The Killing of a Sacred Deer

Titel: The Killing of a Sacred Deer
Genre: Drama/Mysterium/Skräck/Thriller
Land: Storbritannien/Irland/USA
År: 2017
Regi: Yorgos Lanthimos
I rollerna: Colin Farrell, Nicole Kidman, Barry Keoghan, Alicia Silverstone

Handling: En kirurg och familjefar märker sakta men säkert att en tonårspojkes försök att få in honom i sin dysfunktionella familj tar en oväntad vändning.

Omdöme: Om man inte sett något av Yorgos Lanthimos tidigare kan man nog bli aningen överraskad och rygga tillbaka vissa gånger under filmens gång. Om man däremot sett hans Dogtooth (2009) och The Lobster (2015), vet man lite vad som väntar, åtminstone delvis. Detta är enligt mig den bästa filmen av de tre.



Steven (Colin Farrell) och Anna (Nicole Kidman) är båda läkare och gifta med varandra. De har två tonårsbarn i den äldre dottern Kim (Raffey Cassidy) och den yngre sonen Bob (Sunny Suljic). De lever ett gott liv med en flott villa i ett fint område och har allt de kan tänkas vilja ha. Äktenskapet verkar bra och barnen likaså.



Steven träffar utan någons vetskap tonårspojken Martin (Barry Keoghan) lite då och då, oftare på senare tid då Martin inte minst börjat söka upp Steven på sjukhuset. Vad deras relation är är till en början diffus, men snart börjar saker ske i Stevens familj som inte kan förklaras. Martin verkar veta vad som sker. Men vad är det egentligen som sker, varför och hur?



Filmen har en kombination av lite konstig atmosfär med prestationer som nog med flit är lite frånkopplade. Dessutom bjuds det på gott om mystik och en något kuslig stämning, mycket tack vare det stämningshöjande bakgrundsljudet/musiken. Mitt i allt förekommer även en del svart humor som man känner igen från regissörens tidigare filmer.



Det blir ett resultat som bjuder på en rad olika genrer och känslor. Lite provocerande, lite konstnärligt och mer festivalfilmskänsla än mainstream. Det är lite som vissa filmer av Michael Haneke, mystik och stämning i kombination med oväntade inslag på sina håll. Man vet inte om det kommer bli ett familjedrama, en thriller eller kanske en skräckfilm när allt är sagt och gjort. Lite som en blandning mellan Funny Games (1997) och The Box (2009), men ändå med sin egen stil.



Det blir klart intressant när man kanske halvvägs in får reda på vad som håller på att hända. Eller åtminstone en indikation. Här känns det som filmen kan gå in i nästa fas och bli riktigt tät och intensiv. Man trappar dock inte upp det hela som man hade kunnat göra, utan filmen fortsätter lite i samma takt och stil. Det funkar det också och när eftertexterna börjar rulla lämnas man med en del frågor obesvarade. Man väljer helt enkelt att göra det lite enkelt för sig, samtidigt som det får en att vilja diskutera filmen efteråt. Kunde blivit ännu bättre, men klart sevärd och annorlunda utan att bli för mycket.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.9