Three Billboards Outside Ebbing, Missouri

Titel: Three Billboards Outside Ebbing, Missouri
Genre: Drama/Komedi/Kriminalare
Land: Storbritannien/USA
År: 2017
Regi: Martin McDonagh
I rollerna: Frances McDormand, Sam Rockwell, Woody Harrelson, John Hawkes, Peter Dinklage, Lucas Hedges

Handling: En mamma hamnar i konflikt med stadens poliskår då hon upplever att de inte gör en seriös utredning av mordet på hennes dotter.

Omdöme: Om man sett Martin McDonaghs tidigare filmer In Bruges (2008) och Seven Psychopaths (2012) vet man att det blandas friskt med svart humor och allvar. Så blir även fallet här. I grund och botten har man ett olöst mordfall på en ung tjej i en liten stad. Mamman vill att mer ska göras medan polisen verkar nöjda med sin situation. Det skapar en konflikt mellan mamman och polisen och sätter igång en rad händelser, både komiska som tragiska.



Frances McDormand är Mildred vars dotter blev våldtagen och brutalt mördad. Hon bestämmer sig för att sätta upp ett skarpt budskap på de tre övergivna reklamskyltarna i utkanten av staden. Snart har hon stadens sheriff Willoughby (Woody Harrelson) och inte minst en av hans män, Dixon (Sam Rockwell) efter sig. Mildred är en kvinna som det är krut i och särskilt taktisk är hon inte, men det har hon aldrig heller varit känd för. Hon säger och gör precis som hon känner.



I regissörens tidigare filmer, inte minst i Seven Psychopaths (2012), kunde jag tycka att humorn gick för långt och blev för överdriven. Här känns det som man haft en seriösare grundinställning och även om det finns gott om humor är det för det mesta allvar. Det funkar klart bättre, speciellt när man har ett seriöst och tragiskt ämne som man har här.



Filmen har en rad bra karaktärer och prestationer, men de tre stora är nog ändå bäst. Frances McDormand är tillbaka i gammal god form och likheterna med hennes Oscarsvinnande roll i Fargo (1996) kommer snart upp på näthinnan. Överhuvudtaget finns här en känsla av bröderna Coen med den svarta humorn i kombination med allvaret i deras lite mörkare filmer, som nämnda Fargo (1996), Blood Simple (1984) och No Country for Old Men (2007). Riktigt så mörk som dessa blir på sina håll blir dock inte denna.



Sam Rockwell och hans karaktär Dixon är nästan stadens pajas under långa stunder, men ändå är han i mångt och mycket hjärtat i filmen. Det är han som får mycket att hända, tillsammans med Mildred så klart. Woody Harrelson som sheriff Willoughby är stabil som man är van vid och det är svårt att inte gilla hans karaktär här. Mindre roller som sticker ut har Peter Dinklage i ett roligt och välkommet inhopp och dessutom John Hawkes som här kanske inte får så värst mycket att jobba med, men är precis som de övriga bra och ger filmen tyngd med sin närvaro.



Det är på många sätt en välskriven film med bra karaktärer och genomgående bra prestationer. Balansen mellan humor och allvar funkar bra, även om det blir lite allvarligare under filmens andra halva. Något litet saknas dock för egen del för att verkligen fångas av filmen. Den gör mycket bra och det finns mycket att gilla, missförstå mig inte. Men så där jätterolig finner jag den inte (vilket den inte heller behöver vara). Som helhet får jag inte heller en riktigt gripande eller skön känsla. Kanske växer filmen på mig lite till vid en omtitt. Tror nästan det. Svag fyra.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 8.3

---

Om visningen: Är tidigt på plats på Saga eftersom det är en storfilm och en stor salong. Tittar i festivaltidningen och ser att det skönt nog inte är någon visning på Saga 1 som slutar precis innan. Det har nämligen ofta varit så tidigare år att alla på visningen innan ska komma ut och igenom massorna som väntar på att få komma in. Inte alls bra. Men nu verkar man ha tänka på detta.

Sätter mig på övervåningen där insläppet till Saga 1 finns. Efter en stund får jag syn på Carl som kommer fram och hälsar och sätter sig. Vi pratar en stund innan han ska på en annan visning en trappa ner på en av de mindre salongerna.

När det är exakt en halvtimme innan filmen ska börja, väller det plötsligt ett gäng människor uppför trapporna likt zombies. Förmodligen hade de stått en trappa ner och trott att insläppet skedde där eller liknande. Carl lämnar då och jag fortsätter att vänta ensam.

Insläppet börjar sedan med lite över en kvart kvar tills filmen ska börja kl. 21. Kommer in tidigt i salongen och kan ta en bra plats i mitten. Tror att det kommer bli i princip fullt, och mycket folk blir det. När reklamen är över och filmen ska ta och börja är det dock ingen som sitter framför mig, en ledig plats till vänster och två lediga till höger - perfekt. Men så plötsligt från ingenstans flyttar de två tjejerna till höger om mig in två steg så de hamnar precis bredvid mig. Ingen sätter sig på deras platser och filmen börjar. Undrar just om de flyttade in för att hamna mer i mitten eller bara tyckte jag såg trevlig ut...

Visningen fortskrider utan så värst mycket störningsmoment. Det enda är egentligen att jag personligen tycker att det blir lite för mycket skratt under filmens gång, inte minst inledningsvis. Det fick mig att tänka på en annan visning jag var på filmfestivalen, nämligen Up in the Air (2009), även det på Saga 1. Det förtog en del av upplevelsen då det den gången, precis som denna gång, inte var en renodlad komedi men publiken skrattade alldeles för mycket och för ofta.