelse, även om det hela överskuggas av en romans som inte får det att vattnas i munnen på mig. Och det är där skon klämmer, så enkelt är det.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 8.4

---

Om visningen: Går direkt från min förra visning på Skandia till Grand. När jag kommer in i foajén 20:40, ser jag till min förskräckelse att det redan står folk och köar. Filmen ska börja 21:30! Går snabbt på toa och ställer mig sedan i kön. Det är en 12-15 personer framför mig, så lite nervös är jag för att inte få en bra plats på raden jag vill sitta på.

Samtidigt som det bildas en allt längre kö till Grand 1, ska flera personer till Grand 3 där det är en vanlig bioföreställning. De flesta av dem har ingen aning att det är en filmfestival på gång då de klämmer sig förbi kön och frågar undrande varför det är sådan kö.

Strax innan insläppet börjar får jag syn på de jag lite skämtsamt kallar för Mr. Kidd och Mr. Wint, som givetvis står långt fram i kön. Dessa två herrar har jag tidigare sett på festivalen då de gått på flera filmer jag gått på, men detta var första gången jag såg dem i år (på sista filmen för övrigt).

När det äntligen släpps in får jag en ganska bra plats på raden jag ville ha, så jag är nöjd. På samma rad sitter givetvis Mr. Kidd och Mr. Wint...

Butch-kvinnan till vänster om mig sätter in snus innan filmen drar igång, och sedan ett par gånger till under filmens gång. Den distinkta snuslukten är svår att värja sig emot.

Tyvärr blir det en del spring efter att filmen dragit igång då volontärerna ska få in folk på de sista platserna. Då det är mörkt i salongen springer hela tiden en volontär framför min rad för att visa eftersläntrarna. Det lugnar ner sig efter kanske tio minuter. Eftersom det ändå inte var en film jag verkligen såg fram emot, störde det inte så jättemycket. Men bra är det inte att det blir en massa spring och störningsmoment när filmen dragit igång.


Mr. Kidd och Mr. Wint

The Florida Project

Titel: The Florida Project
Genre: Drama/Komedi
Land: USA
År: 2017
Regi: Sean Baker
I rollerna: Brooklynn Prince, Willem Dafoe, Bria Vinaite, Valeria Cotto

Handling: Under en sommar får vi följa en brådmogen sexåring vid namn Moonee och hennes äventyrsfyllda upptåg runt det ruffiga motellet som hon bor på med sin mamma i närheten av en nöjespark.

Omdöme: En skön trailer och Willem Dafoe, då var det inte svårt att få mig nyfiken. Denna skulle man se. Men mycket mer än att den verkade skön, Dafoe var med och att man skulle följa ett par barn visste jag inte. Mycket riktigt handlar det om ett gäng barn och Dafoe är med på ett hörn, men att det skulle handla om white trash och liknande hade jag inte så stor koll på.



Skådeplatsen är Florida i närheten av en nöjespark. Bobby (Willem Dafoe) är föreståndaren på ett lila motell kallat "Magic Castle". Särskilt magiskt är det inte då det är halvslitet och där de flesta har det som långtidsboende. En av dessa är den arbetslösa Halley (Bria Vinaite), mor till lilla Moonee (Brooklynn Prince). Samtidigt som mamma Halley försöker få pengar till hyra varje vecka, leker Moonee med sina jämngamla kompisar runt komplexet. Leker och leker, de hittar på hyss mest hela tiden och får Bobby efter sig. Det är trots allt sommarlov för barnen så de har inget bättre för sig om dagarna.



Bobby är en snäll föreståndare, men han har det inte lätt. Han är mänsklig precis som alla andra. Hans tålamod med barnen är oftast bra, men vissa gånger går de för långt. Det är svårt att bli arg på barnen dock då det i första hand är föräldrarna som ska ställas till svars. En av dessa är Halley som inte direkt är en bra förebild för Moonee och de andra barnen. Å andra sidan har Moonee blivit en ganska speciell liten tjej som är så där söt samtidigt som hon kan hitta på ganska allvarliga saker ibland.



Ju längre in man kommer i filmen, ju mer inser man att det egentligen inte finns någon särskild handling. Det kan vara ganska frigörande och skönt faktiskt, men någon story och karaktärsutveckling vill man ändå ha. Det får man inte riktigt förutom lite mot slutet. Det blir därför många lösryckta scener som bara finns där för att de förmodligen var roliga och inte för att de alltid har någon direkt betydelse.



Det är en film som har flera guldkorn till scener, som man skrattar gott åt och där man har svårt att inte gilla lilla Brooklynn Prince som Moonee. Helt klart en barnprestation att minnas. Likväl är favoriten Willem Dafoe kul att se som vanligt. En roll som han sköter galant och den enda vuxna som man känner sympatier för i filmen. Dock hade jag velat få med honom ännu lite mer då det fanns mer att få ut från hans skådespeleri och karaktär.



