Call Me by Your Name

Titel: Call Me by Your Name
Genre: Drama/Romantik
Land: Italien/Frankrike/Brasilien/USA
År: 2017
Regi: Luca Guadagnino
I rollerna: Timothée Chalamet, Armie Hammer, Michael Stuhlbarg, Amira Casar

Handling: Den känslige och kultiverade Elio är det enda barnet i den amerikansk-italiensk-franska Perlman-familjen. Han står inför ytterligare en lat sommar i sina föräldrars hus på den vackra och lugna italienska landsbygden. Då anländer Oliver, en akademiker som ska hjälpa Elios pappa med hans forskning.

Omdöme: Det är sommaren 1983 när Oliver (Armie Hammer) anländer till familjen Perlman och deras herrgård på den italienska landsbygden. Sonen Elio (Timothée Chalamet) är 17 år och verkar veta lite om allt. Han talar tre språk flytande (engelska, italienska och franska), vilket kommer till användning i den trespråkiga familjen. Han är även en duktig pianist, studerar musik och läser mycket. Man kan lätt kalla honom för en på många sätt vuxen tonåring om man så vill.



Olivers intåg får Elio att försöka hitta sin identitet. För det mesta verkar gå enkelt för Elio, men när det kommer till hans rätta jag med kärleken till en annan man, behöver han bekräftelse och vägledning. Men det finns inget som tyder på att Oliver delar hans intresse. Även Elio gör som ingenting när han umgås med sina vänner och inleder något med den franska tjejen Marzia.



Detta var en film som jag kände mig lite tveksam till på förhand. Efter fin kritik och en trailer som gav sken av en somrig och mysig film, som alltså utspelar sig 1983, kändes det som det kunde vara värt en titt. Känslan var att det kunde vara något i stil med A Single Man (2009) som jag gillade. Det finns dock några saker som gör att jag inte kan uppskatta filmen fullt ut som många andra kanske gör. Det är en personlig åsikt och känsla jag har under filmens gång.



Mina problem med filmen är egentligen två. Jag ska vara ärlig och säga att kärlek mellan två män på film sällan går hem fullt ut i mina ögon. Kalla det barnsligt eller homofobiskt om ni så vill, men så är det. Mellan två kvinnor känns det desto intressantare och liksom enklare att se det vackra i det hela. Eller mellan en man och en kvinna. För egen del måste det skapas känslor för mig som tittar för att jag ska fångas av det jag får se, och det gör det inte i det här fallet.



Det andra problemet stavas karaktären Elio. I mina ögon är han på gränsen till störd. Kanske ett stört geni, jag vet inte. Men han uppträder på ett sätt som får mig att ogilla honom. Han känns arrogant och väldigt självisk. Hade han bara varit någon man kan känna för så hade det hjälpt oerhört mycket för egen del. I min värld gör man inte det han gör mot Marzia som är ovetande om hans kärlek till Oliver. Det är ok, det behöver hon inte veta om, men han ska inte ge henne några förhoppningar och krossa hennes hjärta. Självisk, som sagt. Det är en av flera saker jag inte gillar med hans karaktär.



Timothée Chalamet i rollen som Elio är annars en naturbegåvning. Det känns som han klarar de tre språken fläckfritt och känns väldigt avslappnad och naturlig mest hela tiden. Det kan inte vara en lätt roll att spela, men han gör det med en självklarhet man måste berömma. Armie Hammer kommer och går lite mer i handlingen, men även han funkar som Oliver och har den där klassiska looken när han glider runt i sina solglasögon.



Det finns en del filmen gör bra, och känns som en film av det mer klassiska slaget. Det hela bygger på en bok, så man blir inte direkt förvånad. Dock är det inget som direkt sticker ut och blir riktigt bra. Visst bjuds man på vackert landskap på den italienska landsbygden, musikvalen är i vissa fall bra, men den komponerade musiken och de klassiska tonerna funkar inte alltid. En av de bättre scenerna i filmen kommer i form av pappans tal mot slutet som även fick mig att tänka till. Sen är den somriga känslan omissbar och gör det hela till en småmysig upplevelse, även om det hela överskuggas av en romans som inte får det att vattnas i munnen på mig. Och det är där skon klämmer, så enkelt är det.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 8.4

---

Om visningen: Går direkt från min förra visning på Skandia till Grand. När jag kommer in i foajén 20:40, ser jag till min förskräckelse att det redan står folk och köar. Filmen ska börja 21:30! Går snabbt på toa och ställer mig sedan i kön. Det är en 12-15 personer framför mig, så lite nervös är jag för att inte få en bra plats på raden jag vill sitta på.

Samtidigt som det bildas en allt längre kö till Grand 1, ska flera personer till Grand 3 där det är en vanlig bioföreställning. De flesta av dem har ingen aning att det är en filmfestival på gång då de klämmer sig förbi kön och frågar undrande varför det är sådan kö.

Strax innan insläppet börjar får jag syn på de jag lite skämtsamt kallar för Mr. Kidd och Mr. Wint, som givetvis står långt fram i kön. Dessa två herrar har jag tidigare sett på festivalen då de gått på flera filmer jag gått på, men detta var första gången jag såg dem i år (på sista filmen för övrigt).

När det äntligen släpps in får jag en ganska bra plats på raden jag ville ha, så jag är nöjd. På samma rad sitter givetvis Mr. Kidd och Mr. Wint...

Butch-kvinnan till vänster om mig sätter in snus innan filmen drar igång, och sedan ett par gånger till under filmens gång. Den distinkta snuslukten är svår att värja sig emot.

Tyvärr blir det en del spring efter att filmen dragit igång då volontärerna ska få in folk på de sista platserna. Då det är mörkt i salongen springer hela tiden en volontär framför min rad för att visa eftersläntrarna. Det lugnar ner sig efter kanske tio minuter. Eftersom det ändå inte var en film jag verkligen såg fram emot, störde det inte så jättemycket. Men bra är det inte att det blir en massa spring och störningsmoment när filmen dragit igång.


Mr. Kidd och Mr. Wint