Brigsby Bear

Titel: Brigsby Bear
Genre: Komedi/Drama
Land: USA
År: 2017
Regi: Dave McCary
I rollerna: Kyle Mooney, Greg Kinnear, Mark Hamill, Jane Adams

Handling: Brigsby Bear är ett barnprogram med låg budget som produceras för en enmanspublik i form av James. När serien avslutas abrupt inser James att allt i hans liv har varit en lögn och måste nu lära sig att hantera en ny verklighet han inte vet någonting om.

Omdöme: När jag valde att se denna film var det mer som talade för den än emot den. Likväl hade jag en del farhågor om att den skulle kunna bli jobbig typ som Napoleon Dynamite (2004) som snarare blev dålig än rolig. En anledning till varför jag kom att tänka på den filmen var för att huvudpersonen här har lite samma utseende. Men det visar sig istället att vår huvudperson här är klart mer älskvärd och ser dessutom ut lite som en av bröderna Hanson i Slap Shot (1977).



James (Kyle Mooney) har hela livet levt i en isolerad värld i en slags bunker med sin pappa Ted (Mark Hamill) och mamma April (Jane Adams). Världen utanför är inte säker, och om man går ut utan gasmask och andas in den giftiga luften dör man. Det är vad James har fått lära sig och tror på. Istället har han växt upp med ett TV-program - Brigsby Bear. Den 80-tals inspirerade titellåten "It's Brigsby Bear" är för övrigt klart skön. Borde ha använts mer i filmen kan jag tycka.



En dag sker något som bokstavligt talat öppnar James värld. Han inser att han endast levt i en bubbla och att hela hans liv har varit en enda stor lögn. Men James, älskvärd som han är, bryr sig egentligen bara om en sak - när han ska få se nästa Brigsby Bear-avsnitt. James har varit borta i 25 år, ända sen han var liten nog att inte minnas något. Så för honom är Brigsby Bear allt. Nu på utsidan tar han chansen att tillsammans med sina nyfunna vänner fortsätta Brigsby Bear-äventyret.



Premissen är helt klart bra, gillar den här sortens filmer där någon slängs in i en helt okänd värld och får anpassa sig och lära sig. Det har gjorts en del sådana filmer, tänker bl.a. på Blast from the Past (1999). Men det blir på sätt och vis även som att slå ihop det med Room (2015) då det finns en allvarligare sida här också (dock långt ifrån lika allvarlig).



Kyle Mooney i rollen som James funkar klart bra och är svår att inte tycka om. James slängs in i en mängd för honom nya situationer och även om han många gånger inte vet hur han ska uppföra sig eller förstår vad det handlar om, glider han med på ett sätt som skapar skön humor. Greg Kinnear och Mark Hamill funkar också bra i sina roller, och kul nog känns de lite lika varandra utseendemässigt, förmodligen p.g.a. liknande skägg.



Filmen lyckas inte riktigt lyfta sig efter den lovande inledningen. Snarare tappar den lite fart och tar en lite för simpel utväg kan jag tycka. Det blir kul för stunden, men inte så mycket att ta med sig som det kunde ha blivit (och som det var under första tredjedelen då filmen nog var som bäst). Trea till stark trea.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.5

---

Om visningen: När jag kommer till Victoria står redan Henke och Carl först i kön utanför Victoria 2. Det är då runt 20 minuter tills filmen ska börja. Vi pratar lite kort innan vi börjar släppas in.

Vi tar upp sex platser på oss tre eftersom vi tror att det blir halvtomt på visningen. Det verkar det också länge bli, men precis innan filmen ska börja väller det plötsligt in ett gäng, mestadels äldre. Skönt nog hittar de andra platser och vi kan sitta kvar som vi satt med mellanrum mellan oss.

Efter visningen beger sig Carl till en annan biograf. Henke berättar att han tar och skipper sina nästa två filmer, varav den första jag ska gå på. Vi tar dock en kort, men trevlig fika innan jag måste till nästa visning (på samma salong, Victoria 2) och Henke beger sig hemåt.