Titel: The Testament
Genre: Drama
Land: Israel/Österrike
År: 2017
Regi: Amichai Greenberg
I rollerna: Ori Pfeffer, Rivka Gur, Ori Yaniv, Hagit Dasberg
Handling: Yoel är historiker och förintelseforskare, och är en betydande del i debatten mot förintelseförnekare. I arbetet med att försöka förhindra ett byggnadsprojekt på en plats där det kan finnas en massgrav från andra världskriget, upptäcker han att hans mamma bär på en hemlighet.
Omdöme: Jag är den första att erkänna att jag inte brukar springa och se filmer om förintelsen. Det lockar inte nämnvärt då de brukar vara tunga och ofta för tillrättalagda, inte minst de amerikanska. Visst är Schindler's List (1993) bra, men det är mer ett undantag. Denna israelisk-österrikiska samproduktion hade något som lockade lite mer. Mycket riktigt skulle det visa sig att den tog sig an ämnet på helt rätt sätt. Dessutom med fler saker på gång som gör det till en klart intressant liten film.
En av de första sakerna som slår mig under filmens gång är vilken kontrast Yoels moderna arbetsplats är med hans yrke som är att forska och gräva i det gamla. Det blir många talande scener där Yoel ses i den moderna byggnaden där han arbetar med material från inte minst andra världskriget. Stora delar av filmen är dessutom inspelade i Israel. Skönt nog återfinns här inga tillbakablickar eller liknande till andra världskriget, utan det får man själv föreställa sig om man vill genom vittnesuppgifterna som Yoel tar del av och går igenom.
Yoel (Ori Pfeffer) är ledande i sitt fält och duktig på det han gör eftersom han både har motivationen, drivkraften och noggrannheten. Med denna kombination blir han inte att leka med när han bestämt sig för att få fram sanningen. Problemet är bara att han på vägen får reda på att hans mor bär på en hemlighet. En hemlighet som påverkar honom både privat och professionellt. Det är här filmen fungerar på flera plan.
Det är en bra story man får ta del av som regissören Amichai Greenberg även står för. Nu kanske man inte får ut allt då det inte blir så kraftfullt som det i grund och botten är. Men samtidigt tycker jag det är bra att det hela snarare blir en mans resa igenom detta istället för att fokusera på helheten och få se de fruktansvärda gärningarna.
Yoel är huvudpersonen från början till slut, och som sådan visas han upp från flera sidor. Det blir både det professionella med forskningen och privatlivet som kolliderar där han febrilt försöker komma fram till sanningen. Inte alls tokigt slutresultat, och nästan mer än en stark trea när man får smälta allt...
3 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt
Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 8.2
---
Om visningen: Framme på Grand tjugo minuter innan filmen ska börja. Ställer mig direkt i kön som person #4. Det är bra att vara på plats i god tid för att få en bra plats på den lilla salongen på Grand 4 som är slutsåld.
En äldre kvinna som sitter på samma rad konverserar med en man och säger att hon minns att hon var på Grand och såg en film samma dag som Olof Palme besökte biografen och senare blev ihjälskjuten. Hon sa dock att hon var på en tidigare visning och inte samma film som Palme gick och såg.
Mannen som sätter sig bredvid mig sitter och snörvlar lite lätt innan filmen drar igång. Tänker då att det kommer bli ett störningsmoment, men skönt nog blir det inte det. Däremot stör istället mannen som sitter bredvid honom (mannen som konverserade med kvinnan som gick på Grand samma dag som Palme). Den mannen börjar andas tungt ungefär halvvägs in som om han sover eller liknande. Så går det när det är en del äldre/pensionärer som går på festivalen. Inget jätteproblem, men likväl svårt att missa.
Detta var en film som jag funderade på ett tag men likt du var jag lite skeptisk mot ett allt för tungt tema. Jag valde andra filmer och fick ändå en, för mig, extra lång lista. Ja, jag gick ju inte ens på alla filmerna som jag köpt biljett till på grund av mycket jobb och sena kvällar med resultatet trötthet.
SvaraRaderaJag blir ju lite nyfiken om mammans hemlighet... Visade det sig att hon inte var hans biologiska mamma? Eller var hon tyska kanske?
Hehe, du har också haft erfarenhet av pensionärer på festivalen. De brukar inte störa mer än när de somnar. Detta år var det dock en annan incident som skedde på Three billboards, visningen på tisdagen. En sådär 4-5 tanter kom in och satt sig på samma rad som mig, cirka fem platser bort. De satt och talade då och då under hela filmen. Inte viskande utan som om de var hemma hos någon och hade syjunta. Otroligt irriterande för det störde mig en hel del. Absurt nog var det ingen i närheten som bad hem hålla käften och jag satt för långt bort för att kunna göra det utan att störa andra ännu mer. Klart irriterande i en film som är långsam, har allt som oftast gles ljudbild och bygger på en uppbyggd stämning.
Detta var en sån där film som jag tog en chansning på då den passade in i schemat. Tyckte den verkade lovande av det jag såg av trailern, och tycker den levererade ganska bra. Blev inte besviken.
RaderaHaha, ja det där låter inte alls kul, dessutom på en bra film man ser fram emot att se. Det var trist att höra att du fick genomlida det på just denna film.
Ok, vi tar en spoiler nedanför angående mamman.
***SPOILER***
När Yoel gräver i historiken kommer han över en lista på de som lämnat sina versioner av vad som hände på platsen. Hans mors namn dyker upp, trots att hon inte skulle ha varit där (som jag minns det). När han gräver vidare i det hela visar det sig att mamman tagit en annans identitet. Mamman är inte judinna, utan en goya! Hela Yoels värld som han känner till håller på att falla samman då han är en hängiven jude och hela hans liv bygger på tron. Klart intressant hur han hanterar det.
***END SPOILER***