Thelma

Titel: Thelma
Genre: Drama/Mysterium/Romantik/Thriller
Land: Norge/Frankrike/Danmark/Sverige
År: 2017
Regi: Joachim Trier
I rollerna: Eili Harboe, Kaya Wilkins, Henrik Rafaelsen, Ellen Dorrit Petersen

Handling: En ung tjej som möter kärleken upptäcker att hon har skrämmande och oförklarliga krafter.

Omdöme: Detta kom att bli duktige norske regissören Joachim Triers fjärde långfilm efter Reprise (2006), Oslo, 31. august (2001) och Louder Than Bombs (2015). Efter tre dramer var det nu dags för något lite annorlunda. En genre-mix som i grund och botten är ett drama, men där man försökt sig på något mer åt skräckhållet, utan att vara skräck.



Thelma (Eili Harboe) är en ung tjej som är uppväxt med kristna värderingar. Nu har hon flyttat hemifrån och pluggar vidare. Hennes föräldrar är mycket oroliga och vill att de pratar varje dag. Pappa Trond (Henrik Rafaelsen) vill alltid att hon ska kunna prata om allt med honom, vilket hon gör. Men när Thelma träffar en ny vän, Anja (Kaya Wilkins) händer något oförklarligt. Thelma blir rädd och vet inte vad det är som händer med henne.



Utan att gå in på för mycket av vad som sker så är det här en film på nästan två timmar som hela tiden har något på gång. Det är en film jag sitter och blir indragen i från första stund och sedan släpper den inte greppet. Jag såg fram emot filmen ganska mycket då jag gillat Joachim Triers tidigare filmer, inte minst hans två första. Ville dessutom inte veta så mycket på förhand, även om jag visste lite grann, det gjorde inget.



En film jag kom att tänka på under filmens gång var den gamla Drew Barrymore-filmen Firestarter (1984), även om Thelma här är äldre. Även vissa egenskaper från tyska Requiem (2006) där huvudpersonen är i Thelmas ålder. På tal om Thelma så är Eili Harboe i rollen ett fynd och känns väldigt naturlig i filmen, precis sådan som hon ska vara. Dessutom tycker jag det är skönt att filmen håller sig på banan och inte tar ut svängarna för mycket som den kunde ha gjort i andra händer. Det hela är realistiskt med några få undantag, men sådana som ska vara med för effektens skull.



Om man sett regissörens tidigare filmer kanske man blir lite överraskad över genre-mixen, men känslan finns kvar och den är central i hans filmer. Det är filmer som får en att känna och engagerar. Utan tvekan en film som har det lilla extra och som jag tror kan gå hem internationellt, trots att den är på norska. Lite likt Låt den rätte komma in (2008) som ju senare fick en amerikansk remake.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.4

---

Om visningen: Kommer till Grand i god tid direkt från föregående film på Saga. Vet att det ska vara ett Face2Face på filmen innan, så det finns ingen chans att insläppet kommer börja tidigt. Dessutom är det fransmannen Laurent Cantet som ska vara med på det F2F. När jag sitter och väntar i foajén kliver den franske regissören in på Grand 1 tillsammans med annat festivalfolk.

Filmen ska börja 21:30. Egentligen hade jag kunnat ställa mig vid insläppet redan när Cantet gick in, vilket var 20:55. Men jag sitter kvar till 21:05 då det dykt upp tre-fyra stycken som står vid insläppet. Då ställer jag mig bakom dem. Rätt vad det är kommer det in en del folk i foajén som genast ställer sig bakom mig, medans de som satt bredvid mig ställer sig bredvid mig. Från höger kommer dessutom två tjejer som bildar en egen kö så att de står längst fram bredvid vår kö. Sådant hatar jag verkligen. Det finns en kö, ställ dig i den, inte på sidan om den. Har tjafsat förr om åren, orkar inte med det nu, men störande är det.

När till slut insläppet drar igång, får jag en bra plats. De där två äckliga tjejerna som bildade sin egen kö har givetvis satt sig på samma rad, men som tur är sitter två äldre kvinnor mellan dem och mig.

Visningen är slutsåld, så ingen idé att lämna mellanrum. Mycket riktigt blir det en fullsatt visning med endast någon enstaka ledig stol.

En kille som sitter i mitten tre rader framför mig har uppenbarligen missat/inte blivit informerad om att denna visning av filmen är textad på svenska. Efter den första dialogen i filmen ställer han sig nämligen upp och får ta sig förbi alla för att ta sig ut.

Det blir ett stort problem under hela visningen och det stavas de som sitter direkt till vänster, höger och bakom mig. Minsta problemet är kvinnan till höger om mig som halvvägs in börjar äta lakritspastiller eller liknande som luktar då och då. Värre är det däremot med paret till vänster om mig. De har med sig en chipspåse version stor, och så är det Sourcream & Onion - det känner jag på den sura lukten. Under HELA visningen. De äter nämligen bara några chips åt gången så att det ska räcka de två timmarna, usch. Och så låter det givetvis varje gång de plockar ur påsen. Den där sura lukten får mig att vilja smälla till någon.

Dessutom sitter personen precis bakom mig och hostar då och då under hela filmen, vilket inte är så trevligt när det är rätt i nacken/öronen. Man vill ju koncentrera sig på filmen och inte störas av sur lukt från vänster, lakrits från höger och hostande rakt bakifrån. Lakritsen rensade förvisso den sura chipslukten, så den störde minst.

Joachim Trier och hans samarbetspartner Eskil Vogt (manusförfattare) deltar efter filmen på ett Face2Face där de samtalar med någon från Svenska Dagbladet, har jag för mig att det är. Svenska Dagbladet-herren är uppenbarligen en filmkritiker eller liknande, och kan väl sina grejer. Men han tar upp alldeles för mycket plats med sina personliga åsikter och historier. Som tur är blir det efter ett tag bättre när publiken får ställa frågor och det blir ett trevligt samtal.

Det hela håller på i 40 minuter och det pratas inte minst om influenser och hur alla ser något annat som de själva inte ens tänkt på. Regissörer som De Palma, Hitchcock, Haneke, Tarkovsky och Kubrick kommer på tal. Givetvis kul för en filmälskare och det är intressant att höra att de två är filmnördar. Dessutom säger de att de får göra vad de känner för att göra vad gäller film.

Allt som allt ett trevligt F2F som är välkommet efter att ha sett filmen och höra lite mer vad som inspirerade och hur den tagits emot både på hemmaplan och utomlands. Dessutom med en del roliga historier som de båda berättar, inte minst där de olika regissörerna som nämnts tidigare tas upp.