Loveless

Titel: Nelyubov / Loveless
Genre: Drama
Land: Ryssland/Frankrike
År: 2017
Regi: Andrey Zvyagintsev
I rollerna: Maryana Spivak, Aleksey Rozin, Aleksey Fateev, Andris Keiss

Handling: Ett par som genomgår en bitter skilsmässa måste tillsammans försöka hitta deras 12-årige son som försvunnit.

Omdöme: Vare sig man ser sin första eller femte film av Andrey Zvyagintsev så är det svårt att missa hans stil. Det är inte filmer man tar och ser när man är upplagd för något lite lättsammare eller för att bli på bra humör, den saken är säker. Det är ofta tunga filmer som ger en inblick i vanliga, ryska familjers vardag, med inslag av spänning på ett eller annat sätt.



Detta kom att bli min femte film av regissören och efter att ha gillat det mesta tidigare var det givetvis spännande att se vad man skulle bjudas på här. Den av hans filmer som den till viss del har en del gemensamt med kan jag tycka är Elena (2011) eftersom båda utspelar sig i en storstad. Det var också den av hans filmer jag tyckte var svagast av de som hade setts, även om den inte var dålig.



Titeln förtäljer att det är kärlekslöst, och det kan man minst sagt säga att förhållandet mellan mamman och pappan till pojken Alyosha är. De är mitt i en skilsmässa där inte minst mamma Zhenya (Maryana Spivak) beter sig illa framför pojken. Hon uppträder som en bortskämd tonåring och visar även tydligt att sonen inte är hennes största prioritet, det är hennes 47-årige älskare. Även pappa Boris (Aleksey Rozin) har en ny flamma som han numera mestadels bor hos. Hon är dessutom gravid med hans barn. En salig soppa med andra ord. Inte blir det bättre av att sonen en dag är försvunnen och varken hans kompis eller skolan har sett till honom.



Usch, mamman Zhenya är ingen bra person, riktigt vidrig och fruktansvärd. Helt olämplig som mamma och skyller bara ifrån sig istället för att ta lite eget ansvar. Nu är inte heller pappan Boris något helgon, så det är inte så konstigt att sonen känner sig oönskad och möjligtvis sprungit bort. Det är en historia som verkligen saknar värme och där det inte finns mycket hopp för att det ska ordna sig. Samtidigt är det nästan ett poetiskt bildspråk och en historia som sakta tätnar och bygger upp något.



I ärlighetens namn tycker jag det blir lite väl deppigt och med för mycket fokus på det kärlekslösa förhållandet. De är uppenbarligen så självupptagna, inte minst mamman, att de inte riktigt tar situationen på allvar innan de inser att det faktiskt kan sluta illa. Polisen har varken resurserna att hjälpa eller möjlighet att göra något förrän det gått minst tio dagar. Så istället får de ta hjälp av en hjälporganisation som gör allt i sökandet efter sonen. För föräldrarna tar inga egna initiativ som man skulle förvänta sig av vanliga, oroliga föräldrar.



Detta är inte en av regissörens bästa filmer, men även som sådan har den en del av värde och är definitivt sevärd. Den drar in en i denna värld som regissörens tidigare filmer så ofta gör. Känner bara att denna inte riktigt har bredden som hans bästa har. Hade t.ex. gärna velat se mer av sonen innan han försvinner, för det gör han relativt tidigt. Och mindre av det kärlekslösa förhållandet som ändå är över. När allt är sagt och gjort har filmen inte lyft sig som den var på väg att göra. Istället lämnas man med en känsla av att det utan kärlek inte finns något hopp. Eller något i den stilen.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.9