No Date, No Signature

Titel: No Date, No Signature
Genre: Drama
Land: Iran
År: 2017
Regi: Vahid Jalilvand
I rollerna: Amir Aghaee, Zakieh Behbahani, Hediyeh Tehrani, Alireza Ostadi

Handling: På väg hem från jobbet krockar rättsläkaren Nariman med en familj på motorcykel. Det unga paret vägrar hjälp trots att deras son kan ha skadat sig. När pojken någon dag senare anländer till bårhuset där Nariman jobbar, väcks frågan om han hade något med dödsorsaken att göra?

Omdöme: Det är lätt att förknippa iransk film med Asghar Farhadi och inte minst hans Oscarsvinnare A Separation (2011). Här är det inte han som ligger bakom, men det är lite samma stil, det får man säga. Det är ett renodlat drama med känslor och en historia där vreden kommer upp till ytan, mestadels befogat.



Nariman (Amir Aghaee) är en respekterad rättsläkare. Men han hamnar i en mycket svår situation när en 8-årig pojke kommer in till bårhuset. Någon dag tidigare träffade nämligen Nariman pojken. Det var kvällen då han råkade köra på en motorcykel som körde vid sidan av vägen. Olyckan orsakade att pojken fick ont i huvudet, men nu när han kommit in på bårhuset misstänker man istället matförgiftning. Vad är sanningen och hur ska de inblandade kunna gå vidare med det hela?



Det blir en intressant dominoeffekt som sätts igång redan i filmens första scen. Sen läggs det på frågetecken på frågetecken som rättsläkaren och föräldrarna till pojken vill ha svar på. Pappan till pojken har skuldkänslor samtidigt som han vill att någon står till svars för att hans pojke är död. Problemet är bara att resultatet från obduktionen kanske inte visar den riktiga dödsorsaken, något Nariman försöker undersöka innan det äter upp honom inombords och förstör pojkens föräldrar ytterligare.



Att detta skulle vara en film med värme, glädje eller hopp kan man glömma. Det är svart, mörkt och hopplöst. Ja, i princip känns hela filmen lite för mörk. Inte utan intresse då jag alltså gillar den där dominoeffekten som nämnts tidigare. I grunden blir det två män som båda vill ha svar och rättvisa, men där tillvägagångssätten är helt olika beroende på att den ene förlorat sin son medan den andre kan ha orsakat förlusten. Summeringen lyder att det är nattsvart och lite långsamt, men inte dåligt. Kunde dock ha varit något intensivare.



Avslutningsvis måste pappan till pojken spelad av Zakieh Behbahani nämnas. Han är bra, men det är speciellt utseendemässigt som jag inte kan låta bli att tänka på Eli Wallach som Tuco från The Good, The Bad and the Ugly (1966) och även "The Soup Nazi" från Seinfeld.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.7

---

Om visningen: Efter att ha varit på en visning precis innan på Skandia, får man ta sig ut på gatan, gå runt hörnet och in igen för att ställa sig i kö. Inga direkta problem när det inte är så mycket besökare, som det skönt nog inte är nu.

När jag och min vän satt oss till rätta och reklamen lider mot sitt slut, klampar plötsligt en äldre herre in på vår rad. Eftersom det sitter ett gäng folk till vänster om oss, måste han ta sig förbi alla. Han trampar och snubblar på oss alla, åtminstone de tre-fyra sista han tar sig förbi. Inte direkt smidigt, utan snabbt ska det gå. Han ber förvisso om ursäkt, men hela raden tittar på honom när han äntligen slår sig ner - bredvid mig (med en stols mellanrum).

Den äldre mannen sitter sedan och andas tungt genom näsan under hela filmen, ungefär som det låter när någon sover och andas djupt. Småstörande så klart, men inget att göra åt.

Runt halvvägs in i filmen, mitt i en lugnare scen, hörs plötsligt snarkningar ute till vänster från någon på en rad som är två, kanske tre rader längre fram. Flera av oss tittar åt det hållet och finner det komiskt mitt i den så allvarliga filmen. Faktiskt lite välkommet då det liksom bröt mönstret för en stund.

Vi konstaterar båda efter filmen att det blev ganska hårt för baken att sitta igenom denna andra film på kort tid på samma salong. Om det var radbytet (hårdare stolar på denna rad?) eller bara det faktum att man nog inte ska se mer än en film med minimal paus låter jag vara osagt.