The Florida Project

Titel: The Florida Project
Genre: Drama/Komedi
Land: USA
År: 2017
Regi: Sean Baker
I rollerna: Brooklynn Prince, Willem Dafoe, Bria Vinaite, Valeria Cotto

Handling: Under en sommar får vi följa en brådmogen sexåring vid namn Moonee och hennes äventyrsfyllda upptåg runt det ruffiga motellet som hon bor på med sin mamma i närheten av en nöjespark.

Omdöme: En skön trailer och Willem Dafoe, då var det inte svårt att få mig nyfiken. Denna skulle man se. Men mycket mer än att den verkade skön, Dafoe var med och att man skulle följa ett par barn visste jag inte. Mycket riktigt handlar det om ett gäng barn och Dafoe är med på ett hörn, men att det skulle handla om white trash och liknande hade jag inte så stor koll på.



Skådeplatsen är Florida i närheten av en nöjespark. Bobby (Willem Dafoe) är föreståndaren på ett lila motell kallat "Magic Castle". Särskilt magiskt är det inte då det är halvslitet och där de flesta har det som långtidsboende. En av dessa är den arbetslösa Halley (Bria Vinaite), mor till lilla Moonee (Brooklynn Prince). Samtidigt som mamma Halley försöker få pengar till hyra varje vecka, leker Moonee med sina jämngamla kompisar runt komplexet. Leker och leker, de hittar på hyss mest hela tiden och får Bobby efter sig. Det är trots allt sommarlov för barnen så de har inget bättre för sig om dagarna.



Bobby är en snäll föreståndare, men han har det inte lätt. Han är mänsklig precis som alla andra. Hans tålamod med barnen är oftast bra, men vissa gånger går de för långt. Det är svårt att bli arg på barnen dock då det i första hand är föräldrarna som ska ställas till svars. En av dessa är Halley som inte direkt är en bra förebild för Moonee och de andra barnen. Å andra sidan har Moonee blivit en ganska speciell liten tjej som är så där söt samtidigt som hon kan hitta på ganska allvarliga saker ibland.



Ju längre in man kommer i filmen, ju mer inser man att det egentligen inte finns någon särskild handling. Det kan vara ganska frigörande och skönt faktiskt, men någon story och karaktärsutveckling vill man ändå ha. Det får man inte riktigt förutom lite mot slutet. Det blir därför många lösryckta scener som bara finns där för att de förmodligen var roliga och inte för att de alltid har någon direkt betydelse.



Det är en film som har flera guldkorn till scener, som man skrattar gott åt och där man har svårt att inte gilla lilla Brooklynn Prince som Moonee. Helt klart en barnprestation att minnas. Likväl är favoriten Willem Dafoe kul att se som vanligt. En roll som han sköter galant och den enda vuxna som man känner sympatier för i filmen. Dock hade jag velat få med honom ännu lite mer då det fanns mer att få ut från hans skådespeleri och karaktär.



På många sätt är det här en film där barnen är huvudpersonerna och de intressanta karaktärerna, medan deras föräldrar mest bara skapar problem och elände. Det blir inte direkt misär man får ta del av, men dock lite av en white trash-känsla, inte minst med Moonees mamma. Helhetsupplevelsen blir något blandad. På ett sätt är det en feelgood-film med barnen och en hel del med Bobby. Å andra sidan är det inte en plats eller ett levnadssätt som kommer leda till något gott...

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.1

---

Om visningen: Kommer till Skandia trekvart innan filmen ska börja och möter upp Henke. Då det kommer vara mycket folk ställer vi oss tidigt i den korta kön. Vi pratar en stund innan Carl ansluter med Jennifer. Trots att det är mycket folk som väller in får vi bra platser eftersom vi var så pass tidiga. Visningen blir sedan i princip fullsatt. Skönt nog hoppar man över reklamen och börjar filmen direkt, på utsatt tid också.

En sak som vi alla noterar efter filmen är att ljudet på dialogen var lite låg vilket gjorde att det inte alltid var så lätt att höra vad som sas då det var otextat. Nu missades nog inte så mycket av dialogen, men noterbart hur som helst.

Jag kunde även konstatera att det är hårt att sitta på Skandia. Filmen var upp emot två timmar och det kändes rejält för baken mot slutet. Detta hade jag även känt tidigare på Skandia, men då såg jag två filmer efter varandra.

Efter visningen skulle jag vidare till nästa visning och sa adjö till de övriga innan jag begav mig mot Grand.