På många sätt är det här en film där barnen är huvudpersonerna och de intressanta karaktärerna, medan deras föräldrar mest bara skapar problem och elände. Det blir inte direkt misär man får ta del av, men dock lite av en white trash-känsla, inte minst med Moonees mamma. Helhetsupplevelsen blir något blandad. På ett sätt är det en feelgood-film med barnen och en hel del med Bobby. Å andra sidan är det inte en plats eller ett levnadssätt som kommer leda till något gott...

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.1

---

Om visningen: Kommer till Skandia trekvart innan filmen ska börja och möter upp Henke. Då det kommer vara mycket folk ställer vi oss tidigt i den korta kön. Vi pratar en stund innan Carl ansluter med Jennifer. Trots att det är mycket folk som väller in får vi bra platser eftersom vi var så pass tidiga. Visningen blir sedan i princip fullsatt. Skönt nog hoppar man över reklamen och börjar filmen direkt, på utsatt tid också.

En sak som vi alla noterar efter filmen är att ljudet på dialogen var lite låg vilket gjorde att det inte alltid var så lätt att höra vad som sas då det var otextat. Nu missades nog inte så mycket av dialogen, men noterbart hur som helst.

Jag kunde även konstatera att det är hårt att sitta på Skandia. Filmen var upp emot två timmar och det kändes rejält för baken mot slutet. Detta hade jag även känt tidigare på Skandia, men då såg jag två filmer efter varandra.

Efter visningen skulle jag vidare till nästa visning och sa adjö till de övriga innan jag begav mig mot Grand.

Les Affamés

Titel: Les Affamés / The Ravenous
Genre: Skräck/Drama
Land: Kanada
År: 2017
Regi: Robin Aubert
I rollerna: Marc-André Grondin, Monia Chokri, Micheline Lanctôt, Charlotte St-Martin

Handling: En brokig skara överlevare bildar en gemensam front mot en invasion av makliga och oväntat konstnärliga odöda.

Omdöme: Zombiefilmer är inte riktigt min genre, det ska man ha klart för sig. Inte för att de inte skulle kunna vara bra, men för att de nästan aldrig blir så bra som de skulle kunna bli. De flesta kommer dessutom från Hollywood och då blir det lätt att de går efter en standardmall med unga "snyggingar" som ska försöka rädda sig själva och världen, typ.



Denna verkade lite annorlunda där det kändes som att det snarare var vanliga, alldagliga människor som ska försöka överleva. Den vann för övrigt pris för bästa kanadensiska film på Torontos filmfestival (även om det kanske inte säger så mycket).



Mycket riktigt visar det sig bli som så att vi får ett gäng alldagliga människor att följa, vissa yngre, vissa äldre. Det visar sig även att filmen inte gör det hela till en zombiefest där vi får se ett gäng zombies attackera gång på gång som man lätt tröttnar på. Istället kommer attackerna plötsligt och med jämna mellanrum, särskilt inledningsvis. Dessutom har filmen en skön stämning och man har spelat in på platser i Kanada som känns öde och fångar känslan man är ute efter perfekt, ofta med dimma, skog, ja naturen och lugnet före stormen.



En annan sak man gör klart bra, förutom att behålla spänningen speltiden igenom, är att få med lagom mycket humor. Humor som i princip helt går hem. Mitt i allvaret bryter man mönstret och bjuder på lite skratt, för att sedan bli allvarlig och spännande igen. Kanske inte den där spänningen där de icke-drabbade slits i bitar gång på gång, utan mer psykologisk skräck där man vet att något kommer hända, men inte vad och när.



Det visar sig bli en zombiefilm jag gillar mer än väntat. Hade på känn att den kunde vara sevärd, men trodde väl inte riktigt att den skulle pricka rätt på flera plan. Det är som sagt inte den vanliga, typiska Hollywood-filmen i genren. Lite mer konstnärlig, utan att bli långsam för den delen. Och både rejält blodig och med en hel del gore-effekter för de som gillar sånt. Men återigen, inte för mycket så att man tappar intresset. Hade kanske kunnat gjort lite mer med sista biten, men slutet är inte så mycket att klaga på. Svag fyra.



3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.5



---

Om visningen: När jag kommer till insläppet på Victoria 2 är dörrarna redan öppna. Inne i salongen är det en del folk, men jag hittar några platser på raden där jag vill sitta. Slår mig till slut ner bredvid en höggravid kvinna. På min andra sida, med en plats mellanrum, sitter en man som jag efter ett tag hör snörvla en del, uppenbarligen förkyld. Visar sig inte bli så störande under filmens gång, men han hostar givetvis till och snörvlar ett par gånger. Den höggravida kvinnan till vänster om mig smeker ofta sin mage och lever sig in i filmen, bl.a. en gång då hon säger "Men spring då, spring!" när våra hjältar hör att något är på ingång...

Bakom mig sätter sig ett par precis innan filmen ska dra igång. Efter ett tag undrar tjejen om det är rätt film de är på. Kort efter att filmen dragit igång, i andra scenen eller så, lämnar de salongen. Om de skulle på en annan festivalfilm eller bara hamnade fel låter jag vara osagt.